Utmed sidorna av den stora kyrkogården i Jelenia Góra finns en rad av gamla gravbyggnader, familjegravar från den tyska tiden, från Hirschbergtiden:
Man ser att de här byggnaderna tillhör en tid före denna och man anar att de levande som hör ihop med dessa gravars döda inte finns här. Gravarna själva verkar ha dött och ändå ser de på något avigt sätt mäktiga ut i sin skamfilade prakt.
Får jag bjuda på något österrikiskt, lite Nestroy, lite Kraus kanske? Hos Agnes kan man sedan någon dag läsa ett Nestroybrev – detta fick mig att ta fram min gamla österrikiska antologi ”Blick auf den Strom” från en sommar i min ungdom som jag tillbringade i Wien. Under rubriken ”Aphorismen” finns den här lilla texten av Johann Nestroy:
Der Mensch ist ein Säugetier, denn er saugt sehr viel Flüssigkeit in sich ein, das Männchen Bier oder Wein, das Weibchen Kaffee. Der Mensch ist aber auch ein Fisch, denn er tut oft Unglaubliches mit kaltem Blut und hat auch Schuppen, die ihm zwar plötzlich, aber doch g’wöhnlich zu spät von den Augen fallen. Der Mensch ist ferner ein Wurm, denn er krümmt sich im Staube und kommt auf diese Art vorwärts. Der Mensch ist nicht minder ein Amphibium, welches auf dem Land und im Wasser lebt, denn mancher, der schon recht im Wasser ist, zieht noch ganz nobel aufs Land hinaus. Der Mensch ist endlich auch ein Federvieh, denn gar mancher zeigt, wie er eine Feder in die Hand nimmt, daß er ein Vieh ist.
Den sista meningen tycker jag särskilt mycket om, så den försvenskar jag – som en liten service – så här:
Människan är slutligen också ett fjäderfä, för mången visar, när han tar fjädern i handen, att han är ett fä.
Strax under Nestroys text på sidan finns några ord av Karl Kraus. Jag väljer slutklämmen:
Journalisten schreiben, weil sie nichts zu sagen haben, und haben etwas zu sagen, weil sie schreiben.
Tillsvenskat:
Journalister skriver för att de inte har något att säga och de har något att säga för att de skriver.
Hos Karin kunde vi igår – och kan förstås fortfarande – under rubriken Damblogg läsa dels lite om vad en dam är för något:
…damer som i såna fall självklart har herrbekanta.
För det har man om man är dam. Man har inte en snubbe, jag vet inte ens om man har en gubbe eller en äkta man.
Jag tror att man har en viss distans till det hela.
Om man är dam alltså.
Man har sköra ben och hår som spunnet socker och man rör sig försikigt över gator och torg. Sakta med käpp. Men man kan om så är även slåss med käppen. Det har man lärt sig av sina barnbarn som utövar kaporeija eller vad sjutton det heter. Kampsport.
dels om vad en damblogg kan tänkas vara:
Kanske är det ett ställe där man kan diskutera liter mer anonymt? Man har full koll på hur man bär sig åt för att förbli anonym. Man tar inga risker.
•
Om man har en damblogg kanske man har ett ställe där tankarna och minnena kan gå fritt, upp och ned genom tidens väv. Man kan få hitta på och man kan få tala sanning och man behöver aldrig redogöra för vilket.
Låt mig nu fundera vidare över det med ”dam”: Vad är det till exempel för skillnad mellan en kvinna och en dam? En kvinna av kött och blod är något jag vet vad det är, men en dam av kött och blod, nej, kött och blod passar inte ihop med dam. Är en dam kanske ett slags ytsida av begreppet kvinna? Många uttryck med ”dam” har med kläder och det yttre att göra: dam(under)kläder, damskor, damstorlek, damtidning, dambjudning…
Det finns gamla fasta uttryck som ”mina damer och herrar”, speciella företeelser som pekar bakåt i tiden som ”damsadel”. Sedan har vi toalettavsnittet, det finns dam- och herrtoaletter. En herre är damens maskulina motsvarighet, också han är något lite ytligare eller i alla fall mer begränsat än det jag förknippar med begreppet man. Damsällskap, vad är det, inte ett sällskap bestående av endast damer väl? En herre har – eller har inte – damsällskap eller kommer – eller kommer inte – i damsällskap.
Sedan finns adjektivet ”damig” (som man kan fundera över vad det egentligen betyder) och mindre damiga damord som damfotboll och damlag. Nyss läste jag i någon tidning om att det på dansställen i Norrland är ”varannan damernas”, eller så var platsen möjligen mer preciserad (för hur är det i Norrland?). Det kanske inte heller är så damigt.
I Varberg finns det två (eller det är nog tre) gamla anrika nakenbad som oftast bara kallas ”damernas” och ”herrarnas”. (Egentligen heter herrarnas Goda Hopp och damernas Skarpe Nord och så tror jag det finns ett dambad till. Äsch, det heter visst Kärringhålan – är det verkligen något för damer?)
Jaha, då är vi framme vid det här med damblogg då. Nej, här vet jag inte riktigt – skulle en damblogg verkligen vara något principiellt annat än en herrblogg och vad är i så fall en herrblogg? Jag kommer osökt att tänka på det lilla uttrycket: en herre – desvärre; men nej, nu ska jag inte var antiherrig. Fast ”herrig” finns inte, inte på samma sätt som ”damig” i alla fall. Nej, jag vet nog inte vad en damblogg är eller hotar det här att bli en sådan? Karin, vad säger du?
Thomas Böhme är en poet som jag för bara någon dag sedan inte ens visste att han fanns. Men igår hittade jag honom i programmet till Leipziger Buchmesse. Sedan hittade jag några dikter av honom här. En av dem – som börjar med orden ”Stenarna parar sig genom utbyte av ljudvågor” – gjorde ett särskilt intryck på mig:
DIE STEINE PAAREN SICH mittels
Austausch von Schallwellen.
Die Art ihrer Fortpflanzung
haben sie sich von den Sternen,
ihren großen Verwandten im Universum,
……abgeschaut.
Wie diese versuchen sie
genügend Abstand zu halten.
Nur so können sie ungestört
eine Liebesbotschaft empfangen.
Es gibt kindliche Steine,
die es bis zu acht Vätern
und sieben Müttern bringen.
(Das Ungleichgewicht ist schon
im Schöpfungsplan vorgesehen.)
Wo immer sich steinerne Schallwellen
……kreuzen,
wird ein Steinkind gezeugt.
Unter Wasser wachsen sie still
und von Geburt an mit Weisheit gesegnet
……heran.
Wers nicht glaubt,
sollte mal nachts durch
die Flüsse und Ozeane spazieren.
(Dem Andenken Christian Saalbergs, 1926-2006)
Om en dryg vecka är det dags för Leipziger Buchmesse igen och jag håller som bäst på att förbereda mig med att läsa igenom programmet på längden och på tvären. Här kan den som vill se vilka författare som deltar i det stora evenemanget ”Leipzig liest”.
Det utdelas ett antal prestigefyllda priser på den här mässan, men det viktigaste är nog det stora paneuropeiska priset ”Leipziger Buchpreis zur Europäischen Verständigung”. År 2005 gick priset till den kroatiska författarinnan Slavenka Drakulić. På bilden här tillsammans med tolken Alida Bremer:
Förra året var det den ukrainske författaren och essäisten Jurij Andruchovytj som fick det:
I år kommer priset att delas mellan den tyske historikern Gerd Koenen och den ryske filosofen och författaren Michail Ryklin.
I centrum för det här årets mässa står litteratur från Slovenien:
Eines der wichtigsten Anliegen der Leipziger Buchmesse, ist die Vermittlung der Literaturen der mittel- und osteuropäischen Länder auf den deutsprachigen Buchmarkt. Deswegen freuen wir uns ganz besonders, über die große Präsentation von Slowenien“, sagt Oliver Zille, Direktor der Leipziger Buchmesse.
En av de slovenska författare som kommer till mässan i år är Aleš Šteger. Om honom har jag skrivit bland annat här. Honom tänker jag lyssna på under programpunkten ”Zu zweit nirgendwo: Erzählungen aus Slowenien”. Annat som jag redan nu – innan jag kommit in i programmet på allvar – vet att jag vill lyssna på är ”European Borderlands: Draußen vor der Tür?”, där unga författare och poeter från Vitryssland och Ukraina läser ur sina texter. Två som jag är särskilt intresserad av där är vitryskan Valzhyna Mort och ukrainaren Serhij Zhadan.
För eventuella nytillkomna läsare finns här länkar till tidigare texter jag skrivit om bokmässan i Leipzig:
Tillbakablick på Leipzigmässan 2005 och lite praktiska upplysningar om kommunikationer och sådant.