Författare: Bodil Z

Morgonen kom ljus och vänlig och Miki och jag satt med Vesna på Simpas terrass. Ja, alltid där för det finns ingen anledning att vara någon annanstans än där det är bra. Från terrassen kan man följa både lövens utveckling och katternas och fåglarnas rörelser.

Efter kaffet skildes vi åt, men inte som man kanske skulle kunnat tro. Vesna och Miki åt ett håll och jag åt ett annat. Miki följde med Vesna och Jasna för en tur upp på Sljeme. Jag släppte visserligen kryckan för två dagar sedan men bergsvandringar ligger ännu utom räckhåll, så jag tog spårvagnen till stan, gjorde lite ärenden på posten och andra ställen. När jag nådde Glavni kolodvor hade molnen klumpat ihop sig under det blåa och kung Tomislav såg hotfull ut.

Sedan drack jag kaffe med Duilio och Maria på Cvjetni trg och vi fäste ihop de lösa ändarna ur vårt vetande om varandras liv. Våren har ju varit lite skakig på mer än ett sätt. Och timmarna gick och var och en for hem till sitt och jag gick sedan till Vesna för att hämta Miki men blev sittande där långt in i kvällen.

Vad har hänt idag? Stora regn har fallit och de nyutslagna syrenerna har blivit våta och många andra har också blivit våta, Miki och jag till exempel.

Jag har brottats med Strindberg eller snarare med ”Giftas”, där jag har försökt hitta de texter som verkar skina igenom på några ställen i Peter Birros film ”August”. Jag vet ännu inte om jag hittat rätt. Ja, och i slutet av eftermiddagen kom solen tillbaka och Miki och jag klättrade upp på Simpas terrass för att spana ut över den nytvättade grönskan. Lindarnas löv håller på att vecklas ut.

De senaste tio dagarna har man asfalterat om Hvarska och Lopudska och en följd detta fick var att jag slutade åka taxi lite tidigare än jag först hade tänkt. Ingen idé att åka taxi om man ändå måste gå lika långt som till spårvagnshållplatsen. En annan följd var att jag plötsligt igår morse blev av med internet, en kabel hade visst blivit skadad i allt grävande och grejande, så jag teg för en dag på nätet. Undrar vad jag hade sagt om jag hade sagt något. Ungefär det jag sa dagen innan kanske eller det jag tänker säga nu? Tja, fin dag i alla fall, som jag eller vi lät både börja och sluta på Simpas terrass.

Morgonen var vacker och jag hade köpt mandlar hos Marijan, så jag åt några av dem till kaffet. Hana kom ut och tog en mandel och ville ge den till Miki, men jag sa nej, för jag har hört något om att mandlar inte är bra för hundar. Jag tvivlar på det men håller mig ändå till det. Hana stoppade då mandeln i munnen och så bad hon mig att få ge Miki något annat och jag grävde upp en gotta ur väskan och gav Hana den och hon räckte nöjt ner den till Miki och gladde sig åt hur fint tog emot den. Alla var nöjda och björkens skira lövverk mycket vackert.

Och dagen och timmarna gick och jag var på mitt arbete och kom hem igen och strax var vi på Simpas terass igen nu tillsammans med Sonja från Luxemburg. Det var tre år sedan sist eller kanske fyra, i en annan tid. Vi pratade om nu och då och sedan och Miki höll sig hos karlarna från fläktfirman och Marijan passade på att leka och skoja ordentligt med honom. Det är förstås en annan Marijan än grönsaks-Marijan.

Nej – jag har inget att berätta mer än att dagen kört slut på mig och inte hjälpte middagssömnen något särskilt, det gjorde den inte. Och jag har inte förberett det, inte läst igenom det och inte rättat det och så har jag väl glömt ett och annat. Så här såg i alla fall Miki ut när vi vaknade efter luren.

Jag tror att det är den här plötsliga sommartidsförskjutningen (ora legale) och dess möte med benbrottet som är orsaken till utmattningen. Ja, för inte är det solen och vårvärmen. Och inte är det Miki.

Nu är den tiden då Miki och jag ofta tar vägen förbi klarbärsträdet på hörnan mellan Hvarska och Lopudska. Ofta stannar vi upp under det undersköna vita virrvarret av blommor och knoppar. Ibland stoppar jag in ansiktet bland blommorna och luktar lite på dem men doften är ganska svag fast berusande ändå. Jag anar det där lätta flygiga ruset som liksom glider bort innan jag riktigt känner det. Man kan inte hålla det. Miki luktar på annat och han vet förstås mycket mer och hans svarta nos håller lukterna i ett fast grepp. Så tror jag i alla fall att det är.

Mitt på dagen blir det ibland nästan hett i solen, i alla fall om man bär på något lite tyngre. Och på kvällarna har vi fönstren öppna åt båda hållen och låter luften och de spridda ljuden gå fram och tillbaka genom rummen. Då och då hör någon av oss något spännande eller något som skulle kunna vara spännande. Vi sitter på varsin stol, Miki och jag, och jag pysslar med mitt och Miki lyssnar till ”parkens” ljud.