Ja, visst är min bild suddig, men ni ser ändå, eller hur? Och här börjar förväntningar. Jag läser i efterordet till ”Tiden är ett skrik i natten”, jag läser om Pavel Z:s (Zajíček egentligen) händer, om hans tid som flyttkarl. Om den säger han: ”För mig var det arbetet som en meditation, att hitta greppet, balansen och blicken från den andre, som lyfter på andra sidan, kunskapen och samförståndet utan ord. Det var några av de bästa ögonblick jag upplevt.”
På insidan av bokens främre pärm läser jag en kort presentation av författaren och boken:
Pavel Z. (f. 1951) är poet, musiker och konstnär. Som samizdatförfattare och medlem i undergroundgruppen Dg 307 var han under 1970-talet en av förgrundsfigurerna i den tjeckoslovakiska dissidentrörelsen. Fängslades av den kommunistiska regimen 1976 och valde att 1980-1990 leva i exil, först i Sverige och senare i New York.
”Tiden är ett skrik i natten” är den första samlingen av Pavel Z. på svenska och består av 79 dikter vilka fragmentariskt skapar en bild av det kaotiskt postkommunistiska 90-talet då Pavel Z. återvände till hemstaden Prag.
Och jag väljer dikt 28 i samlingen:
din skugga på väggen
är som kroppen jag åtrådde
fjärilar vaknar mitt i vintern
en avlägsnande Nymfs dansande skugga
men du är borta
endast elden som snart slocknar
missförståndens stigman
du berättar om din längtan
om hur du inte vet
inte heller jag vet
jag stampar på samma plats
platsen är fylld av färger och ljus
synvillor av neon
och du namnlösa
opåtagliga
det du inte kan beröra finns inte – säger du
