Kelim, Germknödel och Rilke

Idag är det söndag och första advent och solsken, fast rätt kallt, även om gårdagens lilla snö är bort, så jag tyckte Britanac kunde vara ett bra mål för Miki och mig. Kanske skulle jag hitta den där sista mattan till vårt bo.

Jag letade igenom det härligt okunniga ”mattparets” högar. Frun pekade stolt ut en kelim (ćilim), förut visste hon inte vad det var men nu så! Jag tittade på den: vacker, men för stor, så letandet får fortsätta tills jag hittar en liten vacker kelim, som passar in på en viss kal plätt o sovrummet. I stället för en matta köpte jag en bok och sedan gick vi till fots längs Ilica mot Trg. Där är det numera inte någon adventsmarknad eller bara en mycket begränsad sådan, så vi gick mot Evropski trg och på hörnet där hittade jag boden med Germknödel precis på samma plats som förra året. I år kallar de den inte Germknödel utan bara knedla, men det är samma sak: en degknödel med plommonsylt (eller snarare Pflaumenmus) och vallmofrön och vaniljsås. Jag köpte mig en som jag delade med Miki och solen sken på oss och vår knedla.

På hemvägen gick vi in på Glavni koldvor för jag ville kolla det där vanliga med tågen till Rijeka. Det är något man aldrig kan veta, allra minst genom vad som står på internet. Sämre igen, bara ett tåg och då måste man byta och sitta en och en halv timme i Ogulin och efter den åttonde december vet man ingenting. Bra att veta, tänkte jag och försökte se det från den ljusa sidan. Och så tog vi tvåan hem och Miki gick genast och la sig.

Ja, boken jag köpte på Britanac för en euro är den ni ser bredvid Miki som kanske redan har läst den. Rilke om och till Rodin – först en essä om Rodin och sedan Rilkes brev till konstnären. På slutet finns avbildningar av några av Rodins skulpturer.

En särskild förmiddag på Cooltura

Förmiddagen var genomkorsad av regn, duggregn, lätta skurar och hårda. Miki och jag gick under en lätt skur till Cooltura – promenad och kaffe i ett, tänkte jag. När vi kom in såg jag att alla bord var tagna, men Almir, Coolturas perfekte ägare eller chef, fick syn på oss och vinkade oss diskret mot trappan till övervåningen, häktade av det röda repet och släppte förbi oss medan han frågade vad jag önskade. Jag tror faktiskt han kallade mig ”mlada dama” eller i vokativ ”damo”. Almir skulle om man tänker på hans ålder lätt kunna vara min son. Jag valde det bästa bordet och slog mig ner och Miki satte sig till rätta på mattan. Strax därefter kom Almir upp med mitt kaffe.

Det där övre rummet är både vackert och spännande; ja, de nedre rummen är också vackra och intressanta, men det på övervåningen är något extra. Jag tittade lite på böckerna och kartorna och njöt av att knappast någon rök alls ringlat sig uppför spiraltrappan. Miki väntade på gottor och fick.

Regnet trummade på rutan bakom oss och Miki spanade, kanske såg han en fågel eller så letade han efter någon ”yttre händelse” i största allmänhet.

När vi efter någon timme lämnade vår ombonade plats möttes vi av en hård skur, så vi trampade hemåt så fort vi kunde, jag i leopardmönstrade gummistövlar jag övertagit från Vesna. Väldigt bra sulor. Och Miki gick natuligtvis säkert på sina fyra tassar.

Kaki

Snett över gatan från där vi bor finns ett kaki-träd i ett hörn av trädgården. Ja, jag vet – bilden jag tog är både suddig och oskön – varför skär jag inte bort det rostiga stängslet åtminstone, kan man undra. Nä, jag tänkte att den fick vara som den blev, fast egentligen hade jag tänkt fotografera ett vackrare kaki-träd en gata bort, men just idag hade de plockat ner alla frukterna, så jag fick nöja mig med detta. Här lämnar man frukterna till fåglarna, det vet jag sedan alla år.

Första gången jag åt en sådan frukt var när jag var i tjugoårsåldern. Jag bodde på den tiden i Domodossola och Sandro, som jag var gift med då, frågade mig en novemberdag om jag ville gå till en övergiven trädgård med massor med cachi en liten bit upp på Monte Calvario. Även om jag inte visste vad cachi var för någonting sa jag ja, eller kanske var det just därför jag gjorde det. När vi kom fram tittade jag lite besviket på de brunaktiga fläckiga frukterna – fula, tänkte jag. Sandro plockade en frukt och frågade om jag ville smaka. Jag var inte lockad men nyfikenheten tog överhanden och jag tog frukten i min hand och kände på den mjuka, lite kladdiga rundheten och så bet jag in i den märkligt lösköttade frukten. En söt, främmande, odefinierbar smak spred sig i munnen. Konsistensen var på ett förbluffande sätt både sladdrig och fast. God och underlig. Jag åt upp den och sträckte mig efter en till. Sandro såg ut som om han hade presenterat mig för ett underverk och det hade han ju också.

Här, där jag lever nu, kallas de ofta japanske jabuke (japanska äpplen) och det är, tycker jag, helt riktigt. Frukterna kommer från Ostasien och ordet ”kaki” är från början japanska.

Vukovar-dagen igen

I år när jag ser lyktorna längs Vukovarska denna minnesdag är det första gången jag ser dem efter att jag själv har besökt staden och sett platserna för massakrerna och pinolägren och minnesmärkena. (Jag säger inte mer på denna plats eftersom jag vet att en del här tycker att jag som evig främling inte har något att säga om de här såren.)

En händelse

Miki och jag var nyss med om något spännande. Vi hörde maskinljud och ett märkligt krafsande från den gröna sidan, den med gräset och träden, av huset vi bor i. Jag öppnade köksfönstret och tittade ut. Det höll just på att börja skymma. Jag såg ett fordon med ett slags uppfällbar kran med en liten platta eller taklös hytt överst. Fordonet stod först bakom fikonträdet och högt uppe på plattan stod en man som lutade sig framåt mot husets hängränna. Med bestämda grepp krafsade han ut massor av jord ur den och jorden föll dunsande ner på marken, en gång väldigt nära Ružicas tvätt. Jag tittade oroligt på min nya tvättlina som Darko spänt upp åt mig mellan husen. Miki skällde. Jag såg några jordkokor studsa mot den, men den höll. Miki ville också titta ut men jag lyfte inte upp honom, det kändes för riskabelt. Nere på marken stod en stor grupp av husets män och kommenterade och ville dirigera förloppet. Så körde fordonet ut och kom efter en stund in från andra sidan, från Brijunska, och kranen vecklades upp igen. Nu hade vi plattan och mannen direkt utanför köksfönstret och jag släckte lampan för att se bättre och dessutom för att inte bli alltför sedd. Miki brummade och följde förloppet där ute.

Jag undrar hur många år sedan det var man senast gjorde det här. En lång rad inte helt små jordhögar syns på marken.