Hälsning från norr

Imorse när jag drog upp jalusierna i köksfönstret möttes jag av en oväntad anblick. (Den här vintern hade det bara snöat en enda gång och det var en eftermiddag i början av december och björkens gula löv lyste genom snön. Morgonen därpå var allt det vita borta och gräset var obekymrat gräsgrönt.) Jag öppnade köksfönstret och lutade mig lite ut och tittade björkens och fikonträdets snöklädda grenar, på husens nya vita tak och på min tvättlina som hade blivit tjock och polstrad.

I minnet dök en scen från min barndom upp. Jag var nog tio år och jag gick i fjärde klass i Rosenfredsskolan. Med ens vändes alla blickar mot klassrummets höga fönster – himlen var fylld av stora, porösa, sakta dalande snöflingor. Då gick Fröken till den gamla tramporgeln och stämde upp: ”En morgon när vi vakna är hela världen vit och vi förstå att vi-intern har kommit hit…” Vi sjöng med förstås. En glad stämning spred sig i bänkraderna, vi var liksom ett med det vackra snöfallet. Fast här i mitt nu tänker jag att det måste ha varit den vintern då min klasskamrat Lissen drunknade. Under hösten när vi började fyran lekte vi ofta hemma hos honom på eftermiddagarna efter skolan. Vi brukade vara ganska många, kanske nio-tio stycken, både killar och tjejer. Han bodde alldeles bakom skolan högst uppe i Pilhagen i den gamla kringbyggda gården där. På innergården hade vi byggt en hydda och där lekte vi allt möjligt, som ”sanning eller konke” till exempel. Det var spännande. Lissens föräldrar syntes inte ofta till, bara hans mamma ropade ibland från köksdörren att han skulle hämta sin tröja eller något sådant. Och en gång blev vi bjudna på smörgåsar, det minns jag.

En kväll i början av vintern ringde det i telefonen. Det var till mig, sade Mamma. Vem kunde det vara, barn fick nästan aldrig några telefonsamtal på den tiden. Jag tog luren, det var Pia. – Lissen är död, sade hon, han har drunknat. Jag kunde inte säga någonting, ingenting kändes verkligt. När jag lagt på, gick jag och lade mig. Jag berättade ingenting för någon, för det gick inte.

Nästa morgon läste jag rubriken ”Han gav sitt liv för sin kamrat” i tidningen. Det stod att det var på Påskbergsdammens is det hade hänt och att Lissen försökt dra upp den andre killen och att vattnet egentligen inte var särskilt djupt.

Jag visste att Lissen inte hade några syskon och hans föräldrar var redan ganska gamla. I dödsannonsen hade de skrivit ”Herren gav och Herren tog”.

Under åren då jag gick i Rosenfredsskolan tog jag någon enstaka gång vägen förbi gården däruppe i Pilhagen, men jag såg aldrig mer någon komma ut genom porten och aldrig mer såg jag Lissens mamma kika ut bakom gardinen i köksfönstret, som jag så ofta sett henne göra, när vi kom för att leka.

Morgonstund

Varmare än på länge imorse, južina, sydvind väl. Ändå valde vi att sitta inne till morgonkaffet idag eftersom ett duggregn fyllde luften. Om man rör sig snabbt gör det inget, men sitter man still så blir man så småningom våt i päls och kappa. I dörren till Cooltura mötte vi Ur som vi brukar fika med lite då och då, men han var alltså på väg ut. Vi hittade ett lågt bord – det är viktigt med låga bord om man har/är hund – och slog oss ner. En för mig ny kypare kom fram, trevlig som de flesta som Almir anställer.

Miki hade visserligen ingen soffa men i alla fall en matta att sitta på och där satt han till en början som ett ljus. Så kom Goran in med hunden Eti och så blev det lite hälsande. Ja, och sedan kom mitt kaffe med ett tulpanhjärta. Bilderna i mjölkskummet är ett eget språk.

Jag tuggade lite på mandlarna jag hade i fickan och Miki fick då och då en gotta. Vi trivdes på ett vilsamt sätt. Nuet bredde ut sig.

När hemstaden blir en plats att lära känna

Under helgen var Alessandra här på besök från Trieste. Det var lite ovanligt att ha henne här för annars brukar vi mest ses i Trieste eller någon gång i Rijeka. Men nu var hon här och fick uppleva Mikis och min ”nya” lägenhet.

Som alltid när jag har besök förvandlas min hemstad till en mer spännande och främmande plats. Så är det väl för de flesta. Till och med Cooltura skakade fram nya ting ur ärmarna även om vi satt i den gröna soffgruppen där Miki och jag ofta sitter om morgnarna.

Ale såg saker jag inte hade tänkt på, som de inmurade böckerna i den ena väggen eller en bild från förr av en skådespelare alldeles invid kakelugnen. Dessutom visade det sig att en av kyparna talar italienska. Nå, till Cooltura kom vi mer än en gång.

Under lördagen gjorde vi en stor rundvandring genom staden, nästan från morgon till kväll. Vi gick också upp en bit längs en av stadens ”gröna fingrar”, för längs innerstadens huvudgata, Ilica, kan man på otaliga ställen gå uppåt uppåt genom parker och parkskogar tills man närmar sig Medvednica, stadens husberg. Här ser ni Ale i början av Dubravkin put med den store författaren Miroslav Krleža (1893-1981). Kanske känner någon av er till honom. Jag vet alltför lite, men jag har i alla fall läst ”Återkomsten”/”Povratak Filipa Latinovicza”, till största delen i svensk översättning men de första sidorna även på kroatiska. En fantastisk, lertyngd bok med mycket missmod och elände, men också väldigt fysisk, läsaren får till exempel veta hur det känns att ta i ett gammalt dörrhandtag av järn. Tro mig.

En god stund gick vi omkring i Gornji grad (Den övre staden), som visserligen sedan några år bjuder på irritationsmomentet att Markustorget är avspärrat. Nå, vi gick på andra platser, bland annat längs den höga promenadvägen Strossmayerovo šetalište, där vi satt lite bredvid poeten Antun Gustav Matoš (1873-1914).

Vi konstaterade att Atelijer Meštrović var stängt, tydligen på obestämd tid ”för renovering”, så inga skulpturer för oss. Till sist – eller egentligen inte alls ”till sist”, men vad ska jag kalla det? – gick vi till Didov san och åt gott och länge. Någonstans slutade den dagen.

På söndagen hade vi lite bråttom för Ale hade bussen att passa, men vi hann ändå med morgonkaffe på Cooltura innan vi tog spårvagnen till Britanac för att söka igenom marknaden där. Det är förresten där jag köpt alla mina mattor av det där matthandlarparet som vet lagom lite om mattor. Vi plockade bland udda blänkande föremål, tittade på vackra tyger ”som man kan ha till något” och så bläddrade vi i böcker. Ale sa att nästa gång om hon och Piero kommer med bil så ska hon inte låta allt ligga kvar. Jag hittade två böcker för en spottstyver: Schiller och Ringelnatz.

En tur till Ljubljana

Under Rudolfs besök här hos oss hann vi förutom Splitresan och julfirandet med vänner också med en tur till Ljubljana och ett besök hos Igor, där vi också sov över. Vi gjorde det vanliga, som är något mycket bra: vi gick omkring på stan och satt på kaféer, pratade och tittade på folk.

Och så lagade vi mat på ett lyckat och helt oorganiserat sätt. Bordet var lika fullt som alltid av mat, fruktkorgar, telefoner, flaskor, böcker… Vi åt länge. En förnämlig dryck vi köpt på torget var surkålsvatten eller surkålsvätska. Ännu har jag inte hittat den här i Zagreb eller bara som lite skvalp runt surkålshuvudena jag köper på Branimirac. Miki och jag tog en enskild promenad i Tivoliparken och hälsade på Radetzky där han numera står fast på sin sockel.

Staden var julsmyckad på vänligt och lågmält sätt.

Resan till Split – del sex

Efter utflykten till Solin åt vi på en liten restaurang som heter Split Inn. Ja, fånigt namn, men det är inte namnet man äter och för övrigt bådar sådana namn ofta gott. Den ligger i Varoš bara nerför backen från vår lägenhet och den stänger fyra på eftermiddagen. Maten är hemlagad på riktigt och det finns inte många rätter. Vi åt en mycket god sarma till rätt pris.

Resten av dagen tillbringade vi på stigarna och småvägarna på Marjan och vi fikade på det judiska kaféets terrass.

På kvällen drog vi oss ner till Riva och spankulerade lite hit och dit. Morgonen därpå var det dags för hemfärd och vi avslutade besöket i Split med en kaffe vid stationen. Himlen var hög och blåast blå. En mycket obehaglig konduktris ställde till med en del obehag men nu har jag glömt allt utom hennes olidligt stroppiga uppsyn. Jaja, allt var ändå bra nog och jag fick äntligen se resans sträckning i dagsljus. Rudolf satt och läste och tittade bara ibland, Miki vilade, men jag glodde ut hela tiden. Jag tog också många bilder men jag visar bara några. Den första är stationen i Drniš med stins och allt.

Drniš är känt för sin pršut och jag läser nu att flera av den store skulptören Ivan Meštrovićs verk finns där, men inget av detta är orsaken till den fascination jag känner för staden. Dels är det Enzo Bettizas dunkla ord om staden i boken ”Esilio” som lockar mig, dels är det jag hört om detta Dalmatiens inland, Dalmatinska zagora, så fyllt av ofta avvisande besynnerligheter att jag inte kan värja mig mot magin.

På nästa bild kan man se borgen ovanför Knin och en del av staden förutom en mycket gul halvskrotad tågvagn. I Knin utkämpades flera strider under det senaste kriget här förutom att i olika omgångar både kroater och serber fördrivits därifrån. Nu är över 70% av befolkningen kroater, före kriget var det tvärtom.

Och så var vi i Lika som också är svårt och mytomspunnet – om det senare behöver ni inte hålla med mig. Lika ligger liksom bakom och är en avfolkningsbygd och en bygd med svårläkta sår från kriget. Bilden är tagen inte så långt från Otočac (säger min mobil), så om ni vill tänka på Gunnar Ekelöf och diktsamlingen ”En natt i Otočac” så finns det en förbindelse här, men varför vi är ovan molnen vet jag inte.