Imorse när jag drog upp jalusierna i köksfönstret möttes jag av en oväntad anblick. (Den här vintern hade det bara snöat en enda gång och det var en eftermiddag i början av december och björkens gula löv lyste genom snön. Morgonen därpå var allt det vita borta och gräset var obekymrat gräsgrönt.) Jag öppnade köksfönstret och lutade mig lite ut och tittade björkens och fikonträdets snöklädda grenar, på husens nya vita tak och på min tvättlina som hade blivit tjock och polstrad.
I minnet dök en scen från min barndom upp. Jag var nog tio år och jag gick i fjärde klass i Rosenfredsskolan. Med ens vändes alla blickar mot klassrummets höga fönster – himlen var fylld av stora, porösa, sakta dalande snöflingor. Då gick Fröken till den gamla tramporgeln och stämde upp: ”En morgon när vi vakna är hela världen vit och vi förstå att vi-intern har kommit hit…” Vi sjöng med förstås. En glad stämning spred sig i bänkraderna, vi var liksom ett med det vackra snöfallet. Fast här i mitt nu tänker jag att det måste ha varit den vintern då min klasskamrat Lissen drunknade. Under hösten när vi började fyran lekte vi ofta hemma hos honom på eftermiddagarna efter skolan. Vi brukade vara ganska många, kanske nio-tio stycken, både killar och tjejer. Han bodde alldeles bakom skolan högst uppe i Pilhagen i den gamla kringbyggda gården där. På innergården hade vi byggt en hydda och där lekte vi allt möjligt, som ”sanning eller konke” till exempel. Det var spännande. Lissens föräldrar syntes inte ofta till, bara hans mamma ropade ibland från köksdörren att han skulle hämta sin tröja eller något sådant. Och en gång blev vi bjudna på smörgåsar, det minns jag.
En kväll i början av vintern ringde det i telefonen. Det var till mig, sade Mamma. Vem kunde det vara, barn fick nästan aldrig några telefonsamtal på den tiden. Jag tog luren, det var Pia. – Lissen är död, sade hon, han har drunknat. Jag kunde inte säga någonting, ingenting kändes verkligt. När jag lagt på, gick jag och lade mig. Jag berättade ingenting för någon, för det gick inte.
Nästa morgon läste jag rubriken ”Han gav sitt liv för sin kamrat” i tidningen. Det stod att det var på Påskbergsdammens is det hade hänt och att Lissen försökt dra upp den andre killen och att vattnet egentligen inte var särskilt djupt.
Jag visste att Lissen inte hade några syskon och hans föräldrar var redan ganska gamla. I dödsannonsen hade de skrivit ”Herren gav och Herren tog”.
Under åren då jag gick i Rosenfredsskolan tog jag någon enstaka gång vägen förbi gården däruppe i Pilhagen, men jag såg aldrig mer någon komma ut genom porten och aldrig mer såg jag Lissens mamma kika ut bakom gardinen i köksfönstret, som jag så ofta sett henne göra, när vi kom för att leka.