I Val Resia har så gott som alla italienska förnamn och bland efternamnen jag har stött på finns det bara ett, som i och för sig är mycket vanligt, som skiljer sig från de andra, nämligen Lettig. De andra heter Barbarini, Negro, Clemente och annat som inte avviker alls från normalt italienskt efternamnsskick. I dalen är det väldigt många som har samma efternamn, eftersom de flesta ju på ett eller annat sätt är släkt med varandra. Därför har alla också ett urresianskt tillnamn. På plaketten under skärsliparmonumentet i Stolvizza finns en rad namn med sådana här resianska tillnamn bredvid:
Jag har frågat några resianer om de här namnen, hur de används, vad de har för roll och om de betyder något. En av dem svarade att namnen visar vilken familj man tillhör och att alla har ett sådant namn som en tråd bakåt till ”ursprungsfamiljen”. Det antas ju att alla resianer härstammar från ett tjugotal familjer som vandrade in i dalen någon gång på 600- eller 700-talet. Han själv har från sin far har namnet Drikez. Och så berättar han: ”Om jag träffar en äldre resian som inte känner mig, så presenterar jag mig först med min vanliga namn. Då frågar han vilken familj jag tillhör. och då säger jag det och då vet han vem jag är. Det finns familjer med gott rykte och det finns sådana med mindre gott rykte.” En annan svarade så här: ”Di alcuni è immediato il signficato perchè fa riferimento ad un mestiere oppure al nome di un capostipite della famiglia alla stregua di quelli russi.” (När det gäller en del framgår betydelsen direkt, inte minst vid namn som bygger på yrkesbeteckningar eller på en stamfaders namn på samma sätt som hos ryssarna.) Och han tillade att namnet Šimůnčičeu betyder ”den lille Simons” och att det alltså är ett sådant här stamfadersnamn.
