Höjsken och andra namn

I Val Resia har så gott som alla italienska förnamn och bland efternamnen jag har stött på finns det bara ett, som i och för sig är mycket vanligt, som skiljer sig från de andra, nämligen Lettig. De andra heter Barbarini, Negro, Clemente och annat som inte avviker alls från normalt italienskt efternamnsskick. I dalen är det väldigt många som har samma efternamn, eftersom de flesta ju på ett eller annat sätt är släkt med varandra. Därför har alla också ett urresianskt tillnamn. På plaketten under skärsliparmonumentet i Stolvizza finns en rad namn med sådana här resianska tillnamn bredvid:

plakett

Jag har frågat några resianer om de här namnen, hur de används, vad de har för roll och om de betyder något. En av dem svarade att namnen visar vilken familj man tillhör och att alla har ett sådant namn som en tråd bakåt till ”ursprungsfamiljen”. Det antas ju att alla resianer härstammar från ett tjugotal familjer som vandrade in i dalen någon gång på 600- eller 700-talet. Han själv har från sin far har namnet Drikez. Och så berättar han: ”Om jag träffar en äldre resian som inte känner mig, så presenterar jag mig först med min vanliga namn. Då frågar han vilken familj jag tillhör. och då säger jag det och då vet han vem jag är. Det finns familjer med gott rykte och det finns sådana med mindre gott rykte.” En annan svarade så här: ”Di alcuni è immediato il signficato perchè fa riferimento ad un mestiere oppure al nome di un capostipite della famiglia alla stregua di quelli russi.” (När det gäller en del framgår betydelsen direkt, inte minst vid namn som bygger på yrkesbeteckningar eller på en stamfaders namn på samma sätt som hos ryssarna.) Och han tillade att namnet Šimůnčičeu betyder ”den lille Simons” och att det alltså är ett sådant här stamfadersnamn.

Hermann Hesse: Frid

hav och klippor

Es gibt Frieden, gewiß, aber nicht einen, der dauernd in uns wohnt und uns nicht mehr verläßt. Es gibt nur einen Frieden, der immer und immer wieder mit unablässigen Kämpfen erstritten wird und von Tag zu Tag neu erstritten werden muß.

Det finns en frid, det gör det, men inte en som ständigt bor i oss och som inte lämnar oss mer. Det finns bara en frid som vi om och om igen under oavlåtlig kamp strider för och som vi dag efter dag på nytt måste strida för.

Nu är det september

Soliga dagar i början av september är kanske de vackraste som året ger. Det finns ett litet vemod men inget tungsinne. Vi går med ganska lätta steg, Londi och jag, ner genom hagarna mot sjön.

blick mellan träden

Himlen har en tunn blåhet som inte längre hör sommaren till och skuggorna faller långa. Det knakar svagt om kvistar och grenar vi trampar på och hallonbuskarna river lite i skinnet. Vi hoppar över det svåra diket och går förbi tegelbruksruinen och så är vi framme.

Vassbotten
Ingen behöver väl undra varför den här sydligaste viken av Vänern heter Vassbotten.

Ja, och det här är Norskens brygga, vår badplats här vid sjön. Den bryggan har ni sett här förr.

bryggan

Vattnet har blivit kallare igen och nu krävs den där lilla viljeansträngningen för att tvinga sig ner, inte för Londi, men för mig. Hon har ju sin dubbla kappa av överpäls och underull, en underull som egentligen aldrig blir våt. Hon rinner fram i vattnet, makligt men ändå snabbt, och hämtar pinne efter pinne.

Londi i vattnet

Det känns helt annorlunda att simma ut i sjön nu än för bara en knapp månad sedan. Nu är det tydligt att vattnet och jag är skilda ifrån varandra, att det liksom pågår en liten kamp mellan oss när jag simmar ut i det. Under den varma tiden i början av augusti brukade vi komma hit fram mot kvällen och jag brukade simma med slutna ögon rakt in i solljuset. Hela världen var varmt ljusröd, jag hörde och kände vattnet klucka dovt och den mjuka gröna sjölukten gick in i mig och det var som om jag guppade omkring på en jättestor lite slappt pumpad boll, jordklotet kanske, och jag var i sjön och sjön var i mig och sjön och jag var ett. Ibland gläntade jag lite snabbt på ögonen och då såg jag fyra färgfält: himlens blåa, ett mörkgrönt fält för skogen och ett smalt ljusare grönt lite flimrande stråk för vassen och sedan guld och guldglitter, solen över vattnet, men med en blinkning var det röda tillbaka. Nu är allt återställt till sin vanliga begripliga gestalt igen och sjön är sjö och jag är jag. Och Londi är Londi, fast det var hon väl hela tiden.

sjön

Efter badet sitter jag en stund på bryggan och Londi rullar sig i gräset. Sedan följer vi stigen tillbaka upp genom hagarna igen:

Londi i gräset

Det enskilda fallet – om prostitution och abort

Den här sommaren har jag bland annat läst tio romaner av den italienske författaren Piero Chiara. De flesta av dem utspelar sig i trakten av Lago Maggiore på 30-, 40- och 50-talet. Chiara är en skicklig berättare med starkt driv i texterna, romanpersonerna är kanske lite väl vaga, men här och där skiner en vass replik från någon av dem fram som en blixt som fastnar i minnet och bäst av allt är kanske miljö- och tidsskildringarna. I alla de här romanerna har bordellen en central plats. Nästan alla de unga männen – ja, också en del äldre – frekventerar mer eller mindre regelbundet dessa ”casini” som om det vore en självklar del av livet och Chiara själv verkar inte heller ha någon distans till fenomenet; i alla fall framgår inget sådant. Men så vänds perspektivet i en av romanerna, ”Vedrò Singapore?”, den vackra Ilde som sitter i kassan i den populäraste baren i den lilla staden, bestämmer sig för att prostituera sig. Hon går igenom läkarkontroller i provinshuvudstaden och får så småningom ett certifikat som ger henne tillåtelse att ”söka en tjänst” i en bordell. Männen, kvinnorna får vi inte veta något om, är upprörda, många hade varit förälskade i henne eller i alla fall lockats av hennes skönhet. De frågar varandra: Varför? Varför just hon? Och de vill inte tro att det är sant. Huvudpersonen i romanen, som ofta besökt stadens bordell och hade sina speciella favoriter där, går igenom en kris på grund av Ildes beslut. Det kan inte vara sant att just hon…

Nej, inte just hon, men andra…

Ibland när jag cyklar till skolan så möter jag eller cyklar jag förbi en pojke, ja, nu är han närmast en ung man, som jag sett ändå från hans allra första år. Jag vet att föräldrarna diskuterade abort när han var på väg. Inte för att man upptäckt någon svår sjukdom hos fostret eller för att mammans liv var i fara, utan för att det räckte med två barn. Men till sist bestämde sig föräldrarna för att barnet skulle få födas. Varje gång jag ser den här pojken tänker jag på aborten som inte blev av.

Abort på ett allmänt plan som en ”rättighet för kvinnan” går att tänka sig för många, men knappast en abort av just honom eller henne…