Eugenio Montale

Ofta talar man om de italienska poeterna Umberto Saba, Giuseppe Ungaretti och Eugenio Montale som om de vore delar av samma enhet. Kanske är de det också – de levde vid ungefär samma tid, alla hade de rötter hos Leopardi och genom alla tre nådde den italienska lyriken särskilda höjdpunkter.

Här har jag tidigare läst dikter av både Saba och Ungaretti, men ännu har jag aldrig tagit fram någon dikt av Montale. Jag vill därför göra det idag – låt oss tänka oss att vi tittar ut ifrån diktens tullvakthus, huset som diktens du inte minns:

hav

La casa dei doganieri

Tu non ricordi la casa dei doganieri
sul rialzo a strapiombo sulla scogliera:
desolata t’attende dalla sera
in cui v’entrò lo sciame dei tuoi pensieri
e vi sostò irrequieto.

Libeccio sferza da anni le vecchie mura
e il suono del tuo riso non è più lieto:
la bussola va impazzita all’avventura
e il calcolo dei dadi più non torna.
Tu non ricordi; altro tempo frastorna
la tua memoria; un filo s’addipana.

Ne tengo ancora un capo; ma s’allontana
la casa e in cima al tetto la banderuola
affumicata gira senza pietà.
Ne tengo un capo; ma tu resti sola
né qui respiri nell’oscurità.

Oh l’orizzonte in fuga, dove s’accende
rara la luce della petroliera!
Il varco è qui? (Ripullula il frangente
ancora sulla balza che scoscende…).
Tu non ricordi la casa di questa
mia sera. Ed io non so chi va e chi resta.

Tullvakthuset

Du minns ej det lilla tullvakthuset
högst upp vid branten ovanför kustens bankar:
tomt nu det väntar dig i skymningsbruset
alltsen den kväll du med en svärm av tankar
steg in och dröjde där med rolöst sinne.

Sydvinden piskar än den gamla muren.
Ditt skratt ger bittert eko i mitt minne.
Kompassen snurrar som besatt, och turen
i tärningsspelet vill ej återvända.
Du minns det ej. En annan tid kanhända
har gjort dig glömsk. Och dock: en tråd är funnen.

Ännu jag håller den. Men snart försvunnen
är husets gaveltopp, där flöjeln ristas
i blåsten skoningslöst från år till år.
Jag håller tråden; men var än du vistas,
du andas ej i mörkret, där jag står.

Havshorisonten är på flykt och gungar
tankbåtens ljus, som klipper korta stunder.
Går leden där? (Det dånar nerinunder,
där ständigt bränningen mot sten sig slungar…)
Du minns ej platsen. Och jag får ej svar
om vem som går och vem som stannar kvar.

översättning Anders Österling

PS För den som vill – några dikter av Saba:

La capra

A mia moglie

Ulisse

Parole

Och av Ungaretti:

Sentimento del tempo

Mattina

Universo

Stasera

PPS Montalesida

Kommentera