Sedan några år översätter jag äldre tyskspråkig litteratur för det originella lilla förlaget Hastur. Förlaget leds av en modig man: Ola Svensson. Det här året har jag börjat publicera mina förord till böckerna jag översatt för Hastur. Här kommer nu det fjärde:
Vi får tänka oss Albert Bitzius’ värld som en mycket sluten sådan, lantlig och omhägnad av höga berg i en tid då Emmental och även staden Bern låg mycket långt från resten världen. Och Albert Bitzius själv får vi föreställa oss som en temperamentsfull präst som brann för sina församlingsmedlemmars bästa både vad gäller det andliga och det världsliga och som var försedd med en helt egenartad litterär röst. Låt oss ta detta till utgångspunkt.
Bitzius var under många år präst i Lützelflüh i Emmental och han kom så småningom att skriva berättelser om livet där och från huvudpersonen i sin debutroman tog han sig som författare pseudonymen ”Jeremias Gotthelf”. Han levde bland bönder och skrev för bönder om bönder för deras väl.
Jeremias Gotthelf, låt oss kalla honom så hädanefter, levde mellan 1797 och 1854 och som präst ägnade han sig förutom att vara själasörjare och predikant åt att arbeta för reformer för att förbättra vanliga människors liv. Han kämpade för allmän skolplikt och stödde sig på den kände pedagogen Pestalozzis idéer som bland annat innefattar tanken om en kärleksfull relation mellan lärare och elev, där varje barn betraktas som i grunden gott och som utbildningen måste vårda och stödja. Gotthelf stred också mot utnyttjandet av ”Verdingkinder”, barn från fattiga hem som tvingades att arbeta i lantbruket under närmast slavliknande förhållanden. Dessutom arbetade han för att minska alkoholismen i de schweiziska byarna. 1835 var han den drivande kraften bakom grundandet av en utbildningsanstalt för fattiga som fick namnet Trachselwald och han var intensivt engagerad för skolan ända fram till sin död. I skriften ”Armennoth” beskrev och analyserade han sina erfarenheter därifrån.
1836 gav han ut sin första roman ”Der Bauernspiegel”, till vilken han hämtade inspiration ur det hårda bondeliv som var hans omgivning och på många vis kan man se romanen som hans självbiografi från den tiden. Också i de följande romanerna och novellerna är miljön landsbygden utanför Bern och sedvänjorna och levnadsförhållandena där skildras detaljerat och mustigt livfullt. Gotthelf släpper i sitt författarskap egentligen aldrig sin roll som präst och själasörjare och många av hans böcker har starka didaktiska inslag utan att för den skull bli torra eller mästrande, det rymmer de en för stark människokärlek för. Två kända exempel är ”Uli der Knecht” (Uli drängen) och ”Uli der Pächter” (Uli arrendatorn) och i dessa hyllas arbetet, tron och familjesammanhållningen. Båda dessa är skrivna på 1840-talet precis som ”Den svarta spindeln”, men den senare vidgar perspektivet och för in mytiska och skakande existentiella motiv. Den schweiziska bondbyn blir där skådeplats för kampen mellan ont och gott.
En intressant detalj i Gotthelfs författarskap är hans språk. Ja, kanske är det mer än en detalj, det handlar om en egen språkform som bygger dels på den variant av Berndialekten som talades i området där Gotthelf levde och verkade, dels på högtyska. Dessa två helt olika språkformer flätar Gotthelf samman på ett mycket egensinnigt och lekfullt kreativt sätt utan att bekymra sig alltför mycket om att skapa någon enhetlighet. Den schweiziske litteraturhistorikern Walter Muschg påpekar Gotthelfs inkonsekvenser, ”obundenhet av alla regler” och ”ortografiska flyktighet”, men försvarar och förklarar också hans hållning och tillvägagångssätt så här:
”Detta är begripligt eftersom han var tvungen att på egen hand skapa sig en metod för att ge en skriftlig fixering åt sitt naturspråk. Det är knappast möjligt föreställa sig hur labil dess position mellan muntligt och skrivet språk, mellan Berntyska och papperstyska är. Den ständiga växlingen mellan skriftspråk och dialekt i hans berättelser bevisar ju att det för honom inte fanns någon fast gräns mellan dem. Man måste, för att förtydliga detta för sig, tänka sig en schweizisk bonde som när han läser upp ett stycke text, exempelvis ur en tidning, också idag gång på gång glider över i dialekten.”
När Gotthelfs verk fick spridning i det tyskspråkiga området utanför Schweiz förde detta med hans egenartade språk av naturliga skäl till komplikationer. I Nordtyskland kom hans böcker genom förläggaren Julius Springer vid Berliner Verlag att publiceras mycket tidigt, men Gotthelfs språk bekymrade honom och han rådde författaren att vara försiktig med användningen av dialektala uttryck, men Gotthelf kunde inte svika sin röst. Han fortsatte att skriva som hans hjärta bjöd honom men han kunde inte hindra att språket i hans texter ”normaliserades” i de tyska utgåvorna. Han verkar dock inte ha brytt sig om detta, eftersom han betraktade det som utsiktslöst och som slöseri med tid att försöka påverka förläggarna. Detta förde enligt Walter Muschg till att böckernas ”språkliga tillstånd blev utsatt för en närmast exempellös vanvård och att det knappast är möjligt att ställa detta till rätta idag.”
Denna kaotisk-dynamiska och egentligen betydelsefulla språkliga dimension i Gotthelfs texter måste av naturliga skäl till allra största delen gå förlorad i översättningar till andra språk och det gäller därför också för denna, men det kan vara av intresse att åtminstone i teorin känna till den. Och kanske kan det vara värt att här ta fram ett spännande dialektalt ord som ett litet praktiskt exempel: Kindbettimann. Ordet betyder ”mannen till en kvinna som nyss fått barn”. Vi har ju det gamla svenska ordet ”barnsäng” i betydelsen ”den närmaste tiden efter en förlossning” och på tyska finns också ett äldre ord med samma betydelse, ”Kindbett”. ”Kindbetti” är en schweizisk variant av ordet och har genom i:et en lätt diminutivisk klang. En ”Kindbettimann” är alltså en ”barnsängsman”.
En annan aspekt av Gotthelfs texter som det kan finnas anledning att betona är hans uppmärksamma och känsliga blick in i det mänskliga psyket och hur skickligt han förmedlar sina iakttagelser. I ”Den svarta spindeln” får vi ett förvånansvärt stort antal individualporträtt även om det är händelseförloppen som är det centrala i berättelsen. Och det rör sig inte bara om statiska porträtt utan om utveckling i en eller annan riktning och vi får också se vilka yttre omständigheter som påverkar den ena eller andra människans sätt att tänka och handla. På mig som läsare gör därvidlag Gotthelfs beskrivningar av människor i grupp, vilka gruppdynamiska mekanismer det är som driver människorna i den ena eller andra riktningen, allra starkast intryck. Han skildrar med lätt hand och skarp blick glidningar i en grupps syn på en viss individ såväl när tiderna hårdnar och man söker en syndabock att ösa sin frustration över som när förhållandena är gynnsammare och toleransen mot det annorlunda ökar.
Gotthelf är en mirakulös berättare, genom hans berättelser flödar överraskningsmomenten ohejdat och hans uppfinningsrikedom verkar vara så gott som obegränsad. Ibland kan han verka närmast självsvåldig, som till exempel vid ett tillfälle när en av hans gestalter behöver en borr och han låter honom gripa den från ingenstans. Men läsaren är med och gläder sig över att slippa ointressanta omvägar i berättelsen. Gotthelf är lika fri i uppbyggnaden av förloppen som i den språkliga formen. I ”Den svarta spindeln” böljar texten fram från stora frodiga bondekalas innanför starka timmerväggar, där borden dignar av mäktiga gyllene brödkakor, köttstycken i mängd, tunga kannor med vin och massor av grädde till fasansfulla skräckscener som stegras till rena helvetesskildringar. Allt detta är hela tiden inramat av det storslagna schweiziska bergslandskapet.
Rent formellt räknas Gotthelf till den litterära epoken Biedermeier som tidsmässigt på ett ungefär sammanfaller med perioden från Wienkongressen till marsrevolutionen, en epok som präglas av ett intresse för eller ett fokus på det ”lilla livet” med familjen och hembygden i centrum och tonen är ofta lågmäld och samtidigt innerlig. Det är förvisso sant att hans verk har en rad egenskaper som sammanfaller med dem som var typiska för Biedermeiertiden, men hans röst är mer passionerad och existentiellt intensivare än de flesta andras och han driver realismen i skildringarna längre än många. Enligt Walter Muschg är Gotthelf den ende författaren i det tyskspråkiga området som man kan jämföra med Balzac, Dickens och Dostojevskij från ungefär samma tid, men Muschg menar också att hans verk aldrig kommer att räknas till världslitteraturen, detta inte minst för att ”bara en schweizare har möjligheten att förstå fullheten hos hans barbariska språk”. Den store schweiziske författaren Gottfried Keller kallar Gotthelf ”ett episkt geni” och menar att även om Dickens och en del andra författare från epoken har ”en mer glansfull formbegåvning” än han och är ”mer medvetna och ändamålsenliga” i sitt skrivande, så kan ingen av dem mäta sig med honom när det gäller den ”djupa och storartade enkelheten” i böckerna han skriver.
Då och då genom historien har författare på olika sätt låtit sig inspireras av Gotthelfs verk och ett spännande exempel från vår tid är chilenaren Roberto Bolaños mastodontroman ”2666” från 2004. En av romanens fem huvuddelar handlar om den fiktive författaren Benno von Archimboldo och ett av hans verk bär titeln ”Bitzius” och handlar om en pastor Albert Bitzius i Lützelflüh i kantonen Bern.
Så Gotthelf lever än. Denne vildvuxet originelle präst från en schweizisk bondby talar med visionär kraft på ett språk han till stor del skapat själv och hans röst hörs genom århundradena.
