I många år hoppades jag på att Adam Zagajewski skulle få Nobelpriset. Sedan var tiden ute för det. Och därefter hände det ena efter det andra som drog ett löjets skimmer över priset och allt började mer och mer likna vadhållningar kring hästkapplöpningar och så släpptes Handke fram just när nya förnekelser av krigsbrotten på Balkan vällde upp. Ja, mycket pengar verkade priset mer och mer handla om och olika slag av kvoteringar mellan länder, kön och världsdelar.
Nyss kom jag ut ur helvetet. Ja, jag är fortfarande inte mig själv helt, men jag börjar kunna sila in lite mer av mediala omvärldshändelser – sådant är ju egentligen av ringa värde, men förneka att det sker mig kan jag inte: Nobelpriset i litteratur ska delas ut idag och jag vet vem jag önskar det: Nora Ikstena.
”Livets fest” kom på lettiska 1998 och i Juris Kronbergs’ svenska översättning 2008. Här är några rader ur en recension jag då skrev:
°°
”Livets fest” börjar och slutar – i drömkursiv – med att ”en from kvinna sitter på ett högt berg med ett vitt nystan i famnen”, fast nystanet är inget nystan och inledning och slut rullar vidare till en scen där kvinnan som länge samlat stenar i sitt förkläde till sist kastar iväg alla stenarna igen ”med aldrig skådad styrka” och utslungar orden:
”Det som är dött må leva, det som lever må dö.”
°°
Och här är ytterligare ett stycke ur den recensionen:
°°
Tiden i romanen är förutom nuet ett slags människolivets “alltidsväv”, där barndom, ungdom, mognad och åldrande läggs intill varandra, men på några ställen är den här väven lite tunnare och där skymtar fragment ur historien fram: i begravningsgästernas berättelser möter vi krigsinvalider från andra världskriget och vi ställs inför hungern i de sovjetiska pinolägren.
°°
”Modersmjölken” kom på lettiska 2015 och Juris Kronbergs’ översättning 2020. Så här börjar min recension av den:
°°
Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” jag läser.
°°
Och här ett stycke från mitten:
°°
Livet i det lilla huset på landet beskrivs som både idylliskt och sorgtyngt. Trädgården är vacker med gamla äppel- och päronträd, en hund bosätter sig hos dem, byskolan och läkarmottagningen är strax intill och det ser ut som om livet hade kunnat bli ganska bra, men modern plågas av sina demoner och det blir flickan som får ta hand om både henne och hushållet. På nätterna sitter modern uppe och röker och dricker kaffe och testar mediciner på sig själv och försöker fördriva sin oro med lugnande tabletter. Gång efter annan överskrider hon en gräns och dottern räddar om och om igen hennes liv. Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.
°°
Och detta är slutraderna i recensionen:
°°
Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.
°°
Och översättaren Juris Kronbergs lever inte mer. Vem ska fortsätta hans värv?
