Nu är det september

Soliga dagar i början av september är kanske de vackraste som året ger. Det finns ett litet vemod men inget tungsinne. Vi går med ganska lätta steg, Londi och jag, ner genom hagarna mot sjön.

blick mellan träden

Himlen har en tunn blåhet som inte längre hör sommaren till och skuggorna faller långa. Det knakar svagt om kvistar och grenar vi trampar på och hallonbuskarna river lite i skinnet. Vi hoppar över det svåra diket och går förbi tegelbruksruinen och så är vi framme.

Vassbotten
Ingen behöver väl undra varför den här sydligaste viken av Vänern heter Vassbotten.

Ja, och det här är Norskens brygga, vår badplats här vid sjön. Den bryggan har ni sett här förr.

bryggan

Vattnet har blivit kallare igen och nu krävs den där lilla viljeansträngningen för att tvinga sig ner, inte för Londi, men för mig. Hon har ju sin dubbla kappa av överpäls och underull, en underull som egentligen aldrig blir våt. Hon rinner fram i vattnet, makligt men ändå snabbt, och hämtar pinne efter pinne.

Londi i vattnet

Det känns helt annorlunda att simma ut i sjön nu än för bara en knapp månad sedan. Nu är det tydligt att vattnet och jag är skilda ifrån varandra, att det liksom pågår en liten kamp mellan oss när jag simmar ut i det. Under den varma tiden i början av augusti brukade vi komma hit fram mot kvällen och jag brukade simma med slutna ögon rakt in i solljuset. Hela världen var varmt ljusröd, jag hörde och kände vattnet klucka dovt och den mjuka gröna sjölukten gick in i mig och det var som om jag guppade omkring på en jättestor lite slappt pumpad boll, jordklotet kanske, och jag var i sjön och sjön var i mig och sjön och jag var ett. Ibland gläntade jag lite snabbt på ögonen och då såg jag fyra färgfält: himlens blåa, ett mörkgrönt fält för skogen och ett smalt ljusare grönt lite flimrande stråk för vassen och sedan guld och guldglitter, solen över vattnet, men med en blinkning var det röda tillbaka. Nu är allt återställt till sin vanliga begripliga gestalt igen och sjön är sjö och jag är jag. Och Londi är Londi, fast det var hon väl hela tiden.

sjön

Efter badet sitter jag en stund på bryggan och Londi rullar sig i gräset. Sedan följer vi stigen tillbaka upp genom hagarna igen:

Londi i gräset

9 kommentarer till “Nu är det september”

  1. Fin text! Särskilt gillade jag det där med bollen! Jag har en dröm som återkommer ibland som liknar, jag ligger på botten av havet och tittar upp mot vattenytan där man ser solljuset glittra starkt. Vattnet går liksom du säger genom mig och jag genom det och jag är inte rädd och det är bara härligt och jag kan andas. Det funderar jag inte på då, men jag tycker att det är lite konstigt när jag vaknar.

  2. Jag tycker som Karin mycket om din text. Kanske har du ärvt det där att simma med slutna ögon mot solljuset. Skönast att simma ut – ibland gluttar jag mot Sälaklippan, en segelbåt , en havsfågel – men jag dröjer helst med att simma tillbaka till ”vår”brygga. – I dag hade jag tänkt tvätta våra badkläder !

  3. En helt underbar beskrivning! – om hur det känns ”att vara en amphibien-människa för tillfället”. Jag vet precis vad du menar…

    Det finns för övrigt en [tysk författare](http://www.planet-wissen.de/pw/Artikel,,,,,,,E3A88A62FB953CE8E0340003BA5E0905,,,,,,,,,,,,,,,.html#E3A88A62FB9E3CE8E0340003BA5E0905) som är galen efter att simma långa sträckor varje dag. Utan att kunna simma kan han inte skriva, säger han. Jag har läst alla hans böcker som har mycket med vattnet att göra. Vattnet som kan vara ett fiende eller vänligt mot simmaren. Så som du beskriver: ibland kamp, ibland är man ens med vattnet. Underbart!

  4. Tack Karin, tack Mamma,

    när man ligger så där både ovanpå och inuti vattnet, blint inhöljd i solljus, anar man att man lever på ett klot.

  5. Keri,
    vi skrev visst i samma sekund nu! Jag ser att von Düffel är en riktig simmare; det är nog inte jag, men jag ligger gärna där i sjön och låter mig simmas lite hit och dit. Fast nu när det börjar bli höst rör jag mig mer beslutsamt genom vattnet.

  6. Nu tillför jag ju inget nytt, men vill i alla fall säga att det är en underbar beskrivning av vattnet, solen och sommaren. I juli badade vi i havet nästan varje dag. Vattnet var varmt och vi simmade långt – ofta med just slutna ögon – dök under ytan och bara ”var”. Havet öppnade sin famn och man blev ett med det – utan ansträngning, inte alls hotfullt. Det var svårt att gå upp igen, som att lämna en del av sig själv och separera det som naturligt varit en helhet.

    Sedan blev det kallare ett par veckor och när solen tittade fram igen, hade hela kusten invaderats av brännmaneter. Vi doppade oss och tog ett par simtag, innan vi åter vände inåt land och säkerheten. Vi var inte längre del av havet – tolererade, men inte fullt välkomna. Nu tittar vi mest på havet med ögon och hjärta fulla av längtan efter den magiska, odelbara enheten. Hösten har gjort sin entré.

  7. Jag var i Västergötland nu i helgen och badade om än inte i Vänern, som man är van vid, som i Vättern. Vättern en kväll sista helgen i augusti var inte så fantastiskt varm som man hade kunnat hoppas.

    //JJ

  8. Hej Marita,
    ja, havet är förstås mäktigare än den här lilla vassbottensfliken, men stänger man ögonen så är Vassbotten världen. Förresten var Londi och jag på en kort badtur alldeles nyss. Vi badade i en liten sollucka mellan två regnskurar.

  9. Hej Johan,
    ja, du känner ju Vassbotten och Norskens brygga väl, så du vet ju att det är varmare här hos oss än i den djupa Vättern.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *