dröm strax före uppvaknandet

Strax innan jag vaknade drömde jag i tät följd två korta drömmar. Nu minns jag bara den första, den sista föll ut ur minnet när jag vände ansiktet mot ett ljud utanför fönstret. Men den första är kvar och jag drömde så här: Jag satt på marken långt i en skog någonstans i Sverige, tror jag, tillsammans med Sandro – min första man – och en annan person, troligen en man, men jag kunde inte se hans ansikte. Vi var alla tre unga. Och vi kunde av någon outgrundlig anledning inte resa oss och vid sidan av oss löpte ett delvis övervuxet järnvägsspår. Runt omkring stod träden tätt. Det var vackert och kanske sommar men jag kände att jag behövde luft och en fri utblick och jag sökte efter en öppning, men fann ingen. ”Ma dov’è l’orizzonte?” sa jag med ansiktet vänt mot marken. Ingen svarade och jag tittade på Sandro, den andre fortsatte att vara en gåta, och då såg jag att han log på ett svävande sätt och någonstans inifrån skogen hördes tonerna av Angelo Branduardis ”La favola degli aironi” (Sagan om hägrarna) och strax innan drömmen avlöstes av den nästkommande uppfattade jag orden ”dove svanisce l’orizzonte” (där horisonten försvinner)…

PICT5082.JPG

Inventering

En vecka kvar med gips, vårsolen är inne i balkongrummet och gör att jag inte saknar möjligheten att gå ut – inte så värst mycket i alla fall. Termometern säger 22 grader i skuggan och jag tänker inte säga att jag önskar att det vore kallare. Våren sitter mittemot mig vid bordet.

1IMG_5461

Miki är ”bortrest” igen och håller till hos Vesna några kvarter härifrån. Imorgon kommer han tillbaka på riktigt för då kommer också min syster och jag kommer att bli utsläppt då och då, redan under gipsdagarna. Jag försöker få överblick över vilka spår de här sex veckorna av instängdhet har satt i mitt sinne. Kanske kommer minnena från den här tiden att vara tydligare än från många andra tider just för att allt på något sätt varit nytt. Jag har sett lägenhetens väggar och golv ur andra vinklar än annars, möblerna har tagit andra gestalter, mycket som annars har varit självklart möjligt har under den här tiden varit omöjligt, som att bära en tallrik till bordet eller ta ner en bok från någon hög plats i bokhyllorna. Jag har vant mig vid att ha mer hundhår på golvet än vanligt och Miki, när han har varit här, har verkat större än tidigare trots att han nog inte har vuxit. Några av mina vänner har jag lärt känna närmare, också beroendet och hjälplösheten har jag lärt känna närmare och jag tror att jag har lärt mig att hantera dem förhållandevis bra. Jag har lärt mig något om att gå på kryckor. Även om jag under de första veckorna sov väldigt mycket, kanske ibland tretton-fjorton timmar om dygnet, så har jag hunnit läsa fler böcker och skriva fler recensioner än jag brukar under liknande tidslängd. Och jag har översatt kanske tio eller elva dikter av Else Lasker-Schüler. Några ligger halvgjorda, andra kan jag nästan säga att jag är nöjd med. Och jag har arbetat med tentor och rättning och planering av kurser och nu rättar jag dagligen texter som kommer in. Vad är det då jag inte har gjort eller inte gör i dessa dagar? Jag har inte gått ut med Miki de där timmarna varje dag, jag har inte handlat, jag har inte varit på stan, jag har inte suttit på kaféer, jag har inte varit på universitetet, jag har inte städat, inte lagat mat, inte suttit i barer om kvällen, inte gjort några resor, februari brukar ju annars vara en resemånad, men denna februari inget Ljubljana, Rijeka, Sarajevo eller Trieste…

en annorlunda dag

Dagen går mot kväll och jag försöker summera den så gott det går. Nej, jag har inte varit ute och vädret har varit vackert, men de flesta är ju upptagna och viktigast är ju att Miki kommit ut och att han kommer ut nu till kvällen. Till det ovanliga i min uppochnervända värld hör att Miki varit hemma ganska mycket denna dag. De senaste två veckorna har han ju bott mest hos Vesna, så nu känns det nästan lite som om jag har besök när han är här.

1IMG_5454

Den här ovanliga dagordningen beror på att Vesna är bortrest, så jag har haft andra hundhjälpare på besök. På morgonen var Vanja här och lät Miki visa honom runt på Sigečica på ett expertmässigt sätt. Vid middagstid kom Toma och han hade egentligen ingen tid, så Miki fick vara med honom i hans sysslor under eftermiddagen. Bilturer hit och dit – jag vet inget alls om vart – och lite småpromenader mellan. Och så i slutet av eftermiddagen kom Miki hem och nu ligger han och väntar på att Mirjana ska hämta honom för kvällsrundan.

Och vad har jag gjort i bakgrunden av detta Miki-liv? Gått igenom några studenttexter, planerat en kurs, läst i Sarajevski Marlboro, längtat ut…

Sarajevski Marlboro

Nej, idag översätter jag inte, nu måste alla försökstexterna ligga till sig lite. Och jag har hittat ett annat sätt att hålla min flyktvilja i schack. Jag läser – med stor möda – Sarajevski Marlboro av Miljenko Jergović. Det är en samling korta berättelser från tiden för kriget här på Balkan. Kriget är emellertid inte huvudperson utan det är en rad skenbart obetydliga händelser i vanliga människors liv som berättarljuset glider hit och dit över. Jo, kriget finns där hela tiden men mest som en mörk bakgrund fast ibland spricker något av det igenom in i det som berättas. Och jag förstår inte allt jag läser, fast jag slår envist upp massor av ord, skriver listor, tittar på dem, läser om stycken gång på gång tills bilderna klarnar. Det är lite som att vrida på och ställa in ett kikarsikte. Jag läser inte berättelserna i den ordning de finns i boken utan väljer undan för undan efter titlar och kanske efter längd – det vill säga korthet. Just nu läser jag ”Putovanje” (Resa).

1IMG_5446

Chronica

Jag har idag inget att säga om min egen tillvaro, så jag gläntar lite på dörren till min översättarlya. Dikten jag har valt för ikväll hör inte till dem jag förstår bäst ur Else Lasker-Schülers diktarvärld, men jag är tagen av det storslaget dunkla, av diktens kosmiska andning. Mycket anspelar på texter ur Bibeln, samtidigt som en del är självbiografiskt eller familjebiografiskt. Och jag behöver väl inte säga att översättningen är ett försök?

Chronica

Mutter und Vater sind im Himmel –
Amen.
Drei Seelen breiten
Aus stillem Morgenträumen
Zum Gottland ihre Wehmut aus; –
Denn drei sind wir Schwestern,
Die vor mir träumten schon in Sphinxgestalten
Zu Pharaozeiten; –
Mich formte noch im tiefsten Weltenschoß
Die schwerste Künstlerhand.
Und wisset wer meine Brüder sind?
Sie waren die drei Könige, die gen Osten zogen
Dem weißen Sterne nach zum Gotteskind.
Aber acht Schicksale wucherten aus unserem Blut.
Vier plagen uns im Abendrot,
Vier verdunkeln uns die Morgenglut,
Sie brachten über uns Hungersnot
Und Herzensnot und Tod.
Und es steht:
Über unserem letzten Grab ihr Fortleben noch,
Den Fluch über alle Welten zu weben,
Sich ihres Bösen zu freuen.
Aber die Winde werden einst ihren Staub scheuen.
Satan, erbarme dich ihrer.

1. P1110965

Chronica

Mor och far är i himmelen –
Amen.
Tre själar breder
Av stilla morgondrömmar
Sitt vemod ut till Gudalandet; –
Ty tre är vi systrar,
Som före mig drömde i sfinxgestalter
I faraotider; –
Mig skapte i världsskötets djupaste djup
Den tyngsta konstnärshand.
Och vet ni vilka mina bröder är?
De var tre konungar som till Österland drog
Hän mot den vita stjärnan till barnet av Gud.
Men åtta öden frodades i vårt blod.
Fyra plågar oss var afton röd,
Fyra fördunklar varje morgonglöd,
De kom till oss med hungersnöd
Med hjärtenöd och död.
Och det står:
Att över vår sista grav deras fortbestånd
Ska väva förbannelse över all vår värld,
Finna glädje i egen ondska.
Men vindarna kommer en gång att sky deras stoft.
Satan, förbarma dig över dem.

°°
Om någon är intresserad av en tydning av dikten, så finns här några rader av Karl Jürgen Skrodzki. Jag översätter dem inte, för nu får det räcka för ikväll:

Mit dem Titel »Chronica« spielt Else Lasker-Schüler auf die beiden Chronikbücher des Alten Testaments an: Diese enthalten eine bis auf die Erschaffung des Menschen zurückgreifende genealogische Darstellung der Geschichte des Volkes Israel. Im Mittelpunkt stehen das Wirken König Davids, der die kanaanäische Festung Jerusalem eroberte und sie zur königseigenen Stadt, zur »Stadt Davids«, erhob, und die Erbauung des Ersten Tempels in Jerusalem durch Salomo. Am Schluß des Gedichts steht die (lateinische) Aufforderung: »Satanas miserere eorum!!« (»Satan, erbarme dich ihrer!!«) Diese dürfte an den Psalm 51, den Psalm der »Bitte um Vergebung und Neuschaffung«, anknüpfen. In der lateinischen Bibel beginnt der Psalm mit den Worten: »Miserere mei, Deus, secundum misericordiam tuam« (»Sei mir gnädig, o Gott, in deiner Güte«).

In freier poetischer Assoziation verknüpft Else Lasker-Schüler Motive des Alten und des Neuen Testaments mit der ›Genealogie‹ ihrer Familie: Die »acht Schicksale« – biographisch auf die Eltern Else Lasker-Schülers und deren sechs Kinder zu beziehen – erinnern an die zehn »Plagen«, die Ägypten vor dem Auszug des Volkes Israel bedrohten (2. Mose [Exodus] 7–12); die »drei Könige, die gen Osten zogen«, an die »Weisen aus dem Morgenland«, die von Herodes nach Bethlehem gesandt wurden (Matthäus 2,1–12). Der »Stern«, der den »Weisen« im Bericht des Neuen Testaments den Weg wies, wird bei Else Lasker-Schüler zu einem »brennenden Wüstenwind«: Bei der Wanderung der Israeliten von Ägypten in das ihnen verheißene Land Kanaan zog Gott »vor ihnen her, bei Tag in einer Wolkensäule, um ihnen den Weg zu zeigen, bei Nacht in einer Feuersäule, um ihnen zu leuchten« (2. Mose [Exodus] 13,21). Pharao (»Pharaozeiten«) ist die im Alten Testament gebräuchliche, die hebräische Form des altägyptischen Königstitels. Von »Sphinxgestalten« ist weder im Alten noch im Neuen Testament die Rede. Der Sphinx (männlich) ist in der ägyptischen Mythologie eine Mischgestalt aus Löwenkörper und Menschenhaupt, durch die das besondere Wesen der ägyptischen Könige ausgedrückt werden sollte, das höchste physische Kraft und Denkvermögen verband. Bei der Übertragung in die griechische Mythologie wird die Sphinx (weiblich) zu einem den Menschen bedrohenden Dämon: Wer ihr Rätsel nicht zu lösen vermag, wird von der Sphinx verschlungen.

Für »Chronica« eine bündige Formel zu finden, die den Gehalt oder die Aussage des Gedichtes beschreibt, dürfte kaum gelingen. Es ist vielmehr das poetische Spiel mit den Kräften der Weltordnung, das die Gedichte Else Lasker-Schülers zu Anfang des Jahrhunderts charakterisiert. Im Gedicht »Im Anfang«, dem letzten Gedicht des Buches »Styx«, heißt es: »In den Himmel sperrte ich Satan ein / Und Gott in die rauchende Hölle ein.« Und am Schluß schreibt die Dichterin: »Würde 10.000 Erdglück geben, / Noch einmal so gottgeboren zu leben, / Ja! Ja! / Als ich noch Gottes Schlingel war!«

Karl Jürgen Skrodzki, August 2000