Gerstl & Wimmer

För ett tag sedan upptäckte jag en vild och spännande österrikisk blogg om litteratur, kultur och en massa obegripligheter – den heter in/ad/ae/qu/at. Bland kategoribeteckningarna hittar man sådant som ”tödliches”, ”wiener wäsche” och ”musée imaginaire”. En poet som ofta dyker upp eller som ofta kommer att dyka upp (har jag fått veta) är Elfriede Gerstl. Mannen som styr över bloggen heter Herbert J. Wimmer.

Här kan ni titta in i ”salon littéraire” och här presenteras Elfriede Gerstl och här lånar jag ett kort från henne (jag ska höra med Herbert J. Wimmer om jag alls får ha det här under pausträdet):

kort

Jag har läst dikter av Elfriede Gerstl ur diktsamlingen ””mein papierener garten” här förr. Idag vill jag läsa den om litteraturens uppgift – litteraturens uppgift är litteratur:

die aufgabe der literatur
ist literatur

sie kann nicht nageln
nicht kegeln
nicht bügeln
nicht vögeln
nichts regeln
nicht aufklären
nicht abklären
denn wenn der leser nicht will
dann gibts gar nix
bestenfalls macht literatur
lust auf literatur
mehr literatur
andere literatur
oder mehr vom selben

Om ni vill läsa några dikter som varit med här tidigare, så sök er hit-hit-hit-hit:

drohung?

schöner tot sein

jemanden umarmen

selbstgespräch mit dir

Och i Salongen finns den här texten om Gerstl med insprängda diktcitat.

Hella Wuolijoki: Sången om kriget

Nyss – när jag ännu inte visste att jag hade 6500 sidor av äldre italiensk litteratur att pressa genom ögon och huvud på en tid som är alldeles för kort – läste jag i lugn och ro diktverket ”Sången om kriget” av Hella Wuolijoki.

bok

Hella Wuolijoki (1886-1954) är en estinsk författarinna med ett dramatiskt öde – 1943 blev hon till exempel dömd till döden för landsförräderi. Den domen blev sedan i och för sig ändrad först till livstids fängelse och sedan kom hon på grund av ett maktskifte att benådas efter femton månader. Detta hände i Finland, dit hon hade flyttat 1904. Något år efter att hon lämnade fängelset blev hon chef för Finlands radio.

Troligen är hon ändå mest känd för att Bertolt Brecht gjorde en av hennes pjäser till sin under namnet ”Herr Puntila und sein Knecht Matti”.

”Sången om kriget” är en episk dikt om kriget. Det är ingen heroiserande dikt utan i den skildras krigets meningslöshet och det lidande som kriget medför. Den handlar också om hur det lilla estniska folket gång på gång tvingats ut i kriget av sina växlande förtryckare.

Dikten är inte egentligen skriven av Wuolijoki utan hon har sammanställt ett 50-tal olika folkvisor kring temat och format dem till en enhet. Dikten är skriven på estnisk runovers som innehåller mycket allitteration och inrim. Stilen har kvar sin folkviseaktiga enkelhet och språket har en lätt ålderdomlig klang: ”Krigets bröd är fullt av agnar”.

För att ge en liten föreställning om hur diktverket låter vill jag ge några citat. I början av dikten beskrivs hur en ung pojke tvingas ut i kriget och hur förberedelserna ser ut och vad pojken och hans familj känner:

Fadern själv han köpte hästen,
Själv han köpte, själv han grät,
Brodern själv han byggde vagnen,
Själv han byggde, själv han grät.
Modern sömmade då skjortan,
Själv hon sydde, själv hon grät.

Och när ska han då få komma tillbaka?

Då när kråkan vitnat har,
Korpen fått sin svaneskrud,
Då kan du mig hemåt hoppas!

Och själva kriget beskrivs så här:

Ingen tid att graven gräva.
Svepning är soldatens rock,
Flod av blod är grav man får!
Mer av männens huvuden
Finns i krig än skogens tuvor;
Mer där finns av männens ögon,
Än vad himlen har av stjärnor;
Mer där finns av männens vador,
Än vad stapeln har av ved;
Mer där finns av knänas skålar,
Än vad åkern har av stenar.
Tyskt blod steg till sadeln,
Ryskt blod steg till bältet,
Våra mäns kunde inte mätas.

Absent Mare – present

Leonard Cohen hör också till mina evigheter (precis som Else Lasker-Schüler strax härintill). Och det här frånvarande stoet är på något vis speciellt närvarande…

sto

Did he dream, was it she
who went galloping past
and bent down the fern
broke open the grass
and printed the mud with
the iron and the gold
that he nailed to her feet
when he was the lord

Här finns hela sången.

Else Lasker-Schüler: Gebet

Lite då och då läser jag någon dikt av Else Lasker-Schüler igen. Den här om ängeln med vingen bruten vid skulderbladet har jag egentligen burit med mig hela tiden. Den sitter liksom fast vid skulderbladet på mig.

änglar

Gebet

Ich suche allerlanden eine Stadt,
Die einen Engel vor der Pforte hat.
Ich trage seinen großen Flügel
Gebrochen schwer am Schulterblatt
Und in der Stirne seinen Stern als Siegel.

Und wandle immer in der Nacht…
Ich habe Liebe in die Welt gebracht, –
Daß blau zu blühen jedes Herz vermag,
Und hab ein Leben müde mich gewacht,
In Gott gehüllt den dunklen Atemschlag.

O Gott, schließ um mich deinen Mantel fest;
Ich weiß, ich bin im Kugelglas der Rest,
Und wenn der letzte Mensch die Welt vergießt,
Du mich nicht wieder aus der Allmacht läßt
Und sich ein neuer Erdball um mich schließt.

 

Barnbjudning: Tove Jansson

”Lyssnerskan” av Tove Jansson är en novellsamling som innehåller 18 mycket originella och sinsemellan ganska olika berättelser. Personerna i dessa noveller är lite udda och ensamma människor som lever sina ofta svåra liv med ett slags självklar värdighet. Deras egenheter skildras med en stor ömhet utan att denna någonsin blir för närgången. Miljöerna varierar men flera av texterna utspelar sig på platser med ett kärvt klimat och knappa materiella förhållanden.

I var och en av novellerna byggs en intensiv spänning upp och i vissa av dem håller den läsaren i sitt grepp ända till slutet. Ibland blir en skenbart vardaglig historia till en gastkram.

bild

Den berättelse som gjorde starkast intryck på mig så här vid en första genomläsning är ”Barnbjudning”. Huvudpersonerna är två systrar, Anja och Vera Häger, som bor tillsammans – sedan länge verkar det som. En dag får de till uppgift att ordna ett barnkalas för en brorsdotter hemma hos sig eftersom flickans föräldrar är bortresta.

Båda systrarna känner sig osäkra i sina roller och vet inte hur de ska ta emot barnen. Anja lyckas ändå på något sätt inför systern låtsas att hon visst klarar det här, men Vera, den yngre systern, känner en oro och otillräcklighet som gränsar till desperation.

Så strömmar då barnen in, alla är plötsligt där utom födelsedagsbarnet. Anja bjuder barnen på glass och kastar lite serpentiner över dem och de finner sig efter en stunds tvekan till rätta. Vera gör vad hon kan för att hålla sig undan. Hon ringer till brodern för att fråga efter brorsdottern, men det tutar upptaget hela tiden. Hon ringer och ringer och är lättad över det andrum som ringandet ger henne. När hon till sist ändå ger upp går hon ut till systern:

Leker de? Har de roligt?

De äter, sade Anja. Du kan ju gå in och vara med dem en stund, jag tänker läsa lite. Hon gick vidare till sängkammaren.

Vera går försiktigt in till barnen – man känner hennes rädsla. Hon gör ett tafatt försök att säga något till dem:

Har ni roligt, frågade hon blygt. Barnen slutade äta och såg på henne. En lång stund betraktade de varandra genom ridån av serpentiner.

När jag var liten , sade fröken Häger, hade ingen hört talas om glass. Glass, tror jag, kom först långt senare. Ni ska inte vara oroliga för Daniela, hon kommer nog snart, kanske närsomhelst…

Nu var barnen orörliga. Huset av apelsiner föll isär och frukterna rullade ut på golvet. En av dem rullade ända fram till Vera Hägers fötter, hon vände och gick in i sängkammaren. Hennes syster låg och läste på sin säng.

Jag förstår inte. Varför är det alltid något fel med våra bjudningar. Inte ens med barn…

Systrarna talar förbi varandra en stund och försöker på det viset att dölja sitt gemensamma olyckliga liv för varandra. Sedan säger Anja:

Förlåt mig. Jag säger ju bara att de har roligt. Det är en lyckad bjudning, de äter och ryter åt varandra. Sällskapsliv, det är en djungel, att småle och visa tänderna…

Vera är förvirrad över Anjas ord och rädd.

Finns det någon, frågade Anja, finns det någon enda människa som vi längtar efter att träffa?

Tomheten i de båda systrarnas livs tränger sig på dem och övermannar dem. De står en stund hjälplösa och samtidigt fulla av villrådiga anklagelser inför varandra. Men så ringer det på dörren. Barnen ska hämtas, de drar under stort buller på sig jackor, stövlar och mössor och plötsligt är det tyst igen. Kvar i tamburen hänger bara ”två långa svarta kappor”.