Nu sörjer operavärlden Luciano Pavarotti och andra världar gör det också. Jag hör inte till operavärlden, men jag går idag ut till Baia Flaminia till slutet av vägen där alldeles under Monte di Focara
fram till Pavarottis grind:
Ja, egentligen är väl allt här strandens – och kanske vågornas – egendom…
Trost
Weißt du, was in dieser Welt
Mir am meisten wohlgefällt?
Daß die Zeit sich selbst verzehret
Und die Welt nicht ewig währet.
Freidrich von Logau (1605-1655)
Nej, vi vill inte dö, men som evighet skrämmer oss den här världen, hur vacker den än är. (Nein, wir wollen nicht sterben, aber als Ewigkeit erschrickt uns diese Welt, so schön sie auch ist.)
De flesta av mina skolböcker har tagit andra vägar än jag själv, men latinböckerna är kvar allihop och ibland öppnar jag någon av dem, till exempel när jag behöver någon kraftfull sentens att luta mig mot. Särskilt den första läroboken ”Schola latina” återvänder jag till gång på gång – också här under pausträdet har jag varit där och rotat.
Jag tänker nu bara bläddra lite för att se på några intressanta rubriker och på hur den här latineleven som jag en gång var hanterade omkring bland raderna. (Det här är alltså inte ett inlägg av något som helst allmänintresse.)
Romersk ordhållighet:
Är det skadligt att gå i skolan?
Texten om skolan slutar så här – på nästföljande sida: ”Låt vara att de stora skolorna bör undvikas, men man bör likväl inte helt och hållet undvika skolor. Ty det är en sak att undvika dem, en annan sak att välja mellan dem.”
Njutningslystnaden är själens fiende:
Ska jag vara ärlig så klarar jag inte längre av att läsa de här texterna – tråkigt nog. Men texten i länken här är lite lättare. Den är fortfarande fullt läsbar, men annars är det mest böjningsmönster och ordstammar och vissa fasta vändningar som finns kvar, fast det är å andra sidan sant att jag hade stor glädje av mitt latinska basordförråd när jag började lära mig italienska.
Det som sitter kvar allra bäst är en hög med sentenser och jag väljer en som kanske passar in här, möjligen på ett lite skevt sätt:
Non scholae sed vitae discimus.
Som ni kanske anar av rubriken så har jag nu gått omkring och funderat lite runt uttrycket ”det finns” – möjligen är sådana här funderingar ett hösttecken, ja, ja, det må vara hur det vill med det. Jag har lite snabbt i huvudet inventerat uttrycket i några språk jag är mer eller mindre nära bekant med och funnit att de alla använder olika verb som ”grundsten”. Se här: ”es gibt” (tyska), ”c’è” (italienska), ”hay” (spanska) och till det svenskans ”det finns”.
Mer systematiskt:
tyska: geben=ge
italienska: essere=vara
spanska: haber= ha (ursprungligen, i modern spanska heter ju ha ”tener” – egentligen ”hålla”)
svenska: finna
Jag tycker att det är spännande att så här relativt närbesläktade språk väljer så olika vägar för att närma sig existensen. Det är ur en vinkel något man har, ur en annan något som är (här), ur en tredje något man finner eller hittar och ur en fjärde något man blir given. Säger detta något betydelsefullt om något? Troligen inte, men det är ändå lite underhållande att låta tanken vandra runt bland de olika perspektiven.
Här är igen en dikt av Ada Negri – det är länge sedan sist. Under den följer sedan ett försök till en prosaöversättning. Och hade jag haft en bild på en vit ros som börjat tappa sina kronblad så hade jag satt in den…
Fine
La rosa bianca, sola in una coppa
di vetro, nel silenzio si disfoglia
e non sa di morire e ch’io la guardo
morire. Un dopo l’altro si distaccano
i petali; ma intatti: immacolati:
un presso l’altro con un tocco lieve
posano, e stanno: attenti se un prodigio
li risollevi e li ridoni, ancora
vivi, candidi ancora, al gambo spoglio.
Tal mi sento cader sul cuore i giorni
del mio tempo fugace: intatti; e il cuore
vorrebbe, ma non può, comporli in una
rosa novella, su più alto stelo.
Den vita rosen, ensam i sin vas av glas, låter i tystnaden sina kronblad falla och den vet inte att den dör och inte att jag ser den dö. Ett efter ett faller kronbladen; oskadda: obefläckade: det ena intill det andra med en lätt beröring lägger de sig ner och väntar uppmärksamt på att ett under ska lyfta dem upp igen, ännu levande och fästa dem vid den nakna stängeln. Så känner jag min flyende tids dagar falla på mitt hjärta: oskadda; och hjärtat skulle vilja, men kan inte, samla dem till en ny ros på en högre stjälk.
