Igår skrev jag att vi ägnade första dagen i Split åt Diocletianus’ palats och det är i och för sig sant, men vi hann också med ”stranden” i Bačevica. Dit kom vi mot slutet av eftermiddagen och solen värmde också i sin nedgång. Vi såg en kvinna som just kommit upp ur vattnet. Ja, man hade helt säkert kunnat bada, eller jag hade det, Miki badar inte och Rudolf bara när det är varmt på allvar. I en enkel bar fick vi tag i något att dricka och så satt vi där på en stenklädd betongkant och njöt av solen och utsikten.
Ljuset var mjukt och varmt och lät sig egentligen inte beskrivas, det var som om det kom inifrån föremålen. Eller underifrån inifrån jorden.
Andra dagen gick vi i motsatt riktning och gjorde en ”vandring” på Marjan, Splits alldeles speciella ”husberg”. Första gången jag upplevde det var i Bettizas bok ”Esilio”, men detta var första gången i verkligheten på egna fötter. Vi följde en stig mellan tallar eller pinjer och olika slags sydliga lövträd. Under oss låg havet och halvöar och öar.
Länge gick vi längs krokiga stigar både för att vi ville det och för att vi inte hittat den ”riktiga” gångvägen, men så småningom kom denna väg i vår väg och vi lät den föra oss. Här och där fanns det bänkar och utsiktsplatser och då och då stannade vi på en sådan.
Högst uppe blåste det ganska kraftigt och vi bestämde oss för att leta oss ner igen. Snart såg vi staden under oss igen och vi förstod att vår stadsdel Varoš med alla sina smala gamla stenhus och små vindlande gränder låg mitt emellan Marjan och Diocletianius’ palats. Av en slump hade vi bosatt oss i stadens egentliga hjärta. Säg emot mig den som vill, det hjälper inte.