den svindlande tiden

Nu är den svindlande tiden, tiden som har kommit i rullning och allt är en enda stor nedförsbacke genom grönska och blommande trädgårdar. Jag vill att den ska stanna, men jag vet också att det inte går och att jag inte heller helt kan önska det, för den här rörelsen är så mäktig och så övertygande att den också blåser bort alla motönskningar och bromsförsök. Dess liv är rörelsen och dess här är nu och dess nu är här. Och långt därborta.

Miki och jag vi går, det gör vi alltid och igår gick vi längs den fula hårt trafikerade Heinzelova bort mot Pet Centar för att köpa nya bollar åt Miki. Fast ful, vad är det jag säger? Heinzelova är inte ful om man tittar ifrån den, åt sidorna, genom rostiga galler och vittrande betongmurar, dessa unggamla ruiner från nysset, det nyligen nya. Och Miki, på korta ben men med bibehållen nyfikenhet, hoppar upp och kikar genom lucka efter lucka i betongmuren.

1IMG_5949

Där, på andra sidan, är gräset grönare, så är det ju, denna längtan är inlagd i oss jordevarelser. Och jag tittar också inåt den frodiga livsstinna världen under de vida trädkronorna. Det här är min värld, vår värld.

2IMG_5953

Och de rostiga stängslen är bara där som ett slags kontrast, halvt uppgiven, till den ymniga grönskan. Vem vill vara ett rostande galler, när man kan vara ett träd i lövsprickningstider?

3IMG_5954

Morgon med Miki

Tid har gått igen, vart vet jag inte, men ännu händer det att någon undrar var jag har mina ”štake”, själv går jag nu nästan – ja, just nästan – som om jag aldrig brutit något ben och det där med gips och kryckor har glidit iväg till ett annat lager i tillvaron. Fast något har jag lärt mig. Nej, inget jag har nytta av, men vad är nytta i ett ändligt liv? Man lär sig för själva glädjens skull. Det finns inget annat – nytta är ett påhitt, som har med dödlighetsförnekelse att göra. Tror jag – vet, vet jag inte. Och för några timmar sedan satt Miki och jag på Simpas terrass, där solen är tillbaka efter några dagar bakom moln och regnfall. En förändring har inträtt: parasollerna fälls inte längre ihop, för snart är solen så stark att det blir onödigt, fast än så länge är det bara Ivans föregripande av det kommande, men sitter man vid det yttersta bordet på hörnan, når solen fram. Och där satt jag förstås och Miki satt på sin spanarplats, bunden vid stolpen, för annars kan det hända att han jagar gårdens katter och då kan kattdamerna börja kasta potatis från fönstren igen och det är en onödig risk att ta. Det finns andra platser där han kan springa fri.

1IMG_5938

2IMG_5927

3IMG_5940

”De stora markernas vila”

Det här händer säkert nästan alla någon gång: Man letar efter en formulering i huvudet, en formulering som man är säker på att man behöver för att släcka sin skönhetstörst. Under de senaste månaderna har jag letat efter en textrad, ja, jag säger textrad och inte formulering, för jag var ganska säker på att det var något skrivet. Gång på gång, särskilt om morgnarna har känt att jag varit nära att hitta den. Jag anade ett ganska kyligt vårljus över vida marker och jag försökte gång på gång sätta ihop meningen: ”Det var på våren, strax före de stora…”, tänkte jag, men nej, det var inte så den skulle lyda, men jag kände vinddraget av den. Någon scen ur Theodor Storms ”Schimmelreiter” fladdrade förbi, någon red längs en vall strax ovanför havet i ett kallt men starkt vårljus.

Idag fann jag raden eller formuleringen och jag vill berätta om det lite äventyrliga förlopp som föregick finnandet. Min vän Eva Runefelt är just nu i Polen till en Tranströmer-sammankomst, där polska och svenska poeter läser sina dikter. Ja, ungefär så, det är säkert ingen riktigt bra beskrivning, för jag vet inte. Men jag vet att Adam Zagajewski är där och hur det nu kom sig, så vandrade mina tankar för en liten stund sedan iväg i ett slingrande bara till hälften medvetet letande efter två dikter som jag i minnet tyckte hade något gemensamt, en av Adam, en av Eva, något med ett grönt och sankt flackland med några små hästar. Jag hittade Zagajewskis dikt – i Anders Bodegårds översättning. Det är ”Postumt opus” och jag identifierade två bitar med minnets sökljus. Här är den första:

Vi visste inte om vi var kvar i Holland

eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.

Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig

i skymningsvecken; man kunde ana

närheten till svart kanalvatten,

Men var är hästarna? Jag var ju säker på att de skulle vara där och ja, jag finner dem någon strof nedåt, men kanske inte alls i det där fuktstinna grönskimrande landskapet:

Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,

hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande

från osynliga hästar på bete. Det var som om

natten skrattade för sig själv, överlycklig.

Ja, och Evas dikt var ”Polderland”. Det visste jag egentligen från början, men jag kom bara ihåg den på ett dimmigt sätt, så när läste igenom den blev jag mycket förvånad eller snarare helt handfallen:

Som svävande reflexer
betar de kortväxta hästarna
de ljusa poldrarnas gröna vatten
Djuren försvinner och uppstår
i det vinklade ljuset, hjärnljuset
Tyngdlösa
Det är efter uppståndelsen, april
De stora markernas vila
över år
som rotar en ny växtlighet
Gräsfåglar, alléer av vindrosor
och nätternas karminljus
ännu inte utslaget

Ja, för vet ni, just i den dikten finns de där raderna som jag famlat efter i månader, som jag om och om igen på nytt har försökt uppfinna. Nu behöver jag inte det mer. Nu kan jag vila i den här raden – som är två – och känna det makalösa vårliga uppvaknandet över en kantrande jord:

Det är efter uppståndelsen, april
De stora markernas vila

PICT4262.JPG

Om missförstånd

Människan är ett motsägelsefullt väsen och jag är en människa. Nyss var Miki och jag ute på en runda här i kvarteren. Vi gick och Miki nosade och jag funderade. Jag tänkte på glädjen – den hemliga glädjen – i att ibland få bli missförstådd. Det är lätt att tro att det alltid är viktigt att bli förstådd, men vid lite närmare eftertanke märker man att det inte är så. Det går också att se förståendet som ett slags intrång, ett slags militant vetande om ens inre värld utifrån. Det här betyder – självklart nog – inte att jag aldrig vill bli förstådd, men det finns gränser för graden och av vem och när. Och nej, jag försöker inte medvetet skapa missförstånd, men ibland känner jag en lättnad över att inte ha blivit förstådd. För övrigt finns det ändå alltid några som förstår och lyckligtvis(?) är det inte alltid desamma.

Kanske är det skillnad på förstående och förståelse – förståelsen håller ett lite större avstånd, kanske av aktning och diskretion, medan förståendet gärna förstår och vet med mikroskop eller i alla fall förstoringsglas. Att alltid vara förstådd av alla är som att leva med själen i neonbelysning. Vi – eller i alla fall jag – behöver de dunkla hemlighetsbevarande inre rummen.

1IMG_5907

Mod (och feghet)

Den viktigaste mänskliga egenskapen är mod. Varje dag måste vi skrubba bort vår feghet. Så fort vi inte gör det växer den och sprider sig som en svampavlagring och smyger sig fram förklädd till sunt förnuft, måttfullhet och allmän vardagsklokhet. I varje obevakad lucka smyger den sig in och tar plats väl medveten om att ingen vill säga emot den, för fegheten håller sig väl med alla.

Den viktigaste mänskliga egenskapen är mod och den är också den ovanligaste. Det mesta som vid första påseendet ser ut som mod är egentligen förklädd feghet. Om ingen hatar det så är det inte mod. Modet kostar eller kräver offer av den modiga i varje stund. Den som säger att det är lätt att vara modig ljuger. Mod är ett ständigt pågående offer på sanningens altare.

Denna den viktigaste mänskliga egenskapen har ingen människa någonsin haft längre än för ett ögonblick och de flesta får den aldrig.

Att sträva efter att vara modig är en livsuppgift och en i – nästan – varje ögonblick förlorad kamp, men den är värd att kämpa. Redan kampen i sig låter ett klart ljus – eller kalla det gärna mörker, men tätt ska det vara – strömma över alla fega lismande svagheter och anpassligheter och visar vilka de är och påminner oss om att de måste förbrännas, i oss själva, i andra. Varje dag måste fegheten eldas upp. Visst, den återuppstår, men måste då på nytt förbrännas. Denna kamp för modet mot fegheten är en livsväg vi kan välja.

PICT7879.JPG