Vi gick ut i den grå morgonen, Miki och jag, men snart märkte vi, eller i alla fall jag, att den inte var så råkall som de senaste morgnarna. Något milt vilade inlindat i gråheten. Och vi slog oss ner på Caffé Gorans smala nedsänkta uteplats och jag beställde mitt kaffe och Miki intog en spanarposition. Den mjuka luften gav ro och tankarna började vandra över taken. Plötsligt kallas jag till häret och nuet av en distinkt smäll mot gatan framför mig. En kråka – en av dessa tekniska experter – hade efter noggranna beräkningar släppt en valnöt strax utanför stängslet vi satt vid. Nöten klövs perfekt och kråkan samlade ihop båda halvorna i näbben och flyttade dem till trottoaren där hon sedan metodiskt började bearbeta dem. Jag gladde mig åt synen och beundrade kråkan. Så for en bil förbi och jag såg på skylten att den var från Bosnien eller snarare från Bosnien&Hercegovina. Och jag tänkte på det här med att man på de bosniska bilskyltarna inte kan se varifrån exakt eller ens inexakt inom BiH bilen eller människorna i bilen är. Jag tror att det beror på att det skulle kunna vara för farligt med tanke på de vassa gränser som löper genom landet. Och inget hindrade mig från att tänka vidare, men nu när jag skriver ner vad jag tänkte kanske jag måste censurera mig lite, i alla fall om jag tänker lägga ut texten på nätet. Men något kan jag kanske ändå släppa ut? De senaste veckorna har jag med en av svenskgrupperna på universitetet förirrat mig in i identitetspolitikens snårskogar. Då har det förstås handlat om Sverige, men nu slog det mig att jag kanske inte av alla – nej,helt säkert inte av alla! – anses ha rätt att uttala mig om förhållandena här, alltså också en form av identitetspolitik om man så vill. Min kroatiska är för dålig, jag har inte bott här längre än jag har bott här, jag har inga blodsband hit och jag kom inte hit som ung. Alltså borde jag ligga lågt med att ”veta” något om förhållandena mellan kroaterna och deras grannar. Men å andra sidan är det här hörnet av offentligheten mitt, så jag vill ändå berätta lite om något jag tänkt. I början, de första åren, när jag bodde här tänkte jag att människorna i bilarna med skylten BiH var bosniaker alltså bosniska muslimer. Antagligen tänkte jag så för att de flesta från Bosnien jag mött i Sverige var just bosniaker. Och jag tänkte lite vagt att bosniakerna är de som är det egentliga Bosnien. Några år senare, när jag börjat resa till Sarajevo då och då, insåg jag att den del av BiH som ligger närmast Zagreb är Republika Srpska och jag började fundera på om de bilar som dök upp här med skylten BiH kanske var därifrån. Men nu är jag ganska säker på att de flesta egentligen är bosnienkroater. Jag tror att de inomnationella eller inomfolkliga (jag vet inte hur bra de där orden är) banden är starkare än den geografiska närhetens band. Det har tagit mig över åtta år att komma fram till detta och egentligen har jag nästan aldrig talat med någon här om saken. Jag hittar ingen eller nästan ingen som vill och ibland får jag en känsla av att min vilja att veta betraktas som otillbörlig. En annan sak som jag tänker, som kanske kan ses som ännu mer opassande, är att jag då och då anar vem som är bosnienkroat i min omgivning. Hur jag anar det? Det verkar på mig som om bosnienkroaterna är mindre formella och mer rakt på sak än kroaterna i allmänhet. De mänskliga kontaktvägarna är snabbare och liksom färgstarkare och… Nej, nu klistrar jag för munnen. Och Miki vänder mig ryggen i rummet, för vi har ju för länge sedan kommit in från morgonrundan.
