Författare: Bodil Z

Det här händer säkert nästan alla någon gång: Man letar efter en formulering i huvudet, en formulering som man är säker på att man behöver för att släcka sin skönhetstörst. Under de senaste månaderna har jag letat efter en textrad, ja, jag säger textrad och inte formulering, för jag var ganska säker på att det var något skrivet. Gång på gång, särskilt om morgnarna har känt att jag varit nära att hitta den. Jag anade ett ganska kyligt vårljus över vida marker och jag försökte gång på gång sätta ihop meningen: ”Det var på våren, strax före de stora…”, tänkte jag, men nej, det var inte så den skulle lyda, men jag kände vinddraget av den. Någon scen ur Theodor Storms ”Schimmelreiter” fladdrade förbi, någon red längs en vall strax ovanför havet i ett kallt men starkt vårljus.

Idag fann jag raden eller formuleringen och jag vill berätta om det lite äventyrliga förlopp som föregick finnandet. Min vän Eva Runefelt är just nu i Polen till en Tranströmer-sammankomst, där polska och svenska poeter läser sina dikter. Ja, ungefär så, det är säkert ingen riktigt bra beskrivning, för jag vet inte. Men jag vet att Adam Zagajewski är där och hur det nu kom sig, så vandrade mina tankar för en liten stund sedan iväg i ett slingrande bara till hälften medvetet letande efter två dikter som jag i minnet tyckte hade något gemensamt, en av Adam, en av Eva, något med ett grönt och sankt flackland med några små hästar. Jag hittade Zagajewskis dikt – i Anders Bodegårds översättning. Det är ”Postumt opus” och jag identifierade två bitar med minnets sökljus. Här är den första:

Vi visste inte om vi var kvar i Holland

eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.

Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig

i skymningsvecken; man kunde ana

närheten till svart kanalvatten,

Men var är hästarna? Jag var ju säker på att de skulle vara där och ja, jag finner dem någon strof nedåt, men kanske inte alls i det där fuktstinna grönskimrande landskapet:

Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,

hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande

från osynliga hästar på bete. Det var som om

natten skrattade för sig själv, överlycklig.

Ja, och Evas dikt var ”Polderland”. Det visste jag egentligen från början, men jag kom bara ihåg den på ett dimmigt sätt, så när läste igenom den blev jag mycket förvånad eller snarare helt handfallen:

Som svävande reflexer
betar de kortväxta hästarna
de ljusa poldrarnas gröna vatten
Djuren försvinner och uppstår
i det vinklade ljuset, hjärnljuset
Tyngdlösa
Det är efter uppståndelsen, april
De stora markernas vila
över år
som rotar en ny växtlighet
Gräsfåglar, alléer av vindrosor
och nätternas karminljus
ännu inte utslaget

Ja, för vet ni, just i den dikten finns de där raderna som jag famlat efter i månader, som jag om och om igen på nytt har försökt uppfinna. Nu behöver jag inte det mer. Nu kan jag vila i den här raden – som är två – och känna det makalösa vårliga uppvaknandet över en kantrande jord:

Det är efter uppståndelsen, april
De stora markernas vila

Den cirkulära tiden är här och jag vänder på stenar och hittar saker från förr, från nära och fjärran i tid eller rum. Böcker kryper fram från de bakre raderna i hyllorna och texter från undangömda platser i den flytande världen av ettor och nollor. Jag bläddrar nu i en bok som försvann och i ett lönnfack i datorn fann jag nyss en aldrig publicerad text om just denna bok. Något förbjuder mig att fotografera boken, så jag väljer – med viss omsorg – en annan bild.

Vår tids polska skönlitteratur har en alldeles speciell lyskraft och lödighet och en av de verkligt betydelsefulla i den världen är Olga Tokarczuk. I bok efter bok ger hon sig in i det stora projektet att undersöka människan och hennes villkor på jorden: Vilka är vi? Hur lever vi? Hur dör vi? Vilka möjligheter låter vi ligga obrukade vid vår väg?

”Björnens ögonblick” är det sjätte verket av Tokarczuk som översatts till svenska. Hennes böcker rör sig till formen mellan berättande och fantasifull analys, mellan fiktion och essäistik. Noggranna iakttagelser, fria funderingar och djärva tankeprojekt läggs bredvid varandra på böckernas sidor. På sätt och vis kan man säga att hon alltid arbetar med samma stoff och samma former, men att hon varje gång väljer nya tyngdpunkter och kombinationer när det gäller såväl gestaltning som innehåll. Den närmast föregående boken, ”Styr din plog över de dödas ben”, ligger formmässigt mycket nära det många nog föreställer sig under det klassiska begreppet ”roman”; läsaren förs genom en sammanhängande historia med en följbar intrig. I ”Björnens ögonblick” finns ingen sammanhållande historia utan här ställs vi inför en samling fria essäer, som Tokarczuk placerat under två huvudrubriker: ”Heterotopier” och ”Resedokument”. Någonstans i början av det första avsnittet tar författaren oss vid handen och säger så här:

”En heterotopi är helt enkelt en plats som inte är världen sådan vi känner den. Något i stil med en alternativ verklighet som skulle kunna vara sprungen ur samma källa som vår egen någon gång långt tillbaka i tiden men som sedan följt en radikalt annorlunda utveckling.”

En påfallande egenskap hos den här första delen av boken är att den ställer ett slags moraliska krav på läsaren. Vi tvingas se på vårt hyckleri, vårt sätt att glida undan och allra tydligast: Vi ställs ansikte mot ansikte med vår likgiltighet inför allt det bottenlösa lidande vi tillfogar djuren. Som en spegel ställer hon J.M. Coetzees glashårda ”Djurens liv” framför oss. Och ur den talar dess huvudperson, den åldrande författaren Elizabeth Costello, med av förtvivlan uppspärrade ögon:

”Är det möjligt, frågar jag mig, att alla deltar i ett brott av häpnadsväckande proportioner? Hittar jag på allt? Jag måste vara galen! Ändå ser jag bevisen varje dag. Just de människor jag misstänker är skyldiga till bevisen, visar upp dem, ger dem till mig. Lik. Delar av lik som de har köpt för pengar.”

Tokarczuk kommenterar Costellos ord så här: ”Den som väl insett den fullkomliga fasan i vad människorna gör med djuren kommer aldrig att återfå sitt lugn.” Och hon menar att Coetzee med sin bok velat peka på de undanträngda värdena i insikt och empati när det gäller att nå kunskap om tillvaron. I kapitlet ”Herrelösa hundar” gör Tokarczuk ett tvärsnitt genom hundarnas lidandehistoria. När nya samhällen grundas eller internationella idrottsevenemang genomförs ingår ofta steget att ”rensa” platserna från herrelösa hundar. Detta är ”något vi alla borde skämmas för under de närmaste hundra åren”, skriver hon och för den läsare som inte halt slirar förbi hennes ord, är det omöjligt att inte känna sig ställd mot väggen.

I en av essäerna letar författaren efter hur djupt in i den enskilda människan könet finns. Hur långt in finns sådant som kvinnlighet och manlighet? Och vad finns där innanför? Eller är könet ett kontinuum med olika koncentrationer av den ena eller andra komponenten?

Om det i kapitlen om djuren är vår förmåga till empati som sätts på prov, så söker avsnittet ”Heterotopier” efter vårt mod. Var bland all feghet och ryggradslöshet finns det? Om vi vågar tänka annorlunda kan vi förändra världen!

Vid inträdet bland essäerna i avsnittet ”Resedokument” blir läsarens andning lugnare. Här erbjuds vi att tillsammans med författaren iaktta och stilla begrunda Amsterdam som en stad efter människans mått, en stad som genom sin ljusa, öppna, lätt anarkistiska hållning är så fri från rädsla och neuroser. Vi får även förundras över det polska språkets märkliga vindlingar, dess vimmel av diminutiver, dess arkaiska böjningslabyrinter. I landskapet bjuds vi in att följa floden Oder, både dess synliga och dess underjordiska delar. Och som i alla Tokarczuks böcker finns byarna i trakten av Wałbrzych och Nowa Ruda med. Än en gång undersöker hon de historiska lagren, det tyska, det polska där.

”Med finget i saltkaret” slutligen är en essä om läsandet, Tokarczuks eget och läsandet mera i allmänhet. Hon talar om hur verkliga de litterära gestalterna ofta är för oss, att psykologerna nog aldrig lyckats förklara läsandets underverk och att litteraturen ”söker sig till de skikt i det mänskliga psyket där könets dualism inte gäller och där människan är ett fullödigt väsen, odelat och i stånd att ösa med båda händerna ur sin Helhet.”

°°

Olga Tokarczuk
Björnens ögonblick 2014
(Moment niedźwiedzia 2012)
Översättning: Jan Henrik Swahn
Förlag: Ariel