blommorna sover i fönstret

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnena leker tyst med ord på golvet

det vita dukade bordet väntar på någon
vars steg aldrig kommer uppför trappan

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingenas hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.

Gunnar Ekelöf (1907-1968)

fönster

Georg Trakl: In den Nachmittag geflüstert

In den Nachmittag geflüstert

Sonne, herbstlich dünn und zag,
Und das Obst fällt von den Bäumen.
Stille wohnt in blauen Räumen
Einen langen Nachmittag.

Sterbeklänge von Metall;
Und ein weißes Tier bricht nieder.
Brauner Mädchen rauhe Lieder
Sind verweht im Blätterfall.

Stirne Gottes Farben träumt,
Spürt des Wahnsinns sanfte Flügel.
Schatten drehen sich am Hügel
Von Verwesung schwarz umsäumt.

Dämmerung voll Ruh und Wein;
Traurige Guitarren rinnen.
Und zur milden Lampe drinnen
Kehrst du wie im Traume ein.

Georg Trakl (1887-1914)

lampa

• • •

Paus: Jag försvinner för några dagar hit. Hier werde ich ein paar Tage sein.

PS Under de tre dagar då det är händelselöst här kan ni läsa om en litteraturfestival som just nu pågår i Berlin här i Mondschnee/Månsnö – på både svenska och tyska.

Drömmen om Galizien

Per Nilson, som har förlaget perenn i sin hand, gjorde den här sommaren en resa som jag gärna också skulle vlija göra – ja, en liknande resa i alla fall. Galizien (jag skriver det med ”z” för att skilja det från det västliga Galicien, det som ligger norr om Portugal) har under ganska många år varit en fascinationsvärld för mig, ett land jag vill komma till men samtidigt drar mig för att resa till, kanske för att jag vill ha det kvar som något att vänta på. Nu reser jag dit genom någon annan. Jag lovar er att det är resan (läsningen) värt, även om det tar en stund, men tiden är inte så piskad eller snålt tilltagen i den del av världen vi kommer till här. Se, ett utdrag ur texten ”En resa i Galicien, Bukovina och Karpato-Rutenien sommaren 2007”:

Vi såg vackra jugendhus och jugendportar, promenerade längs Kopernikusgatan och gick förbi konstgalleriet som var inrymt i Potocki-palatset, en byggnad som liknade ett franskt slott. I Judiska anekdoter av Karel Poláček kan man läsa om makarna Paschkes som i konstgalleriet i Lvov beskådade Lukas Cranachs tavla Adam och Eva; hängde den där inne? Via universitetet kom vi till kyrkan Svati Juri (Helige Georg). Då hade vi just gått förbi en stor härlig park. Lviv är känd för att vara en grön stad. Jarek berättade att mammorna gärna drog sina barnvagnar här före kriget, och i samma veva sa han något om poeten Adam Zagajewski, att det fanns något av detta i hans lyrik. Något åt det hållet. Jarek ville fotografera parken men fick vänta på att några tunga, otympliga lastbilar av sovjetiskt snitt skulle masa sig uppför backen.

Och här några av bilderna från resan med tillhörande undertexter:

bild
Rådhustorget i Lviv

bild 2
Snjatyn, den första staden i Galicien efter det att vi lämnat Bukovina.

bild 3
I Rachiv

Och här för er som har den långa andningen – hela texten.

• • •

PS. För något år sedsan skrev jag två texter som har anknytning till Galizien här:

Jag läser en essä av Jurij Andruchovytj

Erz-Herz-Perz – Jurij Andruchovytj igen

Marie Luise Kaschnitz och hennes Rom

Jag stannar lite i Rom, fast jag egentligen inte riktigt förstår hur jag hamnade här/där den här gången. Idag är det den tyska författarinnan Marie Luise Kaschnitz som får leda mig. Henne har jag länge läst gärna, noveller som ”Gespenster”, ”Lange Schatten” och ”Das dicke Kind” är delar av min världsbild (undrar om de finns i svensk översättning, ja, det gör de nog). I alla fall – Kaschnitz levde några år i Rom och jag läser nu en liten bok där ett antal av hennes romerska texter finns samlade: ”Mit Marie Luise Kaschnitz durch Rom”.

Jag tänker läsa ett litet stycke ur ett kapitel som heter ”Meine acht römischen Wohnungen”:

Mein erstes römisches Zimmer lag in der Via Arenula; ein dunkles Kämmerchen, eine eiskalte Wohnung, lange Herbstabende, mit dem mageren Töchterchen der ewig bekümmerten Wirtin über Rätselzeitungen am Kohlenbecken verbracht. Da waren es nur zwei Schritte zur Piazza Argentina, wo im tiefgelegenen Tempelbezirk die wilden hungrigen Katzen springen. Auch der Tiber war nah, die schiffsförmig ummauerte Insel mit den Spitälern und der Kirche San Bartolomeo, und det farbenreiche Markt zu Füßen des bronzenen Giordano Bruno und der edle Palazzo Farnese, in dessen Nachtfenstern man brennende Kronleuchter und gemalte Landschaften sieht. Das Buchantiquariat, in dem ich arbeitete, befand sich nahe dem im Volksmund das Cembalo genannten Borghesepalast, von dort fuhr ich manchmal am Abend mit dem Besitzer der Buchhandlung in einem Pferdewägelchen durch das alte Getto über die längst verschwundene Piazza Montanara und zwischen unheimlichen Friedhofsmauern zu seiner von verwilderten Gärten und Brachland umgebenen kleinen Villa auf dem Aventin – bei der Heimfahrt tauchten dann bei Mondlicht und zerrissenen Wolken über dem recht verwahrlosten Cirkus Maximus die Kaiserpaläste.

P Farnese
Palazzo Farnese

Mitt första romerska rum låg vid Via Arenula: en mörk liten kammare, en iskall våning; långa höstkvällar tillbringade jag med den evigt bekymrade värdinnans magra dotter över pysseltidningar vid kolboxen. Där var det bara två steg till Piazza Argentina där de vilda hungriga katterna hoppar runt nere i tempelområdet. Också Tibern var nära, den skeppsformiga muromgärdade ön med hospitalen och kyrkan San Bartolomeo och den färggranna marknaden vid Giordano Brunos bronsfötter och det ädla Palazzo Farnese, i vars nattfönster man ser brinnande ljuskronor och målade landskap. Antikvariatet, där jag arbetade, befann sig nära Borghesepalatset som i folkmun kallades cembalon och därifrån for jag ibland om kvällen med ägaren till bokhandeln i en liten hästdroska genom det gamla gettot över den sedan länge försvunna Piazza Montanara och mellan kusliga kyrkogårdsmurar till hans av förvildade trädgårdar och ödetomter omgivna lilla villa på Aventinen – på hemfärden skymtade sedan kejsarpalatsen fram i månljuset och mot en himmel med söndertrasade moln bortom den rätt förfallna Cirkus Maximus.

PS Den här översättningen får ni gärna förbättra – jag ser en del halvheter, men jag hinner inte gräva omkring mer just nu…

Andrea Sperelli och hans Rom

Ett litet stycke som jag gärna läser om i ”Il piacere”, Gabriele D’Annunzios väl mest kända roman, är det där huvudpersonen Andrea Sperellis Rom med ett par snabba men mycket klara penndrag ritas upp för läsaren. Det är inte det antika Rom som binder och lockar honom utan påvarnas, villornas och fontänernas stad.

Trinità dei Monti

Roma era il suo grande amore: non la Roma dei Cesari ma la Roma dei Papi; non la Roma degli Archi, delle Terme, dei Fori, ma la Roma delle Ville, delle Fontane, delle Chiese. Egli avrebbe dato tutto il Colosseo per la Villa Medici, il Campo Vaccino per la Piazza di Spagna, l’Arco di Tito per la Fontana delle Tartarughe. La magnificenza principesca dei Colonna, dei Doria, dei Barberini l’attaeva assai più della ruinata grandiosità imperiale.

Lite lustigt är att texten, om man inte tittar på den på lite avstånd och utan att egentligen läsa den, ser ut som tyska med alla de pampiga versalerna.

I den här romanen är det för övrigt just skildringarna av Rom och av slottet Schifanoja och dess omgivningar som jag känner en odelad beundran inför.