Pacifister för folkmord!
Författare: Bodil Z
Tillbaka till Sveta Nedelja
Så gick vi där på kullarna ovanför Sveta Nedelja igen, just vi fyra: Vesna, Miki, Tama och jag. Vesna och jag hade våra mål och det var att plocka medvjeđi luk (Bärlauch) och att gå under solen under himlen bland allt det ljusgröna. Hundarna skaffade sig mål undan för undan. Vi såg ner i dalarna på båda sidor om åsen vi följde och vi visste att detta är den vackraste tiden.
Vi pratade om kriget, om Ukrainas lidande och världens ondska, om cynismen hos Guterres, Milanović, Eliasson, påven, om Vučić och Dodik som nu spänner vapenmusklerna… Hela tiden tuggade jag på de gröna lökbladen och hundarna sprang ut och in i buskarna och snåren och marken doftade värme och must. Och vägen krökte och rätade på sig.
Vi kom förbi små bondgårdar och sommarstugor och skjul i vingårdarna.
Så småningom svängde vi ner i en skog med lövträd, mest bokar tror jag, och där var marken helt täckt med medvjeđi luk och vi människor började plocka de vackra tunna avlånga bladen och samlade dem i våra påsar. Till slut satt vi och plockade och Vesna sa hur hon brukar göra med löken: Först skär hon den tunt tunt, sedan saltar hon lite och låter den vila lite (kanske), sedan häller hon olivolja över den så att oljan täcker löken helt. Ja, och sedan trycker hon ner allt i glasburkar i kylskåpet och efter det äter man den gröna massan till ”allt” i veckor.
När vi hade vad vi tyckte vi behövde gick vi uppför backen igen och sedan gick vi en lite annan väg än förut, vet inte om vi gick rätt eller fel, men vackert var det och vi gick länge länge tills vi kom ner mot dalen – samma eller en annan. Där nere i dalen blommar syrenerna för fullt och allt är ett doftrus.
På något sätt kom vi så småningom till dungen där Vesna hade parkerat bilen. Och så for vi in i byn Sveta Nedelja, in till ”centrum”, köpte varsin burek och slog oss ner på ett kafé och åt burek med löken vi plockat och så drack vi kaffe. Tama luktade illa för hon hade rullat sig i något mörkt och kladdigt i ett dike. Miki var ganska ren. Alla vara ganska trötta.
Världens onda kräver offer
Här levde vi, här hade vi vårt hem. Vi kämpade, vi dog. Nu mumlar påven om ”fred”, Guterres väser anklagande om att vi inte odlar våra jordar för världens folk, ”prominent kulturfolk” i Tyskland skriver upprop om de-eskalering, vi får inte hota Ryssland, Jan Eliasson ”varnar” och vill ha diplomati i stället för vapen för oss (”mardrömmen blir annars värre för alla”) etc etc Världens ondska klär sig och klär sig i cyniska fredskoftor och kräver större och större offer på sina altaren. Man vill offra Ukraina för freden, så att man äntligen får lugn och ro i sina soffor och fåtöljer, på sina playor, vid sina poolkanter… Detta måste Ukraina förstå. Ukraina måste göra detta för freden. Freden är ju viktig.
Gårdagen började bra
Gårdagen började egentligen bra för Miki och mig. Vi travade in till stan i försommarvärmen och vi tyckte nog båda det var lite spännande för det var ju ett tag sedan sist (med undantag för vandringen längs Dubravkin put). Det var lätt att tycka om den grönskande solljusa staden. Jag såg att magnoliorna tappat alla de rosa-vita blommorna, men de täta ljusgröna löven gav en annan blomning.
Vi eller snarare jag hade ett bestämt mål: ”Burekhålet” under fruktmarknaden på Dolac. När vi kom dit fanns det bara ”burek sa sirom” – ja, med ost – kvar, men egentligen var det nog ost jag ville ha. Och strax fick jag mitt varma paket och Miki kände på lukten vad det var i det.
Vi korsade Dolac och jag tittade lite på frukten och grönsakerna där tills en man stoppade oss och frågade: ”Frun, får jag tala lite med er hund?” Det fick han förstås och jag tänkte att han och Miki var rätt lika varandra.
Sedan gick uppför de halvtrasiga trätrapporna till Kerempuh trg och vidare in på Opatovina där vi satte oss vid ett av borden på Carpe Diem och så kom Vesnas Dora ut med kaffe och vatten till oss och vi intog vår medhavda måltid.
Och så satt vi där en stund, växlade några ord med Dora och blundade lite mot solljuset. Sedan började vi gå neråt, hemåt, för så brukar vi ju göra. En stund satt eller låg vi på en parkbänk.
Sedan kom dråpslaget men det vill jag inte tala om. Jag annullerar det härmed.
”Prominente” für Putin
I en artikel med rubriken ”Prominente warnen Scholz in Brief vor drittem Weltkrieg” i Handelsblatt läser jag om ett upprop bland ”prominenta” som vänder sig mot att Olaf Scholz nu vill skicka tunga vapen till Ukrainas hjälp. Man säger bland annat så här:
Wir warnen vor einem zweifachen Irrtum: Zum einen, dass die Verantwortung für die Gefahr einer Eskalation zum atomaren Konflikt allein den ursprünglichen Aggressor angehe und nicht auch diejenigen, die ihm sehenden Auges ein Motiv zu einem gegebenenfalls verbrecherischen Handeln liefern. Und zum andern, dass die Entscheidung über die moralische Verantwortbarkeit der weiteren „Kosten“ an Menschenleben unter der ukrainischen Zivilbevölkerung ausschließlich in die Zuständigkeit ihrer Regierung falle. Moralisch verbindliche Normen sind universaler Natur.“
Jag ska inte översätta stycket utan i stället lägga in min kommentar till det + en översättning:
Was? Die Opfer sind (mit)verantwortlich für ”eine Eskalation”, für die Verbrechen? Die Opfer ”liefern ein Motiv” zu verbrecherischem Handeln? Dieses kann ich nur so lesen als dass die Ukrainer sich nicht verteidigen dürfen oder dass sie sich nur bis zu einer von deutschen ”Prominenten” angegebenen Grenze verteidigen dürfen. Der Putinismus hat vielerlei Gesichter…
Vad? Offren är (med)skyldiga till ”en eskalering”, till brotten? Offren ”levererar ett motiv” till brottsliga handlingar? Detta kan jag bara utläsa som att ukrainarna inte får försvara sig eller att de bara får försvara sig fram till en av tyska ”prominenta” angiven gräns. Putinismen har många ansikten…