Här levde vi, här hade vi vårt hem. Vi kämpade, vi dog. Nu mumlar påven om ”fred”, Guterres väser anklagande om att vi inte odlar våra jordar för världens folk, ”prominent kulturfolk” i Tyskland skriver upprop om de-eskalering, vi får inte hota Ryssland, Jan Eliasson ”varnar” och vill ha diplomati i stället för vapen för oss (”mardrömmen blir annars värre för alla”) etc etc Världens ondska klär sig och klär sig i cyniska fredskoftor och kräver större och större offer på sina altaren. Man vill offra Ukraina för freden, så att man äntligen får lugn och ro i sina soffor och fåtöljer, på sina playor, vid sina poolkanter… Detta måste Ukraina förstå. Ukraina måste göra detta för freden. Freden är ju viktig.
”Är det verkligen fred vi vill ha?” sjöng Hoola Bandola Band på 1970-talet.Frågan är mer berättigad än någonsin. ”Fred” betyder numera att den angripne ger sig, att den våldtagne tackar för våldet. Motsatsen till ”fred” är inte krig. Motsatsen är rimligen motstånd. Den som gör motstånd är alltid värd respekt. Den som lägger sig platt och predikar ”fred” är bara värd förakt. ”Fred i Ukraina” kommer det säkert att stå på många plakat i dag. Det är lika dumt som den gången vänstern vandrade med ”Fred i Vietnam”-plakat. Själv deltog jag med insamlingsbössa i kampanjen ”En luftvärnskanon till Vietnam”.
Se denna artikel för mer info: https://www.dn.se/arkiv/lordagsondag/revolutionarerna/
Den publicerades i DN 2001
Upprop: Pacifister för folkmord!
Ja, det var precis så det slutade för de engelska pacifisterna. ”För fred” övergick i stöd till Hitler. Paradoxalt? Inte det minsta.