Med lite fantasi känner ni nog igen de tre vise männen som vägledda av stjärnan just nått målet för sin färd från Österland.
För den som vill finns en allvarligare tolkning av händelsen här. Fast har ni besökt Jorun på Life de Luxe på julafton, så har ni kanske redan läst texten.
Igår läste jag den här lilla texten i spalten med korta utrikesnotiser i Svenska Dagbladet:
Folk i Kina tror på principen öga för öga, tand för tand,
HD-domaren Xiao Yang, som anser att det är orealistiskt att tro att dödsstraffet ska avskaffas helt i Kina. Enligt tidningen China Daily tänker myndigheterna gradvis övergå till giftsprutor i avsikt att fasa ut nackskotten.
Antagligen fattas ordet ”säger” mellan överskriften och själva texten, men det är inte det som ger mig den obehagliga ilningen. Jag måste värja mig på något sätt. En dikt av Wen T’ing-yün (812-870) får bli mitt värn:
På berget om hösten
På denna höjd känns luften redan kallna.
Frost höljer huset, och det klarnar snart.
Sol får mitt rum, då alla löv är fallna.
I dammet stillnar vattnet, blankt och klart.
Frukt faller. Jag ser apor gå förbi.
Löv prasslar torrt vid hjortens vattuställen.
Jag spelar på mitt instrument om kvällen
i harmoni
med mörkret och fontänens plask däri.
Birger Lundquist
PS Dikten finns i samlingen "Kineser" översättningarna är gjorda av Hwang Tsu-Yü och Alf Henrikson.
Kanske minns någon av er, som läser det här ett litet diktband av Karl Kraus som heter ”Wiese im Park”, som jag talade lite om ganska nyss. Jag har valt ut titeldikten för den här dagen; översätta den vågar jag mig inte på och jag hittar inte heller någon annans. Det är en stilla oroande dikt, kan jag säga och kanske förmedlar bilden något av stämningen i den. Möjligen:
Wiese im Park
Wie wird mir zeitlos. Rückwärts hingebannt
weil’ ich und stehe fest im Wiesenplan,
wie in dem grünen Spiegel hier der Schwan.
Und dieses war mein Land.
Die vielen Glockenblumen! Horch und schau!
Wie lange steht er schon auf diesem Stein,
der Admiral. Es muß ein Sonntag sein
und alles läutet blau.
Nicht weiter will ich. Eitler Fuß, mach Halt!
Vor diesem Wunder ende deinen Lauf.
Ein toter Tag schlägt seine Augen auf.
Und alles bleibt so alt.
Ofta talar man om de italienska poeterna Umberto Saba, Giuseppe Ungaretti och Eugenio Montale som om de vore delar av samma enhet. Kanske är de det också – de levde vid ungefär samma tid, alla hade de rötter hos Leopardi och genom alla tre nådde den italienska lyriken särskilda höjdpunkter.
Här har jag tidigare läst dikter av både Saba och Ungaretti, men ännu har jag aldrig tagit fram någon dikt av Montale. Jag vill därför göra det idag – låt oss tänka oss att vi tittar ut ifrån diktens tullvakthus, huset som diktens du inte minns:
La casa dei doganieri
Tu non ricordi la casa dei doganieri
sul rialzo a strapiombo sulla scogliera:
desolata t’attende dalla sera
in cui v’entrò lo sciame dei tuoi pensieri
e vi sostò irrequieto.
Libeccio sferza da anni le vecchie mura
e il suono del tuo riso non è più lieto:
la bussola va impazzita all’avventura
e il calcolo dei dadi più non torna.
Tu non ricordi; altro tempo frastorna
la tua memoria; un filo s’addipana.
Ne tengo ancora un capo; ma s’allontana
la casa e in cima al tetto la banderuola
affumicata gira senza pietà.
Ne tengo un capo; ma tu resti sola
né qui respiri nell’oscurità.
Oh l’orizzonte in fuga, dove s’accende
rara la luce della petroliera!
Il varco è qui? (Ripullula il frangente
ancora sulla balza che scoscende…).
Tu non ricordi la casa di questa
mia sera. Ed io non so chi va e chi resta.
…
Tullvakthuset
Du minns ej det lilla tullvakthuset
högst upp vid branten ovanför kustens bankar:
tomt nu det väntar dig i skymningsbruset
alltsen den kväll du med en svärm av tankar
steg in och dröjde där med rolöst sinne.
Sydvinden piskar än den gamla muren.
Ditt skratt ger bittert eko i mitt minne.
Kompassen snurrar som besatt, och turen
i tärningsspelet vill ej återvända.
Du minns det ej. En annan tid kanhända
har gjort dig glömsk. Och dock: en tråd är funnen.
Ännu jag håller den. Men snart försvunnen
är husets gaveltopp, där flöjeln ristas
i blåsten skoningslöst från år till år.
Jag håller tråden; men var än du vistas,
du andas ej i mörkret, där jag står.
Havshorisonten är på flykt och gungar
tankbåtens ljus, som klipper korta stunder.
Går leden där? (Det dånar nerinunder,
där ständigt bränningen mot sten sig slungar…)
Du minns ej platsen. Och jag får ej svar
om vem som går och vem som stannar kvar.
översättning Anders Österling
PS För den som vill – några dikter av Saba:
Och av Ungaretti:
…
PPS Montalesida
Slutet av december bjöd på varma dagar med något av ett slags hemlig vår i luften och för tre dagar sedan kom solen fram riktigt och vattnen på fälten bakom skogen skimrade och himlen log i dem. Nu har snön kommit och förändrat världen här. Den ligger i ett visserligen oansenligt, tunt och lite osäkert skikt, men den ligger. Men så här såg det ut den där solskensdagen innan den kom:
.
.
