Om folk i Kina

Igår läste jag den här lilla texten i spalten med korta utrikesnotiser i Svenska Dagbladet:

Folk i Kina tror på principen öga för öga, tand för tand,

HD-domaren Xiao Yang, som anser att det är orealistiskt att tro att dödsstraffet ska avskaffas helt i Kina. Enligt tidningen China Daily tänker myndigheterna gradvis övergå till giftsprutor i avsikt att fasa ut nackskotten.

Antagligen fattas ordet ”säger” mellan överskriften och själva texten, men det är inte det som ger mig den obehagliga ilningen. Jag måste värja mig på något sätt. En dikt av Wen T’ing-yün (812-870) får bli mitt värn:

På berget om hösten

På denna höjd känns luften redan kallna.
Frost höljer huset, och det klarnar snart.
Sol får mitt rum, då alla löv är fallna.
I dammet stillnar vattnet, blankt och klart.
Frukt faller. Jag ser apor gå förbi.
Löv prasslar torrt vid hjortens vattuställen.
Jag spelar på mitt instrument om kvällen
i harmoni
med mörkret och fontänens plask däri.

berget
Birger Lundquist

PS Dikten finns i samlingen "Kineser" översättningarna är gjorda av Hwang Tsu-Yü och Alf Henrikson.

4 tankar om “Om folk i Kina

  1. Paul Theroux säger i en bok, möjligen i ”Riding the Iron Rooster” att Kina har en urgammal kultur och tradition. Man snor gärna idéer från väst, men man gör det på sitt sätt när de anpassas till Kina. Och har man en gång uppfunnit ångloket, finns det liksom ingen entreprenöranda som gör att man utvecklar det och tar det vidare till nya perspektiv.

    Så – nu hugger man inte längre huvudet av folk, man avrättar dem med ett nackskott, efter det att de offentligt förnedrats med en promenad genom stan med en skylt om halsen där brotten står uppradade. Xiao Yang har antagligen deprimerande rätt i sin bedömning, för i Kina tänker man inte nytt, när man väl har en idé som man anser fungera – man anpassar den lite bara…

    I sommar har de OS i Bejing – man hoppas få in pengar och få många besökare, men man avser inte att lära sig något av dessa besökare. Tvärtom försöker man visa hur väl utvecklat Kina är. Traditionsenligt…

    Det är fascinerande att de sköna konsterna kan samexistera med en så hård realitet – lite som romantiken här i Europa. Men igen – ”Lyckan har inga sånger…”

  2. Egentligen tänkte jag i en helt annan riktning. Att det finns och har funnits förtryck (av oerhörda mått) i ett land betyder inte att det alltid måste vara så. Dessutom har det under lika långa tider som det funnits förtryck och våldsherradöme i Kina funnits helt andra sätt att se på människan och världen.

    *Frukt faller. Jag ser apor gå förbi.*

  3. Jo, det var ju det där med samexistensen.. :)

    Naturligtvis, måste det inte förbli som det varit någonstans. Kina har dock en helt annan kultur än Europa, t.ex. Minns att jag reagerade starkt när jag läste Theroux, tyckte han var så fatalistisk, ungeför som Xiao Yang… Men båda dessa män beskriver kulturen inifrån – det är väl det som gör så ont, åtminstone för mig – jag kan inte riktigt fatta eller acceptera.

    Jag såg den hemska dokumentären om barnhemsbarnen i Kina som ignorerades till döds – mest flickor, förstås. Det krävs ett mycket speciellt sätt att tänka om man lämnar bort sin flicka till ett barnhem för att politikerna pådyvlat befolkningen en ettbarnspolicy. Idag – i realiteten – finns det alldeles för många män och alldeles för få kvinnor i Kina. Sedan flera år tillbaka finns det ligor som tar sig över gränsen till t.ex. Vietnam och Kambodja och kidnappar flickor där, för att de ska gifta sig med kinesiska män. Desperation i kombination med politiskt vanvett och en annorlunda syn på livet, på människor.

    Buddisterna, taoisterna och andra asisatiska filosofier har alltid sett världen som fredlig och strävat efter balans och jämnmod. De har aldrig varit i majoritet. Inte heller poeterna och konstnärerna… Frågan är kanske vem som speglar den ”allmänna världsbilden” i Kina bäst? Poeterna, politikerna, affärsmännen – eller någon helt annan. Jag önskar hett att poeterna vinner striden, men…

  4. Filosofer och poeter är väl inte i majoritet någonstans i världen och för övrigt kan väl filosofer och poeter som alla andra människor pervertera. Jag tror inte att något folk står bortom möjligheten till förändring. Sedan vet jag inte om kineser är på något särskilt sätt – historiens tillfälligheter tvingar in människor och grupper av människor i irrgångar av olika slag både här och där, men det finns vägar ut.

Kommentera