Dagarna är nästan sommarvarma och de små trädgårdarna här prunkar. Om detta kan kallas monotoni, så vill jag för alltid önska mig just monotoni. Låt det alltid vara så här långrandigt vackert! Vi går och tittar och nosar, Miki och jag, och allt är fullt av små märkligheter. Doften av jasminte från kinesrestaurangen på morgonen, kattskuggorna i bambusnåret, de där speciella lite sena magnoliaknopparna mot skyn. Vi ville ha just detta.
Visserligen släpar jag fortfarande på den där ena ”säkerhetskryckan” men min räckvidd växer ständigt, så idag tog jag mig in till stan med Miki på egen hand. På Trg hade vi stämt möte med Gabi och först då lämnade jag ifrån mig kopplet. Lite svårt är det ändå med både krycka, Miki och folkvimmel. Först gick vi upp till Tkalčićeva och slog oss ner i en bar på solsidan och drack kaffe och tittade på folk som strömmade förbi eller runt omkring. När solen försvann bakom taken uppe i Gornji grad reste vi oss för att se var vi kunde hitta den igen. Vi svängde upp mot Mlinske stube, där Miki fick syn på en katt som redan sett honom. De spände ögonen i varandra.
Men så drog vi vidare uppåt på vår jakt efter solen. Den fann vi på Jezuitski trg och där hittade vi också ett kafé som väl hör till galleriet Klovićevi dvori. Vi slog oss ner vid ett bord med ansiktena åt samma håll, åt solhållet.
Miki var lite orolig och han blev lite skränig när en hästskjuts klapprade förbi. Vi funderade lite på vad han kunde ha för hästerfarenheter från sin slavonska barndom eller tidigaste ungdom, men det går ju inte att få reda på något om det. Jag gav honom en fingertopp grädde från min choklad med vispgrädde och han lugnade sig lite grann.
Och vi satt där tills solen försvann bakom nästa tak. Vi förundrades över stillheten så nära vimlet på Tkalčićeva. Man hörde ekot av fotsteg när någon gick förbi, men nästan inget annat. Så bröt vi upp och svängde runt hörnet på torget och så runt nästa hörn och förbi tornet Lotrščak och så ner mot Trg igen.
Morgonen tillbringade Miki och jag på Simpas terrass. Där kan man bo hela våren, på sommaren blir det sedan för hett utom om man är riktigt tidigt ute. Men idag har vi vår.
Efteråt lämnade jag Miki ensam i lägenheten – han var lite besviken över detta, men hundar får inte följa med in på posten och jag hade ett paket att hämta, på avin stod det ”obična – velika” (vanlig – stor). Jag tog spårvagnen till Glavni kolodvor där också huvudposten är belägen. Jag steg av, kastade en blick på de nu något överblommade magnoliorna vid Tomislav-statyn och kände plötsligt att jag måste upp till Trg nu när jag ändå var i stan, så jag klev på nästa spårvagn åt det hållet.
Det pågick något slags marknad med det vanliga: kakor, ost, korv, skinka, lavendel, fritule. Jag gick ett varv längs stånden och köpte till min egen överraskning en liten ask med rahat lokum med smak av ros (ruža). Tio kuna kostade den, så det var inte fråga om något överdåd. För att inte trötta ut mig för mycket med kryckgåendes tog jag sedan nästa spårvagn tillbaka till posten. Där hade man bytt plats på paketutlämningen, så först kom jag fel, men snart var jag på rätt ställe, tog en kölapp med ett ganska högt och avlägset nummer och satte mig på en bänk. Knappt hade jag satt mig så hördes en stark röst från en av kassorna: Gospođo! ropade den. Frun! Jag tycker egentligen inte så mycket om den där vokativformen av ”gospođa”, den låter så bossig och krävande och jag tänker ofta ”våga inte kräva något av en fru”, men den här gång innehöll tonen ett stråk av vänlighet och jag såg mig om efter denna fru och sedan tillbaka på mannen i kassan. Han nickade och gjorde en inbjudande gest. Jag reste mig och gick fram. Oj, det måste vara för kryckan! Mannen hälsade vänligt, tog min avi och gick bort bland pakethyllorna och hittade snabbt mitt paket – så snabbt har det aldrig gått. Den här omorganisationen har tydligen gjort så att paketen hittas direkt. Han räckte mig paketet och sa ”ugodan dan” och jag replikerade och gick sedan ut full av förundran. Nej, jag tänkte inget om Sverige för där finns det ju ingen post, så det är en annan värld.
De yngsta studenterna jag har i min undervisning är de som läser svenska för andra året och de är nitton eller tjugo år, kanske är någon tjugoett. Alla är alltså ungefär lika gamla eller lika unga. Från Sverige minns jag en helt annan åldersspridning och det här kan man förstås tycka vad man vill om, men nog är det lättare när det är lite homogent åtminstone på ett sätt och det är roligt att de är så unga och jag kan se en tydlig utveckling från år till år. Under en del av dagens lektion pratade vi i enlighet med kursplanen om organisationen i svenska kommuner och till slut berättade var och en för sin ”bänkkamrat” om en valfri kommun eller stad. Medan de berättade ritade jag upp en karta över Sverige och sedan fick var och en av studenterna markera sin stad och berätta varför de valt just den.
Västerås fick vara med för att namnet finns med i Game of Thrones, Luleå för att namnet låter gulligt, Uppsala för sitt universitet och Karlskrona för att det finns en fontän som är kopplad till BB och sprutar vatten varje gång det föds ett barn i staden. Där ser man. Ja, och det var en glad och lätt dag och alla verkade vara på gott humör, åtminstone märktes inget annat. Och jag tog spårvagnen hem och gick duktigt med min krycka från spårvagnshållplatsen. Solen lyste blekt, när den inte var i moln, men luften var mild och jag tog Miki på en liten runda som slutade på Simpas terrass och Gabriel kom ut med kaffet.
Ja, fånig rubrik, men föll för en frestelse. Denna dag har jag inträtt i normaliteten igen efter benbrottstidens relativa exil. Jag har inte åkt taxi utan gått till och från spårvagnshållplatserna, klättrat upp på de höga spårvagnarna med krycka – det går inga låga moderna spårvagnar till universitetet. Och jag har gått i trappor till mina lektioner och gått omkring i salarna och låtit kryckan ligga på bordet under lektionerna. Och så har jag gått alla rundorna med min krushårige kattjägare. Men tungt var det speciellt när jag kom hem på eftermiddagen och genast måste ut igen för Miki hade ju haft tråkigt medan jag var borta och han behövde röra på sig. Jag höll hårt i kopplet och gick som en promenadautomat. Nej, jag vantrivdes inte, men allt i mig som inte behövdes för gåendet och Miki-sällskapet sov eller domnade. Jag färdades längs Lopudska som i en dröm. Då och då stannade jag, band fast kopplets ände vid något staket och tog en bild av blomsterhavet. Jag tror jag gjorde det i sömnen.
Och vi kom runt hörnet till Rapska och jag tog tag i nackskinnet på mig själv och tänkte att här har jag något att lägga till min berättelse om huset på hörnan. Jag tänkte att jag måste visa en vidare vinkel, nästan bort till det numera Ribbeckska päronträdet.
Miki var märkligt stillsam och gick liksom in i min dröm och vi sov oss fram längs gatan. Och så kom vi hem igen och jag tog av honom kopplet och vi gick rakt fram till soffan, jag klev och han hoppade upp på den. Och så sov vi vidare, nu ännu djupare än på gatan.