Av skäl som jag inte helt kan förklara har jag nu tuggat mig igenom en lång intervju med Ebba Witt-Brattström. Nå, delvis går det att förklara, så fram med de sakerna: en gång i tiden läste jag gärna hennes texter och tyckte ofta att hon kunde säga både spännande och relevanta saker. Det är det ena, det andra är mindre värdigt och kan beskrivas som den där lusten att bläddra efter sensationer i en veckotidning eller sockerlusten som kan få mig att tömma en gottepåse i ett drag även om jag vet att jag kommer att må lite illa på slutet. Och det tredje och lite oklarare och inte heller ädla skälet är att jag undrade om hon kanske kommit över sin akademi&skilsmässokris. Ja, jag undrade men trodde egentligen inte det. Jag trodde att hon fortfarande lever i det där pseudolandskapet där hon vandrar omkring som en ”insider” som suger och suger på det gamla köttbenet väl medveten om att det fortfarande finns många som vill se henne suga.
Se här några – förvisso inte slumpvis utplockade – brottstycken ur intervjun. Malin Ekman, som gjort intervjun inleder med att visa läsarna att E W-B inte är någon pedant, för pedant är ju dåligt att vara, det vet ju alla? Pedant kan man bara vara i hemlighet.
Diskbänken vittnar om en hårt arbetande icke-pedant: prylar, frukostrester och en öppnad folköl. Hon ursäktar att hon inte köpt bullar. Charmerande, eller hur? Och ett bevis på självständighet och intelligens. Jag hade för min del gärna sluppit den här diskbänken.
Och så börjar samtalet och vi får veta att E W-B är lång och att det är bra om man inte vill se upp till män. Men jag kanske också har turen att jag är så lång. Aha. Samtalet slingrar fram och vi kommer till Arnault, som hon lärde känna någon gång för länge sedan och vi får veta detta: Jag hade redan haft en fransk fästman så jag var helt färdig med det. Jag undrar lite vad hon kan ha varit färdig med genom det.
Sedan börjar visdomarna hagla: Kvinnor är faktiskt med och stöttar patriarkatet, brer hon ut sitt vetande. Really? säger jag elakt irriterat. Vem är det som blir upplyst nu? Och snart snor vi runt i akademien och E W-B menar att hon sett så otroooooligt många kvinnor svärma för männen i Svenska Akademien. Det har i så fall mer nyhetsvärde utom att det nog är en förvrängning eller ett tunnelseende. Och så är vi tillbaka vid dussinvisdomarna igen och vi blir upplysta om att det vid en våldtäkt inte handlar om attraktion eller ens erotik utan bara om kvinnohat. Nejmen, vad säger du? Det hade vi väl aldrig trott? Sedan kommer något underligt om en tänkt scen med E W-B och och journalisten: Om det kommer in ryska soldater i rummet här nu så ser de oss som två tillgängliga kvinnor. Varför ryska? Eller snarare: varför går det bra att säga ”ryska” här?
Ja, och så idisslas akademien och exmaken på längden och på tvären hela tiden interfolierat med kommentarer om att hon inte vill prata om detta: Hon är trött på att prata och få frågor om exmaken, men återkommer ofta till honom själv. Det finns säkert någon etikett inom psykologin för detta beteende.
Den röda tråden är inte osynlig även om den ställvis täcks över med annat, lite skryt till exempel: Varför kan jag skriva fem böcker på sex år? Det kan jag göra för att jag inte har någon som hela tiden droppar det här giftet att det ska vara sparsmakat, genialiskt, på en hög nivå som jag inte kan nå. Ja, vad svårt det måste vara med det där giftet. Särskilt om man är ovanligt stark, intelligent och självständig.
Och ibland verkar det som om E W-B lägger frågorna i munnen på journalisten: Du har varit viktigare för hans kändisskap än han för ditt? Och svaret lyder – surprise, surprise –
– Absolut!
Och slutligen får vi veta att E W-B har för avsikt att skriva så länge skallen är på plats. Tja, men hur vet man det? Eller snarare: hur vet man när den inte längre är det?
