I förmiddags tog Miki och jag spårvagnen in till stan och eftersom det är söndag steg vi av på Britanac för att titta lite på sakerna som låg utlagda på borden där. Ja, Miki tittade mest under borden och då och då var det någon som ville klappa honom. Solens strålar flödade över torget och alla kaféborden var upptagna, verkligen alla. Det var länge sedan jag såg så mycket folk här.
Jag växlade några ord med matthandlarparet och tittade lite på vad de hade lagt ut på marken. Jag noterade att de inte sålt den jag var mest intresserad av sist, men den är fortfarande för stor. Bland böckerna hittade jag en om Egon Schiele men däremot hittade jag inte försäljaren så den fick ligga kvar. Till sist var jag egentligen bara intresserad av en kopp kaffe, men ingen ville resa sig från bordet, för skönt att bara sitta och sitta, så vi korsade gatan vid övre hörnet av torget, gick några steg tills jag såg ett ledigt bord i solen. Jag satte mig och Miki la sig ner.
En hetsad kypare sa något om ”gužva” (trängsel) och försökte driva bort oss. Jag svarade att vi kunde vänta för jag satt bra, minst lika bra som människorna på torget. En dam frågade om hon fick sätta sig hos oss och det fick hon ju och så pratade vi lite om och med Miki. Efter en stund som möjligen var lång fick vi beställa och sedan kom kaffet ganska snart.
När vi lämnade baren såg jag att den hette Micky. Nästan rätt, tänkte jag, fast Miki är snyggare. Sedan gick vi längs Ilica tillbaka Trg och upp på Dolac och på Amfora beställde jag en riblja juha (fisksoppa) för tre och femtio och den lilla arga servitrisen hade plötsligt blivit mild och vänlig. Och soppan var bra.