I början av oktober gjorde Vesna, Miki och jag en av våra första turer genom Turopolje tillsammans med min syster. Vi gjorde en avvikelse från trähusjakten och gjorde en avstickare till det lilla slottet Lukavec i närheten av Velika Gorica. Någon dag senare skrev jag så här om det och visade åtminstone den ena av de här två bilderna:
Slottet är gult och mycket kompakt och liksom slutet i sig självt, en barsk liten fästning. Det ser i all sin nästan överdrivna regelbundenhet och handfasthet inte riktigt verkligt ut. Runt slottet finns en förvildad park med halvt uttorkade vattendrag där vassruggarna trängs och skjuter i höjden och här och där välver sig en ranglig grånad träbro över vatten och vass.
Ja, och någon gång i mitten av samma månad flög jag till Bukarest. På hemvägen hade jag som vanligt en fönsterplats, för jag vill gärna se världen under mig, när jag någon gång befinner mig uppe i luften. När vi närmade oss Zagreb och flygplanet sänkte sig lite satt jag med näsan vid rutan och spanade efter igenkännliga platser. Mobilen höll jag hårt i näven. Blicken gled hit och dit över fälten, vägarna och byarna, då jag plötsligt fick syn på något fyrkantigt gult med torn och röda tak. Lukavec! Jag fumlade till med mobilen och höll på att tappa den. Arg på min klumpighet tog jag ändå i rask följd en, två, tre bilder på måfå men beslutsamt. Först en bra stund efteråt såg jag att Lukavec fastnat längst ner på den ena. Oj, vad tydligt, tänkte jag. Vad liten parken är! Och sedan: Lukavec måste ha skapats för att ses från luften!
