Så här mitt i dagarna av abstrakt vackert oktoberljus kommer ögonblicket då den gångna sommaren som nyss ändå på något vis kändes nära plötsligt försvinner ner i en rämna i tiden och skjuts bort till en annan och onåbar epok. Har det någonsin varit sommar? Är det där jag som sitter lutad mot den varma eftermiddagsskuggan under de höga kastanjerna och dricker en iskyld citrondryck och tänker på ingenting mer än kanske på var jag ska hämta vatten åt Londi nästa gång?
Ich möchte Leuchtturm sein
in Nacht und Wind –
für Dorsch und Stint,
für jedes Boot –
und bin doch selbst
ein Schiff in Not!
Wolfgang Borchert
• • •
PS Jag är tillbaka här på söndag eller måndag.
När Londi och jag gick ut på vår förmiddagsrunda visste vi inte att det var älgjakt här i ”vår” skog just den här dagen. Och det var först på hemvägen vi såg skylten:
Vi gick längs en av våra vanliga stigar, solen sken in mellan trädstammarna och det kändes som en bra dag. Lätt och ljus.
Inne bland träden nära den lilla skogsvägen satt en grönklädd man och plockade med något, ett gevär såg det ut att vara. ”Är det jakt här idag”, frågade jag. ”Ja, det är älgjakt. Igår tog vi en ko och en kalv, men tyvärr fick vi inte skjuta kalven.” Han pekade åt det håll där det skulle vara säkrast för oss att gå och jag tackade. Vi gick. ”Men tyvärr fick vi inte skjuta kalven”, malde det i huvudet på mig. Ja, jag vet allt det där – att det finns för många älgar och att det måste finnas älgjakt för att älgarna annars blir ännu fler. Och dessutom medger jag att jag är rädd för älgar och att jag tycker att jag träffar dem alldeles för ofta här i skogen, men ändå…
Vi går längs åkerkanten och Londi vädrar och lyssnar. Vi är nog inte ensamma.
Det prasslar till, men det är bara en fågel som flaxar upp – en duva av något slag.
Vi kommer fram till det lilla jakttornet strax bakom den plats där en gång Norskens lagård stod. Det är tätt med färska älgspår, men i tornet finns ingen jägare.
Och uppe på åsen ligger älghornet på sin vanliga plats bland enbuskarna. Ingen saknar det. Vi släntrar ner mot skogen igen och där högt uppe i den stora granen sitter någon:
En ny kulturtidskrift har gjort entré i den svenska tidskriftvärlden. Behövs det verkligen fler, frågar kanske någon. Nej, kan man svara. Ja, kan man svara – om den tillför något av värde som inte funnits här tidigare. DET är en djupt seriös och mycket välkomponerad och välskriven skrift och detta första nummer innehåller en rad intressanta texter. Det rör sig om essäer, presentationer, översättningar ur skönlitterära verk, intervjuer, prosastycken och dikter.
Så här ser DET bara ut på ett typiskt Bodil-foto. I verkligheten är den stramt, men ändå på ett suggestivt sätt, vacker:
Vad som finns att läsa i det här första numret? Se här – innehållsförteckningen:
5 Jaktramsa: István Molnár
6 Kierkegaard som mediekritiker: Håkan Lindgren
9 Pressen är en hund: Søren Kierkegaard
10 Pisstryckeri: Staffan Björkman
26 ur Lungor – landskap: Krister Gustavsson
28 Vad hade Borges i bokhyllan? Ola Sunesson
34 Konsten är Bagger 288: Håkan Lindgren
37 Skorpionens tänkeplats: Magnus Ringgren
40 Intervju: Juli Zeh
46 Schnitzlers litterära skalpell: Jelena Selin
48 ur Therese – Chronik eines Frauenlebens: Arthur Schnitzler
50 intro till Ögonblicksfotografier: Håkan Lindgren
53 Ögonblicksfotografier: Karl Kraus
57 Wolfgang Borchert – en introduktion: Bodil Zalesky
59 Köksklockan: Wolfgang Borchert
62 Tomheten i centrum: Håkan Lindgren
65 Jag ger mig ut: Christer Boberg
67 Pinocchios ankomst: István Molnár
Jag vill också ge en mer direkt inblick i DET – och då närmare bestämt i en Håkan-text med den där speciella lågmält provokativa tonen – genom att läsa ett stycke någonstans mitt inne i ”Konsten är Bagger 288”:
Det har varit tur för konsten att det finns kitsch. Någon har målat ett stilleben med Kronblom, en Bamsedocka och en affisch med indiska gudar. Än går det bra att göra sådant, liksom det fortfarande går bra att tanka bilen. Tror ni att kitschen är outslitlig? I så fall är ni på väg mot ett obehagligt uppvaknande. Konstindustrin slukar en hektar kitsch varje sekund, i samma takt som skogsindustrin slukar regnskog. Och det har varit tur för er att det finns kroppar. Så länge det finns kroppar är det ingen större ansträngning att göra konst. Mer än en av de medverkande konstnärerna har nog, i hemlighet, dragit en lättad suck och tänkt ”Thank god, at least we’ve got bodies. Vad skulle jag göra om det inte fanns kroppar?”
Så många konstnärer har lärt sig att arbeta på detta sätt. De har gjort sig beroende av att det finns något annat än konst i världen, av att det finns saker de kan plocka upp och göra konst av. Eftersom de sällan gör konst av världen på något intressant sätt, utan på samma sätt som man producerar fiskpinnar av ishavstorsk, kommer de att möta samma sorts problem: i båda fallen har vi trålat lite för hårt. Nu börjar konsekvenserna göra sig påminda. Vi har tagit för givet att allt det där som inte är konst är en sorts naturresurs som aldrig kan ta slut: det oavsiktliga, det naiva, det förbisedda, glesbygdens pynt och storstadens graffiti, rostiga industrier, trista hotellrum, nostalgiska leksaker, utslitna popkulturella ikoner, kubaner, broderier och pärlplattor. Konstindustrin har exploaterat planetens reserver av allt detta med kortsiktig girighet som bara kan jämföras med hur man på andra håll har grävt sönder landskapet efter brunkol att elda med. Skribenter som vill kritisera konsten använder sig fortfarande av floskeln om det romantiska geniet; det vore rimligare att jämföra konsten med Bagger 288, den gigantiska tyska gruvbrytningsmaskinen som liknar en grävskopa muterad till godzillaformat. Hur länge har man tänkt att konsten ska kunna fortsätta på det viset? Man har naturligtvis inte tänkt alls.
Det är Håkan Lindgren som ställer samman tidskriften eller rättare sagt så är det hans tidskrift och det är hans ande som svävar över den. För den som vill köpa ett exemplar av första numret (om det finns något kvar) – försök här.
Und in der goldenen Herbsteszeit
Leuchtet’s wieder weit und breit.
ur ”Herr Ribbeck auf Ribbeck im Havelland” – Theodor Fontane
Visst lyser det starkare om Fontanes ord än om de här mattguldiga träden i det trevande bleka nordiska ljuset, men ingen kan säga vilket som är vackrare…