Hannah Arendt – Eichmannbokens slutrader

![Arendt](/wp-content/PICT5/PICT5722_03.jpg @alignright)Via Kant kommer jag nu osökt tillbaka till Hannah Arendt. Mot slutet av epilogen i Eichmannboken beskriver Arendt den dom som hon tycker borde ha avkunnats. Hon inleder denna beskrivning så här:

Och om det är sant att ”rätt måste inte bara skipas, utan det måste också ses till att den skipas”, skulle den rätt som skipades i Jerusalem klart framstått för alla, om domarna vågat vända sig till den anklagade och yttra ungefär följande:

Sedan följer först ett antal rader om att Eichmann medgivit sitt fruktansvärda brott men ändå hävdat att han inte handlat av lumpna motiv eller av någon lust att döda. Vidare kommer Arendt in på att Eichmann betraktat sin roll i förintelsen som rent tillfällig och att han menade att nästan vem som helst hade kunnat inta hans plats, vilket skulle innebära att praktiskt taget alla tyskar vore skyldiga. Arendt fortsätter sedan med gå in på det Eichmann sagt om att eftersom alla eller nästan alla är skyldiga så skulle man av detta kunna dra slutsatsen att ingen är skyldig. Arendt – i sin tänkta roll av domargruppen i Jerusalem – tillbakavisar kategoriskt – via en anspelning på historien om Sodom och Gomorra – ett sådant tänkesätt. Skuld och oskuld inför lagen är något objektivt.

Slutklämmen i epilogen vill jag återge i dess helhet. (Arendt vänder sig alltså fortsatt direkt till Eichmann och hennes ord är tänkta att komma från vad hon menar skulle vara ett idealiskt handlingskraftigt domarkollektiv i Jerusalem):

Det betyder ingenting vilka yttre händelser eller inre omständigheter som drev er in på brottsliga vägar: det finns ett svalg befäst mellan det ni verkligen gjorde och det andra möjligen kunde ha gjort. Vi befattar oss här bara med vad ni gjorde, inte med ert inres eventuellt obrottsliga natur och inte heller med era motiv eller med de möjligheter till kriminella handlingar som människor i er omgivning kunde tänkas ha begått. Ni berättade er historia som om den hade varit en berättelse om otur, och när vi känner omständigheterna är vi till viss grad böjda att tillstå att under mer gynnsamma omständigheter skulle ni aldrig ha stått här inför oss eller inför någon annan brottmålsdomare. Låt oss resonemangsvis antaga, att det inte var något annat än otur som gjorde er till ett villigt redskap i en organisation av massmördare; då återstår ändå det faktum att ni utförde och på så sätt aktivt understödde en politik som gick ut på massmord. Politiken är nämligen inte som barnkammaren; i politiken är lydnad och stöd samma sak. Liksom ni stött och utövat en politik att inte dela jorden med det judiska folket och heller inte med många andra folk – precis som om ni och era överordnade skulle haft någon rätt att bestämma vilka folk som får och inte får bo på jorden – tror vi att ingen medlem av människosläktet kan tänkas vilja dela jorden med er. Det är skälet – det enda skälet – till att ni måste hängas.

(Översättningen av Arendts Eichmannbok är gjord av Barbro Lundberg och Ingemar Lundberg)

Kant: Det är så bekvämt att vara omyndig

Idag läser jag några korta kärnfulla rader där Immanuel Kant definierar vad han menar med ”upplysning”:

Kant

Was ist Aufklärung?

Aufklärung ist der Ausgang des Menschen aus seiner selbstverschuldeten Unmündigkeit. Unmündigkeit ist das Unvermögen, sich seines Verstandes ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Selbstverschuldet ist diese Unmündigkeit, wenn die Ursache derselben nicht am Mangel des Verstandes, sondern der Entschließung und des Mutes liegt, sich seiner ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Sapere aude! Habe Mut, dich deines eigenen Verstandes zu bedienen! ist also der Wahlspruch der Aufklärung.

Faulheit und Feigheit sind die Ursachen, warum ein so großer Teil der Menschen, nachdem sie die Natur längst von fremder Leitung frei gesprochen […], dennoch gern zeitlebens unmündig bleiben; und warum es anderen so leicht wird, sich zu deren Vormündern aufzuwerfen. Es ist so bequem, unmündig zu sein.

Det är naturligtvis först av allt innehållet i det här som tilltalar mig, men själva formuleringarna fascinerar mig nästan lika mycket. Jag kan inte tänka mig annat än att det här är översatt till svenska, men jag har inte någon svensk översättning tillgänglig, så jag ger mig in på det möjligen vanskliga företaget att göra en egen översättning. Här:

Vad är Upplysning?

Upplysning är människans väg ut ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att använda sig av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är omyndigheten om orsaken till denna inte beror på brister i förståndet utan på brister i beslutsamhet och mod att använda sig av detta utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att använda dig av ditt eget förstånd! är alltså upplysningens valspråk.

Lättja och feghet är orsaker till att en så stor del av mänskligheten efter att naturen sedan länge gjort dem fria från främmande ledning […], ändå förblir omyndiga hela livet; och därför är det också så lätt för andra att göra sig till deras förmyndare. Det är så bekvämt att vara omyndig.

Bokinköp i Wismar

Under Wismarbesöket stack jag också in näsan i Buchhandlung Weiland, som väl är den största bokhandeln i stan. Allt jag letade efter hittade jag inte, men jag fann å andra sidan ett och annat intressant som jag inte visste att jag var ute efter. Och håller man i minnet att Wismar bara har omkring 45. 000 invånare, så tycker jag att ”bokhandelsnivån” är god. Med mig ut förde jag Joachim Fests ”Ich nicht – Erinnerungen an eine Kindheit und Jugend” – den har jag velat ha ända sedan den kom ut i höstas:

Ich nicht

Det rör sig alltså om Fests självbiografiska verk om uppväxten under nazitiden och om familjens motståndskraft mot diktaturen. Jag har skrivit några rader om den här tidigare, fastän jag då bara hade läst några texter om boken och ett fåtal utdrag ur den.

Den här lilla boken av Immanuel Kant hamnade också i min kasse:

Kant

Jag vet inte riktigt vad den innehåller, men Friedrich Schlegels text på baksidan låter inbjudande:

Der Geist, den die Kantische Schrift ”Zum ewigen Frieden” atmet, muß jedem Freunde der Gerechtigkeit wohltun, und noch die späteste Nachwelt wird auch in diesem Denkmale die erhabene Gesinnung des erwürdigen Weisen bewundern.

Den lilla skriften ska alltså vara välgörande för varje vän av rättvisan, lovar Schlegel.

Den tredje boken här säger jag nästan inget om för det behövs inte någon presentation: ”Gesammelte Gedichte” av Rainer Maria Rilke:

Rilke

Jag tänker mig att det för varje lyrikläsande människa som inte har Rilkes samlade dikter är naturligt att önska sig dem.

Uwe Johnson är en författare som fascinerar mig. För inte så länge citerade jag lite ur brevväxlingen mellan Johnson och Hannah Arendt. I alla fall kände jag nu att det var dags att föra in en Uwe Johnsonbiografi i hemmet:

UJ

Där jag strövade omkring i bokhandeln fick jag syn på en vacker liten bok med titeln ”Tierskizzenbüchlein”. Författaren heter Hellmut von Cube:

Tier

Boken innehåller korta texter (en eller två sidor per text) om djur av mycket olika slag. Några exempel är ekorren, hunden, draken, duvsvärmen och huggormen. Så här skriver Hermann Hesse om ”Tierskizzenbüchlein”:

Jede dieser liebenswürdigen und hochbegabten Betrachtungen führt uns ins Große, ins Herz der Welt.

Till sist valde jag också en roman av den ungerske författaren Péter Esterházy (som jag för övrigt hörde samtala med Slavenka Drakulić under förra årets Leipziger Buchmesse). Romanen handlar om den tjeckiske författaren Bohumil Hrabal och den heter på tyska ”Das Buch Hrabals”. Översättningen från det ungerska originalet ”Hrabal Könyve” är gjord av Zsuzsanna Gahse.

Hrabal

Så här lockande beskriver baksidestexten romanen:

Wie in jedem richtigen Roman gibt es auch hier einige Personen, von denen man sich am Schluß des Romans nur ungern trennt. Da ist der große tschechische Dichter Bohumil Hrabal, Anna, die diesen liebt, ferner der Schriftsteller, er ist der Ehemann von Anna, und außerdem spielt noch ein Herr eine Rolle, der oben im Himmel sitzt und Saxophon spielen können möchte.

In diesem schillernden, bewegten Bild von Mitteleuropa tritt noch eine Person auf. Sie heißt: ich. ”Alles, was es nicht gibt, hat sich von seinem Platz bewegt und ist ineinandergerutscht, Namen sind unwichtig.”

Det blir kanske den här boken jag läser först, för vem är den där herrn som sitter uppe i himlen och skulle vilja kunna spela saxofon?

Fritz Reuter – Wismar

I sydösthörnet av Wismars stora torg mitt emot den berömda brunnen står ett harmoniskt format gult hus med texten Reuterhaus över porten.

Reuterhaus

Vem var då Reuter eller mera exakt Fritz Reuter? Plattyskans störste författare eller berättare. Jag känner bland annat till honom från Theodor Fontanes roman ”Effi Briest” (som jag ju ägnat år åt att närläsa). I romanen finns en kantor Jahnke i byn intill herrgården där Effi växer upp. Jahnke är en stor beundrare av Fritz Reuter. Så här introduceras han och hans båda döttrar i romanens första kapitel:

Zwei der jungen Mädchen – kleine, rundliche Persönchen, zu deren krausem, rotblondem Haar ihre Sommersprossen und ihre gute Laune ganz vorzüglich paßten – waren Töchter des auf Hansa, Skandinavien und Fritz Reuter eingeschworenen Kantors Jahnke, der denn auch, unter Anlehnung an seinen mecklenburgischen Landsmann und Lieblingsdichter und nach dem Vorbilde von Mining und Lining, seinen eigenen Zwillingen die Namen Bertha und Hertha gegeben hatte.

Reuter mest bekanta berättarverk heter ”Ut mine Stromtid” (ungefär ”Från min tid som lantbrukselev”). En gestalt ur den som fortfarande är ett begrepp i åtminstone vissa nordtyska kretsar är Onkel Bräsig. Så här beskrivs han på ett ställe (på plattyska förstås):

Dor kamm in’t Dur en lütten Mann r’inne mit en rödlich Gesicht un ’ne recht staatsche rode Näs’, de hei wat in de Luft höll; up den Kopp hadd hei ’ne virtimpige Mütz, vör mit ’ne Troddel, äwer ’ne eigentliche Kalür hadd sei nich; up den Liw hadd hei en grisen, linnen Kittel mit langen Slippen, un sine korten Beinings, die hellschen utwarts stunnen un so leten, as wiren sei in dat lange Babenliw verkihrt inschrawen worden, staken in ’ne korte blagstripige Drellhos’ un in lange Stäweln mit gele Stulpen. Hei was grad ’nich vüllig; äwers mager was hei ok nich, un Eener kunn seihn, dat hei all anfung, sick en lütten Buk stahn tau laten…

Strax bredvid porten till Reuterhaus i Wismar finns en liten skylt fastskruvad i väggen. Nu ska vi se vad det står på den:

Reuter

I februari 1865 besökte den kände plattyske författaren Fritz Reuter sin förläggaren Dethloff Carl Hinstorff i dennes huvudkontor i Wismar och blev glansfullt hyllad. (Eller hur man nu ska översätta det pampiga ”triumphal gefeiert”…)

Äta i Wismar

Till berömda wismarska restauranger som ”Alter Schwede” och ”Zum Weinberg” hittar ni själva, så dit ska vi inte gå nu. Kanske är ”Brauhaus am Lohberg” också lätt att finna, men vi kan kanske ändå titta in lite hastigt:

Lohberg

Här har man bryggt och serverat öl i 555 år. Lokalerna är inbjudande och mycket behagliga, mycket trä – och humle. Byggnaden är tre våningar hög och man når de övre våningarna via knarriga trätrappor. Mat och dryck är bra (fast jag ska snart visa er var de är ännu bättre) och hundar är naturligtvis välkomna. (Det enda stället Londi inte blev insläppt på var en riktigt snaskig och fullrökt sylta.)

Londi

Men nu går vi till det bästa matstället. Det ligger inte långt från torget vid den lilla gatan Bei der Klosterkirche och det heter Klosterstube. Här lagas husmanskost med omsorg och fantasi – ordet ”mikra” existerar inte, allt är färskt och tillagat just nu. Innehavaren Holger Sauer serverar själv och tappar upp ölet med kännarhand. Han och kocken ses då och då i hemlighetsfullt samspråk i bardisken.

interiör
Det blev en väldigt suddig bild, men jag lägger in den ändå. Ni anar Holger i baren.

Varje måltig inleds med att man får ett stycke fullkornbröd och lite hemlagad Schmalz att bre på det. Vi åt Gebratene Geflügelleber (med underbara potatisplättar till) (5.70) och Heringsklopse (5.70). Oerhört gott – och rikligt. Till det drack vi Bitburger, möjligen kan det betraktas som ett litet svek mot hemtrakten, men gott är det. Holger tittade på Londi och sa: ”Und für den Hund? Wasser?” Ja, vi tog vatten till Londi; jag vet inte vad Holger tänkte sig för alternativ…

Klosterstube

Och vill man inte sitta på restaurang och äta finns det mycket gott att köpa från fiskebåtarna i gamla hamnen: Schillerlocken, rökt makrill, ål och rom till exempel. Försäljningen pågår också på söndagar.

fiskebåt

Vill man ha bröd till, så finns det en brödbutik med färskt bröd i varje kvarter.