Else Lasker-Schüler skrev förutom poesi också essäistik, litterärt intressanta brev, romaner – och dramer. Ett av dessa heter ”Die Wupper” efter floden som rinner genom hennes första hemstad. Hon skrev dramat 1908 och det uruppfördes 1919 vid Max Reinhardts ”Deutsches Theater” i Berlin. Dessförinnan hade det lästs upp vid ”Neopathetisches Kabarett”, då i en dialektversion. Jag har inte läst dramat ännu så jag ska inte försöka presentera det mer än på allra ytligaste vis och säga att flera av akterna utspelar sig i ett arbetarkvarter i Wuppertal. Så här säger Else Lasker-Schüler själv om skådespelet:
Bange Jahre gegoren, floß die Wupper durch das Gewölbe meines Herzens […], eine alte schwere Schauspielsauslese, eine böse Arbeitermär, die sich nie begeben hatte, aber deren Wirklichkeit phantastisch ergreift.
Jag gör ett översättningsförsök:
Efter att under orosår ha jäst, flöt Wupper genom mitt hjärtas valv […], en tung gammal skådespelsbrygd, en ond arbetarsaga, som aldrig utspelat sig, men vars verklighet är sällsamt gripande.
Att jag har valt att översätta ”Auslese” med ”brygd” kanske får någon att sätta i halsen. Nå, allt går att göra bättre.
I essäsamlingen ”Konzert” finns det en text som heter ”Die Wupper”. Jag läser hela för er:
Ich brachte wahrscheinlich mein Herz ins Fließen, als ich mein Schauspiel ”Die Wupper” schrieb. Es wahr in der Nacht, ich schlief, ja ich schlief. Mein Gehirn war also nicht imstande, mich zu dirigieren, den Takt meiner Erdkugel zu schlagen. Ein Theaterstück muß ja immer eine Welt sein, ins Rollen zu kommen. Nicht um etwa auf die Bühne zu gelangen. Wer daran im Erschaffen auch nur heimlich denkt oder denken kann, der zimmert eine Welt, aber er erschafft sie nicht und – Geschicklichkeit ist keine Zauberei und zaubern heißt des Dichters – Handwerk.
Så här kanske man skulle kunna översätta denna miniessä om (teater)diktarens uppgift i livet:
Jag fick nog mitt hjärta att flöda över, när jag skrev mitt skådespel ”Die Wupper”. Det var på natten, jag sov, ja jag sov. Min hjärna var alltså inte i stånd att dirigera mig, att slå mitt jordklots takt. Ett teaterstycke måste ju alltid vara en värld, för att komma i rullning. Minsann inte för att komma upp på scenen. Den som under sitt skapande ens i hemlighet tänker eller kan tänka på det, han snickrar ihop en värld, men han skapar den inte och – skicklighet är inget trolleri och att trolla det är diktarens – hantverk.
…
PS I Salongen har Lev Hrytsyuk översatt ytterligare en dikt av Natalka Bilotserkivets.