Snett över gatan från där vi bor finns ett kaki-träd i ett hörn av trädgården. Ja, jag vet – bilden jag tog är både suddig och oskön – varför skär jag inte bort det rostiga stängslet åtminstone, kan man undra. Nä, jag tänkte att den fick vara som den blev, fast egentligen hade jag tänkt fotografera ett vackrare kaki-träd en gata bort, men just idag hade de plockat ner alla frukterna, så jag fick nöja mig med detta. Här lämnar man frukterna till fåglarna, det vet jag sedan alla år.
Första gången jag åt en sådan frukt var när jag var i tjugoårsåldern. Jag bodde på den tiden i Domodossola och Sandro, som jag var gift med då, frågade mig en novemberdag om jag ville gå till en övergiven trädgård med massor med cachi en liten bit upp på Monte Calvario. Även om jag inte visste vad cachi var för någonting sa jag ja, eller kanske var det just därför jag gjorde det. När vi kom fram tittade jag lite besviket på de brunaktiga fläckiga frukterna – fula, tänkte jag. Sandro plockade en frukt och frågade om jag ville smaka. Jag var inte lockad men nyfikenheten tog överhanden och jag tog frukten i min hand och kände på den mjuka, lite kladdiga rundheten och så bet jag in i den märkligt lösköttade frukten. En söt, främmande, odefinierbar smak spred sig i munnen. Konsistensen var på ett förbluffande sätt både sladdrig och fast. God och underlig. Jag åt upp den och sträckte mig efter en till. Sandro såg ut som om han hade presenterat mig för ett underverk och det hade han ju också.
Här, där jag lever nu, kallas de ofta japanske jabuke (japanska äpplen) och det är, tycker jag, helt riktigt. Frukterna kommer från Ostasien och ordet ”kaki” är från början japanska.