Nu är den tiden då Miki och jag ofta tar vägen förbi klarbärsträdet på hörnan mellan Hvarska och Lopudska. Ofta stannar vi upp under det undersköna vita virrvarret av blommor och knoppar. Ibland stoppar jag in ansiktet bland blommorna och luktar lite på dem men doften är ganska svag fast berusande ändå. Jag anar det där lätta flygiga ruset som liksom glider bort innan jag riktigt känner det. Man kan inte hålla det. Miki luktar på annat och han vet förstås mycket mer och hans svarta nos håller lukterna i ett fast grepp. Så tror jag i alla fall att det är.
Mitt på dagen blir det ibland nästan hett i solen, i alla fall om man bär på något lite tyngre. Och på kvällarna har vi fönstren öppna åt båda hållen och låter luften och de spridda ljuden gå fram och tillbaka genom rummen. Då och då hör någon av oss något spännande eller något som skulle kunna vara spännande. Vi sitter på varsin stol, Miki och jag, och jag pysslar med mitt och Miki lyssnar till ”parkens” ljud.
