Författare: Bodil Z

En dag bestämde vi oss för att hyra en bil. Ja, jag har ju inget körkort, men Rudolf har och på det viset kunde vi se lite av omgivningarna. Miki får ju inte åka buss och tågen går bara dit de går, det vill säga nästan ingenstans. Vi var uppe tidigt och åt en härlig frukost av sådant vi hittat på marknaden dagen innan: fårost, getost, bröd, kaki, mandariner, vindruvor, pršut, valnötter och halvtorkade fikon. Och till det hade vi vår härliga utsikt över staden, havet och den blå himlen. Kvällen innan hade vi gjort upp diverse planer: Trogir, Solin, Omiš. Ja, åt olika håll – västerut och sedan mot sydost. Nå, det blev inte riktigt så, men till Trogir kom vi. Solen sken stark men samtidigt tilltog vinden. Vi for längs insidan av bukten Kaštelanski zaljev förbi alla de olika Kaštela och så var vi i Trogir fast vi hittade ingen plats för bilen. Rudolf svängde ut mot en bro mot ön Čiovo, vågorna gick höga och vattnet sprutade över en del av det närmaste brofästet. Vi klev av för att titta och känna på vädret.

Hårt och härligt! Vattnet var grönt och vi såg bergen bortom och ovanför Split och framför oss hade vi Čiovo. Så korsade vi bron till ön för att sedan komma tillbaka till Trogir ”bakvägen”, så minns jag det i alla fall och nu hittade också en parkeringsplats och så gick vi in i den lilla stenstaden, hela tiden sökande lä, ibland med framgång. En apelsin föll ner från ett träd framför Rudolfs fötter. Vi delade på den och det var en av de godaste apelsiner jag ätit.

Vi drack kaffe inomhus för vi hittade inget vindskyddat ute. Medan vi drack vårt kaffe bestämde vi oss för att åka vidare längs kusten mot nordväst, upp till Šibenik för vi kände att vädret krävde en riktig stad. På vägen dit såg vi den lilla staden Primošten ute i vattnet, men vi nöjde oss med att titta på den på avstånd. En sommar var jag där. Så nådde vi Šibenik som reste sig marmorvitt framför oss. Vi gick först runt lite på måfå och sa till varandra att det verkade mer vårdat och mindre turistiskt än Split, men så är ju staden också mycket mindre. Här var lättare att hitta lä än i Trogir och vi slog oss ner mitt emot den berömda Sankt Jakobskatedralen.

I en arkad där det stod lite stolar och bord utställda satt vi en god stund i solen, drack kaffe, pratade, tittade, kliade Miki och dåsade lite.

Nere vid havet hittade vi sedan en restaurang som vi tyckte kunde vara värd att pröva och det var lyckat. Det var den enda gången vi åt fisk under resan. I Split är det väldigt svårt att hitta något annat en internationell skräpmat om man inte vill bli barskrapad. Ja, detta säger splitborna själva. Här var det lite halvdyrt men väldigt bra, så vi lämnade staden nöjda också vad gäller den saken.

Hemåt for vi, kanske av misstag, en annan väg genom inlandet, men det var i så fall ett bra misstag. Vilda trakter.

Igår skrev jag att vi ägnade första dagen i Split åt Diocletianus’ palats och det är i och för sig sant, men vi hann också med ”stranden” i Bačevica. Dit kom vi mot slutet av eftermiddagen och solen värmde också i sin nedgång. Vi såg en kvinna som just kommit upp ur vattnet. Ja, man hade helt säkert kunnat bada, eller jag hade det, Miki badar inte och Rudolf bara när det är varmt på allvar. I en enkel bar fick vi tag i något att dricka och så satt vi där på en stenklädd betongkant och njöt av solen och utsikten.

Ljuset var mjukt och varmt och lät sig egentligen inte beskrivas, det var som om det kom inifrån föremålen. Eller underifrån inifrån jorden.

Andra dagen gick vi i motsatt riktning och gjorde en ”vandring” på Marjan, Splits alldeles speciella ”husberg”. Första gången jag upplevde det var i Bettizas bok ”Esilio”, men detta var första gången i verkligheten på egna fötter. Vi följde en stig mellan tallar eller pinjer och olika slags sydliga lövträd. Under oss låg havet och halvöar och öar.

Länge gick vi längs krokiga stigar både för att vi ville det och för att vi inte hittat den ”riktiga” gångvägen, men så småningom kom denna väg i vår väg och vi lät den föra oss. Här och där fanns det bänkar och utsiktsplatser och då och då stannade vi på en sådan.

Högst uppe blåste det ganska kraftigt och vi bestämde oss för att leta oss ner igen. Snart såg vi staden under oss igen och vi förstod att vår stadsdel Varoš med alla sina smala gamla stenhus och små vindlande gränder låg mitt emellan Marjan och Diocletianius’ palats. Av en slump hade vi bosatt oss i stadens egentliga hjärta. Säg emot mig den som vill, det hjälper inte.

Ikväll smäller det våldsammare än vanligt under denna smällartid, så Miki och jag håller oss i möjligaste mån hemma efter en solskensdag med vänner på olika kaféer i vårt kvarter. Under detta innesittande vill jag passa på att återuppleva Rudolfs, Mikis och min resa till Split runt mitten av december. Det finns bara ETT tåg från Zagreb till Split vid den här tiden på året så vi tog det. Tåget lämnade Zagreb på eftermiddagen så efter någon timme började dagen krypa undan och jag såg bara sådant jag sett på mina resor till Rijeka. Efter ”vägskälet” var det mörkt, men vi satt rätt bra, Rudolf läste, Miki sov och jag försökte ändå se något. Ja, med en dåres envishet. Och jag skrev upp namnen på stationerna vi stannade på. Sådant ingår i mitt sätt att vara: Karlovac, Oštarije, Plaški, Vrhovine, Ličko-Lešće, Gospić, Lovinac, Gračac, Knin, Drniš, Perković, Kaštel Stari, Split Predgrađe, Split. Jag tänkte på att jag rastat i Gospić mer än en gång på buss- eller bilresor och jag tänkte också på det där speciella med den staden, men det behåller jag för mig själv. Jag anade borgen i eller ovanför Kanin och jag tänkte på vad Enzo Bettiza skriver om Drniš i sin bok ”Esilio”. Lika och Dalmatinska zagora utövar en hemlig lockelse på mig, en lockelse jag oftast förtiger. Nå, i kvällningen eller snarare vid tio nådde vi Split och förundrades över stadens och havets skönhet. Resan hade tagit ungefär sju timmar.

Vi gick längs Riva och längs Diocletianuspalatsets ena sida och vi tyckte det verkade ganska lätt att hitta till vårt boställe. Till en början i alla fall och egentligen mer än så. Vi gick förbi ett avlångt torg med en skridskobana, öronbedövande musik och ett myller av människor. Platsen har förstås ett namn, men jag minns inte nu. Strax därefter var vi i vår stadsdel Varoš: smala krokiga gränder som på ett lekfullt sätt verkar byta namn med varandra vid nästan varje gathörn. Ganska snart hittade vi vår gränd, Arapova ulica och kände oss så där som man gör när man hittat något man letat efter.

Men nu kom den här grändleken. Vi följde gatnumren som först verkade rätt logiskt ordnade, men sedan försvann logiken. Jag ropade en fråga uppåt till en gumma som hängde i ett fönster. Hon pratade en massa som jag bara förstod till hälften och så pekade hon på ett komplicerat sätt runt sig själv. Vi gick tillbaka igen och hittade en ny stump av Arapova och plötsligt stod vi framför en dörr med en sjua ovanför sig. Jag knackade, inget hände. Vi hittade en ringklocka och ringde på och efter en stund såg vi någon röra sig i dunklet. Så tändes ljuset och en dammsugare sattes på eller blev i alla fall hörbar. En kvinna öppnade försiktigt och tittade misstänksamt på oss. Jag frågade om det var nummer sju. Ja, det var det, men hon hyrde inte ut något. Då hörde vi en mansröst i mörkret bakom oss. Det var vår värd. Han förde oss runt en ”trädgård” och så var vi vid 7a. (Detta är en starkt förkortad version av vår vandring i Arapovas labyrinter.)

Vi kom in i lägenheten som var perfekt med något undantag. Dessutom väldigt billig och stor. Miki tog belåtet plats i en soffa och vi människor packade upp lite grand – vi hade nästan ingen packning. Ja, och så gick vi väl ut en vända men det minns jag inget av.

Nästa morgon steg vi upp rätt tidigt och åt vad vi hade kvar av provianten till frukost medan vi tittade ut över den vackra staden. Från det ena fönstret kunde man se havet också.

Ja, och så gick vi nerför Varoš’ krokiga backar och vidare mot Diocletianus’ palats som vi ägnade första dagen åt att genomsöka. Det var lite mulet men luften var ljum.