Författare: Bodil Z

Jag har hittat en ”ny” dikt av Paul Celan, som jag nu läser mig in i:

Blume

Der Stein.
Der Stein in der Luft, dem ich folgte.
Dein Aug, so blind wie der Stein.

Wir waren
Hände,
wir schöpften die Finsternis leer, wir fanden
das Wort, das den Sommer heraufkam:
Blume.

Blume – ein Blindenwort.
Dein Aug und mein Aug:
sie sorgen
für Wasser.

Wachstum.
Herzwand um Herzwand
blättert hinzu.

Ein Wort noch, wie dies, und die Hämmer
schwingen im Freien.

…

Blomma

Stenen.
Stenen i luften, den följde jag.
Ditt öga, blint som stenen.

Vi var
händer,
vi öste mörkret tomt, vi fann
ordet, som kom uppför sommaren:
blomma.

Blomma – ett blindord.
Ditt öga och mitt öga:
de sörjer
för vatten.

Växande.
Hjärtvägg om hjärtvägg
bläddrar fram.

Ett ord till, som detta, och hammarna
svingas i det fria.

Det här är alltså ett försök till en översättning eller tolkning. Jag vill peka ut några ställen jag inte riktigt vet hur jag ska göra med. Det är ”blättert hinzu” och ”die Hämmer schwingen”. Kanske vill någon hjälpa mig där – eller någon annanstans?

Annars påminner det där sista ”die Hämmer schwingen im Freien” mig både om klingande hammarslag som ljuder över bygden i Eichendorffs ”Aus dem Leben eines Taugenichts” och om en mans lyssnade till ljudet av en hammare mot städet i ”Il vecchione” av Italo Svevo.

Liebes-Lied

Wie soll ich meine Seele halten, daß
sie nicht an deine rührt? Wie soll ich sie
hinheben über dich zu andern Dingen?
Ach gerne möcht ich sie bei irgendwas
Verlorenem im Dunkel unterbringen
an einer fremden stillen Stelle, die
nicht weiterschwingt,wenn deine Tiefen schwingen.
Doch alles, was uns anrührt, dich und mich,
nimmt uns zusammen wie ein Bogenstrich,
der aus zwei Saiten eine Stimme zieht.
Auf welches Instrument sind wir gespannt?
Und welcher Geiger hat uns in der Hand?
O süßes Lied.

Rainer Maria Rilke

°°°°°°°°°°

Else Lasker-Schüler skrev förutom poesi också essäistik, litterärt intressanta brev, romaner – och dramer. Ett av dessa heter ”Die Wupper” efter floden som rinner genom hennes första hemstad. Hon skrev dramat 1908 och det uruppfördes 1919 vid Max Reinhardts ”Deutsches Theater” i Berlin. Dessförinnan hade det lästs upp vid ”Neopathetisches Kabarett”, då i en dialektversion. Jag har inte läst dramat ännu så jag ska inte försöka presentera det mer än på allra ytligaste vis och säga att flera av akterna utspelar sig i ett arbetarkvarter i Wuppertal. Så här säger Else Lasker-Schüler själv om skådespelet:

Bange Jahre gegoren, floß die Wupper durch das Gewölbe meines Herzens […], eine alte schwere Schauspielsauslese, eine böse Arbeitermär, die sich nie begeben hatte, aber deren Wirklichkeit phantastisch ergreift.

Jag gör ett översättningsförsök:

Efter att under orosår ha jäst, flöt Wupper genom mitt hjärtas valv […], en tung gammal skådespelsbrygd, en ond arbetarsaga, som aldrig utspelat sig, men vars verklighet är sällsamt gripande.

Att jag har valt att översätta ”Auslese” med ”brygd” kanske får någon att sätta i halsen. Nå, allt går att göra bättre.

I essäsamlingen ”Konzert” finns det en text som heter ”Die Wupper”. Jag läser hela för er:

Ich brachte wahrscheinlich mein Herz ins Fließen, als ich mein Schauspiel ”Die Wupper” schrieb. Es wahr in der Nacht, ich schlief, ja ich schlief. Mein Gehirn war also nicht imstande, mich zu dirigieren, den Takt meiner Erdkugel zu schlagen. Ein Theaterstück muß ja immer eine Welt sein, ins Rollen zu kommen. Nicht um etwa auf die Bühne zu gelangen. Wer daran im Erschaffen auch nur heimlich denkt oder denken kann, der zimmert eine Welt, aber er erschafft sie nicht und – Geschicklichkeit ist keine Zauberei und zaubern heißt des Dichters – Handwerk.

Så här kanske man skulle kunna översätta denna miniessä om (teater)diktarens uppgift i livet:

Jag fick nog mitt hjärta att flöda över, när jag skrev mitt skådespel ”Die Wupper”. Det var på natten, jag sov, ja jag sov. Min hjärna var alltså inte i stånd att dirigera mig, att slå mitt jordklots takt. Ett teaterstycke måste ju alltid vara en värld, för att komma i rullning. Minsann inte för att komma upp på scenen. Den som under sitt skapande ens i hemlighet tänker eller kan tänka på det, han snickrar ihop en värld, men han skapar den inte och – skicklighet är inget trolleri och att trolla det är diktarens – hantverk.

…

PS I Salongen har Lev Hrytsyuk översatt ytterligare en dikt av Natalka Bilotserkivets.

Efter en mycket intensiv lästid känns det lite märkligt, att jag nu har slutkapitlet i Mikael Enckells essäsamling ”Om konsten att älska skriften” bakom mig. Innan jag gör ett försök till en samlad blick över hela boken, vill jag säga något om den sista essän.

Essän ”Också jag har visst varit här en gång -” handlar till stor del om skriften som något som ger tillvaron sammanhang, ja, något som också på ett rent konkret sätt håller ihop livet. Jag tänker på ordet ”väv” och på ordet ”text”, ja för en text är ju också en väv. Den här skriftväven gör att inte alltsammans faller isär, utan allt binds genom den ihop till en meningsfull enhet. Enckell talar i början av kapitlet om Goethes upptäckt av Spinoza och också det får mig att tänka på det här med väven, för i Goethes Faust I, som jag alltid läser, kommer ordet ”väv” gång på gång tillbaka, kanske för att visa på textens sammanhållenhet. Enckell talar i början av essän – genom Fromer – om Goethes fascination inför Spinozas

mäktiga harmoniseringsförmåga att gjuta samman dialektiska motsatser, hur han förmådde samordna sin förhärskande rofylldhet och frid med sina vitala strävanden, sin matematiska metod med sitt poetiska synsätt.

Och så tillägger han:

Det var uppenbarligen denna vidöppna motsatsbejakande harmoniseringsförmåga hos Spinoza som i sista hand gjorde Goethe till ”spinozist”.

Vidare pekar Enckell på det som Goethe såg som kärnan i Spinozas verk: ”den som älskar Gud helhjärtat skall inte kräva genkärlek!” Jag gör ett försök att gå in i tanken, men måste släppa försöket ofärdigt. (Jag märker tydligt när jag skrapar mot mina gränser.) I stället vill jag ge ytterligare ett citat ur det Enckell säger om Goethe och Spinoza:

Den judiska kärnan hos Spinoza är betydelsefull och en utgångspunkt för Goethes blixtlika reaktion av igenkännande av sig själv och sina strävanden hos den bannlyste Amsterdamjuden: förmågan till obönhörlig realism å ena sidan och outsläcklig hängivenhet i relation till idealen å den andra.

Ett viktigt tankestråk i den här sista essän är idén om släktskapet mellan poeten eller litteraturmänniskan och juden, eftersom för båda det skrivna intar en så framskjuten plats. Båda erfar dessutom en känsla av främlingsskap, eftersom de ser att omvärlden förhåller sig helt annorlunda än de själva till det skrivna:

Placeringen av tillvarons tyngdpunkt på det i skrift fixerade uttrycket, så som är fallet inom judendomen och litteraturen, medför i sin tur konsekvenser som närmar det litterära ödet till det judiska.

Jag stannar upp lite för jag måste släppa fram lite ”mottankar”: Är inte de flesta religioner baserade på heliga skrifter? Vilken är härvidlag skillnaden mellan judendomen och de andra skriftreligionerna?

Enckell kommer in på ordet ”hebré” och försöker ringa in dess innebörd. Ordet ”betecknar att subjektet passerar”. Det innehåller en betydelse av ”andra sidan” och ”jag har ingen varaktig stad”. I detta ord finns det judiska ödets utsatthet, men denna utsatthet lindras genom skriftens sammanhållande väv, verkar Enckell vilja antyda.

…

Resan genom den här boken har för mig varit full av omskakande upplevelser och när jag tittar bakåt utan att leta mig fram till enskilda detaljer, ser jag att första kapitlet givit mig en inblick i filosemitismens fascinerande och gåtfulla värld, där gåtan är livgivande, att det andra är en sinnrikt uppställd samling speglar som reflekterar bilder av texter av bilder av texter nästan in i oändligheten. Det tredje kapitlet är det klappande hjärtat som övervinner allt. Det fjärde är det ädla försöket att införliva det som svårligen låter sig införlivas. Det femte kapitlet är en kärleksförklaring till ”bokens religion” och till ”bokens folk”. Och det här sista handlar om skriftens skyddande och sammanhållande väv.

Jag behöver väl inte tillägga att detta är en ytterst subjektiv sammanfattning av Enckells hemlighetsfulla bokpärla?

…

Här nedan finns för den intresserade mina texter om bokens tidigare kapitel:

Om George Eliot och det judiska

Helen af Enehjelms essäistik

Heidi

Ett författarskap för vår tid? – Irène Némirovsky

Hänryckningens väsen

På bokmässan i Göteborg år 2007 stod estnisk litteratur i centrum och jag lyssnade på flera uppläsningar av estnisk poesi och med mig tillbaka hem förde jag flera estniska diktsamlingar eller dikturval. En poet jag lyssnade till var Jaan Kaplinski

och under tiden som gått efter detta lyssnande har jag då och då läst i hans bok ”Någonstans vid världens kant”. När jag nu ska välja en dikt drabbas jag av ”die Qual der Wahl”, men jag tar mig samman och träffar ändå mitt val. Den här vill jag läsa idag:

Men jag vill vara luft
vara vind och lyfta flygfiskarna
från vågorna och lägga tillbaks dem på vågorna

jag vill vara vatten
vara sjö bära doppingens
bo glimra i näckrosors skuggor

*jag vill vara skog
ett hem för alla vänta
växa och susa men en gång också

• ända till den allra sista strimlan
  från landsvägar och städer –
  ta min jord tillbaka*

Dikterna i ”Någonstans vid världens kant” är översatta av Juris Kronbergs och Guntars Godiņš. Förlaget är Ariel Skrifter.