Författare: Bodil Z

Hela skogen dånar av jättelika maskiners vrålande. Det knakar och knäcker i buskar som bryts, körs över och mals ner.

För en liten tid sedan hörde jag ordet ”slutavverkning” och att det var här i skogen den skulle ske. Det lät för mig som ”världsundergång” eller ”utrotning”. Hoppas det dröjer, hoppas det dröjer åtminstone lite till, tänkte jag. Men nu är de här, maskinerna och männen sitter inne i dem som vore de delar av dem. Allt ska bort, för kommunen behöver pengar och då gäller det att rycka upp vartenda träd som finns på en gång. Allt genast, sedan inget, efter oss… vem bryr sig. Londi och jag springer framför – vi känner oss som rådjur, harar eller älgar – för att en sista gång följa stigarna innan de rivs upp ända ner till berggrunden, innan de sköljs över med lera och modd. Jag plockar i svindlande fart av mina trattkantarellställen innan de försvinner för alltid.

Blanka färggranna jättemaskiner tränger in från alla håll, trampar ner och rycker upp.

träden här på bilden står nog inte längre och marken under är säkert ”avsjälad”

Leran strömmar ur de gigantiska dubbla hjulspåren. Ner i kärren rinner den tjocka illaluktande geggsmörjan. Varför luktar det egentligen så konstigt? Det luktar inte skog längre.

Här gick vi för bara någon dag sedan. Nej, det var väl inte så vackert på just den här platsen då heller, för här har de kört förr, gång på gång. Hela marken här befinner sig under en nästan rytmiskt återkommande misshandel. Den är sjuk och söndertuggad och nu löper stora öppna sår långt långt in bland träden, träd som väl snart mejas ner. Slutavverkning är det ju.

Jag ser små vilsna rådjursspår i lervåden. Vart ska de vilda djuren ta vägen?

Vattnet i maskinspåren har en underlig färg. Hur ser det ut här imorgon?

Hemma läser jag Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen” igen. Nu är det inte de förtrollande avsnitten ”Den lövgröna skogen ” eller ”Varelserna” jag läser, nej, nu läser jag ”Katastroferna”:

Folket i bygderna fick lära sig ett nytt ord: KALHYGGE. Det blev så småningom ett mycket laddat ord. Man kunde säga om någonting helt annat att det var ett kalhygge. I hjärnan. I skolan. I vår civilisation.

Jag tänker igen på de brutala jättemaskinerna och deras ödesdigra spår genom skogen eller det som varit skogen. Och det går inte att hindra den här skövlande framfarten, inte ens med tanken. Kommunen behöver pengar för att bygga jättestora idrottsarenor på förgiftad mark – nej, det visste vi inte, men nu blev allt plötsligt ännu dyrare. Lösningen är: SLUTAVVERKNING.

Jag går in i Kerstin Ekmans katastrofavsnitt igen:

Nu var avverkningsmaskinerna så effektiva att de kunde ta ut hela trädets volym ur skogen. När man till slut tog också barrmassan med sig innebar det att all potentiell näring försvann. Nu måste man gödsla. Och skogen växte så det brakade; skog som gödslas vart femte eller sjunde år växer femtio procent fortare. Men det var näring till döds. Nitraterna och fosfaterna rann ut i bäckar, åar och sjöar – som försurades.

Precis samma process pågår på ett kalhygge, fast ”naturligt”, om man kan använda ett sådant ord om en så förvriden process. Solvärmen som när träden är avverkade kommer åt att värma upp markytan frigör kväve och andra näringsämnen. De rinner bort med regnen, de når sjöarna – som försuras. Livet kvävs.

•
•
•

Här finns, undanträngda till botten av sidan, lyckligare texter om skogens liv och ur Kerstin Ekmans bok:

Herrarna i skogen (1)

Herrarna i skogen (2)