Nej, jag har inget nytt att berätta, fast det nya är att det nu är kallt. Gränserna mellan sol och skugga skärs med skarpa linjer och klara vinklar. Man vet hela tiden på vilken sida man är. Och himlen är hög och blå. Vi trampar runt i kvarteret, Miki och jag, och så åker vi lite spårvagn. Morgonen är det bästa, för den är ännu ganska ljus. Kvällen äts upp av natten och mörket ligger sedan kvar som ett stort kallt täcke. Ingen vet hur länge. Men Miki undrar nog inte.
Dagen är utvandrad, färdigvandrad och vi vänder hem. Miki är helt otrött men ändå lojal, och han kan ju ändå bolla lite när han kommer in. Det vet han.
Jag är så trött att jag går vilse bland rummen, som på sin höjd är två. En av de tyngsta veckorna är nästan förbi och själen är full av trassel och ludd, lättnad finns det ingen plats för. Nej, detta är inte någon klagosång, det är bara ett torrt konstaterande utan tanke, ett sätt att lägga korten på bordet och syna dem ett och ett för att sedan glömma dem ett och ett eller i klump. Förståndet vilar. Vetandet vilar. Vilja och önskningar är bortresta. Men ytterdörren är låst. Det är jag säker på.
Idag kom ett mycket litet paket hit. Jag öppnade det efter att jag låtit det vänta genom lektionsförberedelserna. Att dra ut lite på överraskningar hör till mina nöjen. När jag vände på paketet såg jag att det var från Novellix och därmed var överraskningen egentligen borta – det var deras nyutgåva min översättning av Herta Müllers essä Hunger och siden ur samlingen med samma namn. Fast lite förvånad blev jag ändå över den lilla bokens böljande guldslingor. En linslus hoppade upp när jag tog bilden på boken liggande på det sydafrikanska överkastet.
Jag läser de första styckena igen och tänker på hur länge sedan det var som jag brottades med denna text.
Kilhackan blixtrade till. Försäljaren högg isär den rödblåa frusna stenen. Framför vågen fanns en kö. Människor med stela blickar. De talade knappt, det var som om kilhackans hugg gjorde tungan orörlig. Kilhackans egg högg varje gång av en bit från stenens kant. Ibland var biten större, ibland mindre. Hos människorna som tagit sig längre fram i kön, stod nyfikenheten skriven i ansiktena. Och frågan: Hur länge kommer stenen att räcka? Inte åt alla. Inte åt dem som köar tre hus längre bort på gatan.
Stenen bestod av hönshalsar, hönsvingar, hönsfötter, hönshuvuden. Dem hade man lagt i vatten och fryst ihop.
Så gick de första med sina blåröda klumpar förbi de andra och hemåt. De hade köpt kött den här dagen, sade de. Där sken solen på sprucken asfalt, halvt förtorkade träd kastade skuggor som bara bestod av grenar. På trottoaren låg de som sneda hornkronor. Där gick också kvinnan med högklackade skor förbi. Hon bar grenarnas sneda horn ett par steg. Och klumpen bar hon bredvid den blekröda sidenklänningen.
Ett hönshuvud, jag såg det tydligt bredvid kvinnans tumme, jag såg på hennes skor när hon gick. I solen började den rödblåa isen redan att droppa bredvid hennes steg. Det fanns ett långt droppspår där kvinnan hade gått.
Jag tänkte: hunger och siden. Och det fanns vrede och hjälplöshet innanför pannan…
Morgonen var just så ljus, varm och vacker som utlovat och Miki och jag travade på genom den, lugna och fria.
I grönsakshandeln suckade Marijans syster vällustigt ”ništa nije kao prije” (inget är som förr) och kunderna nickade nöjda. ”Ja, förskräckligt, eller hur?” Hur ska man tro på klagan en dag som denna? Hur ska man ens tro på sin egen klagan? Man låter den bara vackert förklinga – ništa nije kao prije – som en refräng till någon urgammal visa. Jag köpte druvor, paprika och brysselkål. Och vi gick runt hörnet och sedan förbi olivträdskaféet (jag kan inte lära mig det riktiga namnet). Med getögat såg jag ett ungt par med barnvagn på terrassen. Båda stirrade in i sina mobiler och barnet såg på Miki. Och jag tänkte att förr tittade man i stället in i det egna huvudet på jakt efter bilder och föremål för längtan. Mobilen har blivit en rullstol för tanken och fantasin.
Efter kaffestunden på Simpas terrass gick vi upp till oss och åt frukost och jag började med mitt textplockande i datorn. Utanför fönstren lekte solen med björkens och hasselns löv.
Och Miki kastade bollar och pinnar och fångade dem skickligt som alltid, tills han tröttnade och snabbt och listigt nöp mig i benet till lek.
I början av oktober gjorde Vesna, Miki och jag en av våra första turer genom Turopolje tillsammans med min syster. Vi gjorde en avvikelse från trähusjakten och gjorde en avstickare till det lilla slottet Lukavec i närheten av Velika Gorica. Någon dag senare skrev jag så här om det och visade åtminstone den ena av de här två bilderna:
Slottet är gult och mycket kompakt och liksom slutet i sig självt, en barsk liten fästning. Det ser i all sin nästan överdrivna regelbundenhet och handfasthet inte riktigt verkligt ut. Runt slottet finns en förvildad park med halvt uttorkade vattendrag där vassruggarna trängs och skjuter i höjden och här och där välver sig en ranglig grånad träbro över vatten och vass.
Ja, och någon gång i mitten av samma månad flög jag till Bukarest. På hemvägen hade jag som vanligt en fönsterplats, för jag vill gärna se världen under mig, när jag någon gång befinner mig uppe i luften. När vi närmade oss Zagreb och flygplanet sänkte sig lite satt jag med näsan vid rutan och spanade efter igenkännliga platser. Mobilen höll jag hårt i näven. Blicken gled hit och dit över fälten, vägarna och byarna, då jag plötsligt fick syn på något fyrkantigt gult med torn och röda tak. Lukavec! Jag fumlade till med mobilen och höll på att tappa den. Arg på min klumpighet tog jag ändå i rask följd en, två, tre bilder på måfå men beslutsamt. Först en bra stund efteråt såg jag att Lukavec fastnat längst ner på den ena. Oj, vad tydligt, tänkte jag. Vad liten parken är! Och sedan: Lukavec måste ha skapats för att ses från luften!
