De blå Atlasbergen

Ett hundgäng kom hetsande runt hörnet, ledaren liksom visslade till de andra hundarna – fränt och uppfordrande – att lägga på ett kol och några av de mindre sladdade i gruset. Hastigt flyttade jag mig lite närmare dig. Kunde de ha rabies? Vad hade den gråa på bakbenet? Bara bussen ville komma någon gång! På bänken vid husväggen satt en liten flicka. Jag tittade på hennes nakna fötter som stack fram under det slitna klänningstyget. Söta bruna tår, sex bruna tår på varje fot. Jag kastade en blick mot flickans ansikte, ett fint litet ansikte, men vad var det med ögonen? De var liksom igenvuxna och verkade inte se någonting. Ögonen har ingenting med tårna att göra, försökte jag tänka. Men ögonen: En dag när jag var tio eller elva år så hade Fröken tagit med sig Rädda-Barnen-bössor av papp till skolan, ja, det var sådana där bössor som man ska vika ihop själv, så det var nog bara en som stod färdigvikt på katedern, de andra var släta pappbitar som låg på varandra i en bunt. Innan Fröken delade ut dem berättade hon en historia om en liten marockansk pojke som fått ögonsjukdomen trakom. ”… och så en dag kunde han inte se de blå Atlasbergen längre. Några dagar senare såg han inte huset på andra sidan den smala gränden. Och efter ännu några dagar kunde han inte se sina händer eller sin mammas ansikte när hon böjde sig över honom.”

En liten skabbig smutsgul hund som inte kunnat hålla jämna steg med de andra irrade ensam kvar på grusplanen.

Atlasbergen

Nobelpriset…

![Zaga](/wp-content/PICT5/PICT5274_01.jpg @alignright)Nej, Nobelpriset i litteratur gick inte till Zagajewski, inte det här året, ett annat års Nobelpris kommer att gå till honom, tänker jag mig… Jag vandrar vidare genom diktsamlingen ”Elektrisk elegi”. Se här några textställen som givit mig en särskild svindel eller förvivlad lycka/berusande smärta:

Föremålens släta hud är lika
spänd som ett cirkustält.

Om kvällen, i stadens utkant, efter en hel dag
prisgiven åt tomheten, börjar plötsligt
den sena helgen och skymningens sanskrit tala
med glädjens glödgade tunga.

Var går gränsen mellan sfärerna? Var finns vakterna?

Nu bor du i skuggan;
må nattfjärilarna lära sig störta in i mörkret,
de som så lätt finner vägen till ljuset.

Ängarna i Burgund klättrar uppför kullarna
och ligger på dem, orörliga som kläder
på hängare. Vi vet ingenting, ett förtvivlat ingenting.

Världen är likadan som den alltid varit,
full av skugga och förväntan.

![plock](/wp-content/bloggplock.gif @alignright)Och förresten så pågår just nu i bloggvärlden ett nytt plock, ett plock om just Nobelpriset. Läs här!

Att översätta skymning

Sedan en liten tid läser jag Pär Lagerkvists dikter på italienska, i Giacomo Oreglias översättning. (Vill ni se några exempel så finns det ett två dagar bakåt här och ytterligare ett i länken inne i den texten.) Jag läser de svenska och italienska versionerna mot varandra och funderar över vad som är möjligt att föra med sig över språkgränsen och vad som går förlorat eller vad som kanske måste gå förlorat.

Många av Pär Lagerkvists dikter handlar om något så universellt som människolivet på jorden. Sådana dikter borde väl gå att översätta till alla språk – mühelos? Och ändå är det kanske inte så. Dikterna handlar om människan på jorden, ja, men ofta är det tydligt att jorden här är den del av jorden, dit solens strålar sträcker sig in snarare horisontellt än vertikalt, där skymning och gryning är mycket långa, där halvdagrar fyller en mycket större del av tiden än det klara eller skarpa eller heta ljuset. Ett sådant ljus föder mera vemod än passion, mera melankoli än känslomässig hetta.

skymning

Det som är svårast att fånga i dessa dikter är just de stämningslägen som är förbundna med det här skymningsljuset och det här långsamma utdragna bortdöendet av ljuset. För det är också så att det är skymningen snarare än gryningen som är själva kärnan i det här nordiska. Och sommarens korthet.

Jag läser de första raderna i ”Livet har så vackra ögon”.

Livet har så vackra ögon,
rådjursögon,
sorgsna, djupa,
speglar ändå sommarstunden,

La vita ha occhi così belli,
occhi di capriolo,
tristi, profondi,
ma che riflettono l’attimo estivo,

”Sommarstunden” är det ett ord som går att översätta till ett språk i vars värld sommaren kan vara en stor grym brännande makt?

Adam Zagajewski: Tänk om Ryssland

Det kom en bok till mig härom veckan, ”Elektrisk elegi” av Adam Zagajewski – (tack, Anders). Jag har nu läst dikterna fram och tillbaka flera gånger. Några av dem tycker jag särskilt mycket om, åtta eller nio. En av dem verkar skriven för just dessa dagar. Den heter ”Tänk om Ryssland”.

Tänk om Ryssland vore grundat
av Anna Achmatova, tänk om
Mandelstam vore lagstiftare
och Stalin en utkantsfigur
i ett förkommet georgiskt
epos, tänk om Ryssland tog av sig
sin stubbiga björnpäls
och kunde leva i ordet och inte
i näven, tänk om Ryssland, tänk om Ryssland.

bok

Det är Anders Bodegård som har låtit de här polska dikterna bli/förbli dikter även på svenska.

Pär Lagerkvist in italiano: Ho camminato sotto le stelle

För några veckor sedan publicerade jag dikten ”Under stjärnorna” av Pär Lagerkvist här i italiensk översättning av Giacomo Oreglia. Samtidigt lovade jag att visa ytterligare några Lagerkvistdikter i Oreglias översättning här under hösten. Jag stannar under stjärnorna och väljer dikten ”Jag har gått inunder stjärnor” som jag har starka minnen av från min ungdomstid.

jorden

Jag har gått inunder stjärnor

Jag har gått inunder stjärnor för att komma hit till dig
där du väntat mig med händer som blev varma.
Du skall giva mig din kärlek, du skall smeka, värma mig,
du skall tro att jag är en av livets arma.

Jag har gått inunder stjärnor för att komma fri till dig,
så stolt, så fri som en människa får vara.
Du skall binda mig till jorden, du skall övervinna mig,
att min frihet blir min ljusa tankes bara.

Jag har gått inunder stjärnor för att komma ung till dig,
ung av evigheter, ung av deras glädje.
Här är jorden, där vi bor, jag skall åldras hos dig
till en djupare och hemligare glädje.

Ho camminato sotto le stelle

Ho camminato sotto le stelle per giungere fino a te
qui dove tu mi hai atteso con mani divenute calde.
Tu mi devi dare il tuo amore, carezzare e riscaldare,
tu dovrai credere che io sia uno degli indigenti della vita.

Ho camminato sotto le stelle per giungere libero fino a te,
così fiero, così libero come può essere un uomo.
Tu mi devi avvincere alla terra, tu mi devi soggiogare,
così la mia libertà sarà solo quella del mio radioso pensiero.

Ho camminato sotto le stelle per giungere giovane fino a te,
giovane d’eternità, giovane della loro gioia.
Dove viviamo, qui è la terra, qui io invecchierò presso di te
verso una gioia più profonda e più segreta.

Precis som i ”Under stjärnorna” har Oreglia här släppt rimmen och något går väl därigenom förlorat, men något vinns kanske också…