Moravisk söndagsmiddag

Det här är bitar av grishjärta, lever, grisfot och ”stek” som kokats länge – i timtal – tillsammans med vitlök, morötter, lök, palsternacka, selleri och kryddor (levern kokas för sig):

kött

Och nu finns också de vegetariska delarna med:

kött+annat

En natt har det hela fått stå ute på verandan, väl övertäckt, så att inte grannens katter kom in i det:

steg 3

Första portionen är tagen – mest från ”leverhörnan” visar det sig. Man kan hoppas på mer hjärta till nästa gång:

hörn

På tallriken tillsammans med riven pepparrot, hackad lök, rödbetor, senap och vinäger:

tallrik

Drömmar av tegel

tak i Ferrara

Tegel är ett fascinerande byggnadsmaterial, som är väldigt nära det organiska, det levande – bränd jord eller snarare bränd lera. Teglet är en urgammal grundsten i de flesta kulturer. Teglets färger är skiftande men alltid varma.

Wismar kyrkor
Tegelvy i Wismar – St. Georgen, Fürstenhof, St. Marien

Ordet ”tegel” härstammar från latinets ”tegula” som har med ”tegere” täcka att göra. Ordet ”tak” är urbesläktat med ”tegel”. Allt detta enligt Hellquist. På tyska heter tegel ”Ziegel” (främst taktegel) eller ”Backstein”, ett ord som låter tjockt och matigt på ett trevligt sätt. Det engelska ”brick” låter då lättare och tunnare. På italienska finns som på tyska ett tegelklingande ord för taktegel – ”tegola” och ett tjockare ord för murtegel ”mattone”.

Ferraravy
Blick över Ferraras tak från Castello Estense

För så där en hundra år sedan fanns det så många som fem tegelbruk i Vänersborg. Här är en rest av ett av dem nära Norskens brygga vid Vassbotten:

Norskens brygga

Också i förfallet behåller teglet sin värme och skönhet:

vägg
Ännu inte restaurerat hus i Görlitz

Urbino
Gränd i Urbino

moské
Moské intill den romerska agoran i Aten

Ludwigslust
Slottskyrkan i Ludwigslust

Gradara
Hörn av Castello di Gradara

Wismar
Torn (vattentorn?) i utkanten av Wismar

I ”Hannoversche Punktierungen” fäster den vitryske poeten Ales Razanau i en dikt vår uppmärksamhet vid tegelstenarna i en byggnad och vid samspelet dessa stenar emellan:

Bis zum bitteren Ende,
haben sie einander geschworen
zusammenzuhalten?!
Die Ziegel
des alten Gebäudes.

Güstrow
Güstrow – domens mäktiga torn

Nattfjärilar

Idag tänker jag låta er möta den första lilla djurhistorien i Hellmut von Cubes ”Tierskizzenbüchlein” som jag nämnde härom dagen.

Tierskizzen

Die Nachtfalter

Die Nachtfalter sind die Freunde der Einsamen, der Nachdenklichen, der Unglücklichen – aller jener, die in den stillsten der stillen Stunden die Zeit spüren, wenn die Feder kritzt und die Uhren ticken. Sie suchen die wenigen Fenster, die erleuchtet der Sommernacht, der dunkle träumenden Welt offenstehen, als müsse noch jemand hereinfinden.

Sie schlagen in blindem Flug mit einem Knall auf das Briefpapier, sie stoßen gegen den Lampenschirm und bleiben wie betäubt im Lichtkreis sitzen. Und die Herren der Lampe denken, was es sein muß für die Falter, dieser Schein in der Nacht, der nicht Mondlicht ist, milde den großen Raum erhellend. Aber sie können es sich nicht ausdenken. Sie können sich nur vorstellen, daß man darauf losfliegen muß auf den fremden Schein, auf das plötzliche Gestirn, ohne Besinnen, ohne Widerstand, weg vom heimatlichen Dunkel der Gärten und Wiesen, darin die Blüten der Nacht wie Inseln aus schwerem Duft sind. Die Falter fliegen herein, die Gedanken fliegen hinaus, sie fliegen zu den Blüten der Nacht und wollen wieder heimfinden, woher sie einmal kamen.

Die Herren der Lampe schauen die Falter an, und sie wundern sich wieder, wie das Dunkel ein solches Leuchten, eine so zarte Helle erschaffen kann, und sie denken an Achate und Topase in finsterem, stumpfem Gestein. Eine unbegreifliche, sanfte, innige Köstlichkeit ist auf die kleinen Flügel verschwendet.

Tief im Herzen der Dunkelheit ist die Königin der Nacht und schaut die Sterne an, und die Falter fliegen von ihren Fingern.

Nachtfalter

Jag översätter den lilla texten på försök:

Nattfjärilar

Nattfjärilarna är de ensammas, de eftertänksammas, de olyckligas vänner – de är vänner till alla dem som i de tystaste tysta timmarna förnimmer hur pennan raspar och klockorna tickar. De söker efter de få upplysta fönster som står öppna mot sommarnatten och den dunkelt drömmande världen, som om ännu någon måste hitta in.

I blind flykt slår de med en knall mot brevpappret, de stöter emot lampskärmen och blir sittande i ljuskretsen som bedövade. Och lampans herrar tänker, vad det kan vara för fjärilarna, detta sken i natten, som inte är månljus och som milt lyser upp det stora rummet. Men de kan inte tänka sig in i sig det. De kan bara föreställa sig att man måste flyga mot det främmande skenet, mot den plötsligt uppdykande himlakroppen utan besinning, utan motstånd, bort från det välbekanta mörkret i trädgårdarna och på ängarna, där nattens blomster finns som öar av tung doft. Fjärilarna flyger in, tankarna flyger ut, de flyger till nattens blomster och vill hitta hem igen, dit, varifrån de en gång kom.

Lampans herrar ser på fjärilarna och förundras åter över hur dunklet kan skapa ett sådant sken, ett sådant milt ljus och de tänker på agater och topaser i det mörka dystra berget. De små vingarna är täckta av ett överflöd av obegriplig, mild, innerlig ljuvlighet.

Djupt inne i dunklets hjärtas finns nattens drottning, hon ser på stjärnorna och fjärilarna flyger från hennes fingrar.

M

Mmmm. Genom en slump har jag hittat en väg till en spännande text om bokstaven ”m”: I den texten kan man bland annat läsa att denna bokstav allra först dök upp i det proto-semitiska alfabetet. Där hade den formen av en våglinje och denna symboliserade ordet vatten eller betydde helt enkelt vatten.

MM

För snart ett år sedan skrev jag en text här om det hebreiska ordet för vatten – maim (och tigrinjaordet för vatten – mai). Den bokstav i vårt moderna alfabet som symboliserar m-ljudet har sitt ursprung i en uråldrig våglinje för att de proto-semitiska och hebreiska orden för vatten börjar på ”m”!

vatten

Vad är arbetarbakgrund?

Idag vill jag – med risk för att få på pälsen – pröva en tankegång:

Då och då läser eller hör jag att det är få eller alltför få studenter vid svenska universitet och högskolor som har arbetarbakgrund. I dessa sammanhang brukar också tal om procentsatser dyka upp.

Vid andra tillfäller läser eller hör jag att Sverige är ett land med en mycket liten överklass och med en nästan helt ny medelklass. En majoritet av svenskarna härstammar på nära håll ifrån arbetare eller fattiga torpare.

Vad råder det då för samband mella dessa två omständigheter? Och hur uppstår denna motsägelse?

Jag tänker mig det så här – utan att ha bedrivit någon som helst forskning på området: De flesta unga svenskar har arbetare eller torpare eller något på motsvarande samhälleliga nivå i sin farfarsgeneration (och om inte det så i alla fall i generationen dessförinnan). Å andra sidan har en stor del (hälften? över hälften?) av dessa unga svenska föräldrar som tillhör medelklassen.

Om vi nu säger – jag kan inte procentsatserna, här kan den som vill och vet eventuellt korrigera – att idag 20 eller 25% av studenterna sägs ha arbetarbakgrund. Med detta menas då – antar jag – att föräldrarna tillhör arbetarklassen eller motsvarande. Skulle vi titta en generation bakåt skulle utslaget bli ett helt annat och skulle vi backa ytterligare en generation så skulle en majoritet visa sig ha arbetarbakgrund.

Det underförstås ofta eller kanske till och med alltid att det ligger något negativt eller orättvist i att få studenter har arbetarbakgrund. Är detta så självklart? Låt oss titta lite närmare på ett som jag föreställer mig representativt exempel: Studenten X har i sin farfarfarsgeneration torpare och i farfarsgenerationen dels arbetare och dels torpare och i föräldragenerationen tjänstemän eller medelklass. Å ena sidan kan man säga att den här studenten visst har arbetarbakgrund och därmed säger vi också att det är för snävt att bara räkna in den sociala nivån hos generationen direkt före när man talar om bakgrund. Å andra sidan kan man välja standardspåret vid definierandet och säga att nej, den här studenten har medelklassbakgrund och att det är ett problem att en så stor andel av studenterna har denna bakgrund. Och följer vi det här spåret vidare så måste vi väl säga att barnbarnen till alla de torpare och arbetare vars barn blivit tjänstemän eller liknande för rättvisans skull borde återföras till arbetarklassen. Jag ställer till det den överflödiga frågan: Är detta verkligen något eftersträvansvärt?

Sedan kan man naturligtvis också fundera över vad medelklass respektive arbetarklass är. Var drar man gränserna? Vilka faktorer räknas in? Vad är viktigast, ekonomiska aspekter eller bildnings- och utbildningsnivåer?