Författare: Bodil Z

Imorse klev Miki och jag på spårvagnen och åkte för omväxlings skull utåt mot förorten eller de stora markerna. Dagen innan hade Ivana från Našice (Mikis hemtrakter) skickat ett meddelande om att hon och Suzana skulle till Zagreb och träffa lite hundar och hundmänniskor, bland annat den återkomna lilla Hera som varit eftersökt i över en vecka. Ville vi vara med? Ja, det ville vi, så vi stämde möte i en hundpark lite öster om oss längs spårvagnslinjen. Vi klev av vid Ferenščica, fyra stopp från oss. Runt omkring var allting grönt och vidsträckt, lite halvfula hyreshus från jugoslavisk tid, lite bondstugor från tidigare tider, och jag kände att allt var perfekt och att Miki och jag höll på att erövra nya marker.

Jag frågade en dam efter vägen till hundparken och hon pekade åt ett håll och vi följde hennes anvisning. Vi gick över fält och ängsmarker förbi några fula och inbjudande kaféer i betonghusens bottenvåningar. Och så såg vi en inhägnad mitt i det gröna och när vi kom lite närmare såg vi Ivana och Suzana stå och vinka. Jag vinkade tillbaka och vi skyndade på stegen och gled till sist in genom grinden. Och så hälsade vi på alla. Miki tyckte allt var spännande och sprang hit och dit och lät sig klappas och klias av människorna och hundarna nosade och hoppade han på. Och det bjöds på godis.

Jag fick höra historien om Hera som först varit försvunnen i dagar och sedan blivit påkörd av en bil och förd till sjukhus. Jag fick höra om ägarnas oro och hur de till slut fann henne på sjukhuset och hämtade tillbaka henne hem efter den hjärnskakning hon fått. Det syntes att hon fortfarande var lite chockskadad och hon låg mest vid våra fötter medan de andra hundarna sprang omkring och lekte eller bara lät sig klias.

Medan vi pratade om allt möjligt sa Ivana till mig att Miki och jag är välkomna att bo på Farmica – hundgården som också har grisar och åsnor och gäss – för nu finns det sovplatser där också för människor. Så ja, någon gång i början av sommaren ska vi hitta på ett sätt ta oss dit och uppleva den där speciella världen, den vidsträckta underbara slavonska världen och den egenartade lantliga lilla staden Našice.

Hera blev trött och det blev tid att bryta upp och gruppen föll isär och Ivana och Suzana fortsatte till andra hundvänner och Miki och jag gick över fälten bort mot vår spårvagn.

När vi kom till hållplatsen igen tänkte jag lite förstrött att jag skulle vilja flytta hit, till detta gamla Jugoslavien. Och nu anar jag risken för att bli missförstådd, så jag försöker förklara väl medveten om att jag kanske bara förvirrar. Med ”Jugoslavien” kan jag mena många saker och en del av dem har med diktatur och gråtristhet att göra medan andra har med ett slags enkel vardaglig medmänsklighet att göra och de här stora inte överdrivet välskötta ytorna och alla de gamla bänkarna man sitta på och låta tiden gå förbi. Och vill någon ta mig i det ena eller andra örat, så kanske jag svarar, men troligen kommer jag att helt ignorera alla uppfostringsförsök. Jag tar inte emot uppfostran längre. Och jag funderar på att flytta just hit till Ferenščica och gå bort mot skogen här bakom med Miki om dagarna. Och tänka precis vad jag vill om världen och människorna.

Nyss gick jag längs en gata som jag inte satt fötterna på sedan de tidigaste åren här, de ännu skenbart – allt som har med trygghet att göra är alltid skenbart – stabila Londi-åren och jag tänkte förstås på Londi när jag gick där längs Kruge. Jag tänkte utan att tänka, tankarna gled runt av sig själva, som ett slags mild vetskap. Plötsligt – ja, det var faktiskt plötsligt – fick jag syn på ett trähus av den där Turopolje-typen, som jag ägnat så många rundfärder i omgivningarna åt tillsammans med Vesna och Miki under hösten som gick.

Åsynen av huset gav mig ett slags sinnesfrid för egentligen var jag på väg till en lite olustig provtagning (nej, jag tänker inte ge några detaljer om just detta), som sedan ändå inte blev av på grund av ett missförstånd. När jag senare gick ut från dom zdravlja med oförrättat ärende, tänkte jag att jag kanske håller på att lära mig något, även jag sedan också hånlog lite inåt mig själv: ”Vad ska du ha denna lärdom till?” Nå, men vad är det jag lär mig då? Eller vad har jag lärt mig nu igen? Jag har lärt mig att det inte är någon idé att försöka få vissa saker gjorda, innan man kan börja med andra. Sådant föder ett slags meningslös och linjärt inriktad brådska. Nej, nu får ni inte missförstå mig som att detta skulle betyda passivitet eller uppgivenhet. Sakerna förhåller sig helt annorlunda. Jag vill göra allting – ”allting” betyder det det betyder – undan för undan, liksom i bredd men utan tankens beskäftiga brådska. Den enda brådska jag vill låta finnas är ett slags omutlig strävan: jag gör det här, det där, det där andra och femtioelfte, men inget får störas av några dumma önskningar om högre hastigheter än de möjliga. Så här: det där gick inte nu, då gör jag det där andra och sedan det där. Jag försöker fördela kraften så att jag inte hoppar över att göra något som någon annan (som jag bryr mig rimligt mycket om) behöver av mig bara för att det skulle vara skönt att vara färdig med något visst annat. Viktigast av allt är att ingenting som skulle kunna härja i själen som ”viktig” brådska får något som helst företräde. Jag vill röra mig lite sökande från stock till stock på den strömmande floden, inte framåt, inte bakåt, inte åt sidan utan lite obestämt och intuitivt hit och dit som någon som varsamt och noggrant driver en fårskock framför sig. Livets fårskock.

Underliga dagar, allt verkar kunna hända när som helst. Livets ljusa och mörka ränder löper mycket tätt. Stormar har farit över våra trakter och här i kvarteret har flera stora träd brutits av som stickor med plötslig brutalitet.

Floderna stiger över sina bräddar i delar av Kroatien och Bosnien. Det är vatten överallt. Och olyckor sker och plötsliga sjukdomar störtar ner över enskilda människor. Allt känns mycket bräckligt och ändå har den här dagen varit märkligt lycklig för mig. Gång på gång har jag mött någon vän jag inte sett på länge. Glada återseenden. Och på lördag kommer Ivana hit till Zagreb och vi ska ha hundträff med Miki och ett gäng andra härliga hundar. Glädje och sorg ligger så nära intill varandra och livet känns så fullt och så helt utan all överskådlighet. Längre än någon dag framåt går det egentligen inte att planera något. Nej, jag talar inte klimatpanik eller liknande, jag talar om tillvarons generella bräcklighet, som alltid är här, men som vi ser olika klart från stund till stund. Ibland är alla täckelser borta. Och nu är ibland.

Sedan igår eftermiddag är försommaren någon annanstans. Här spänner stormen musklerna och det tjuter i fönsterspringorna. Igår kväll hade vi två och en halv timme av ”stenålder”, svart som i en säck och huset blev knäpptyst och jag insåg hur mycket oväsen själva huset för i sin vardag. Jag letade fram några stearinljus och tände dem, men nära fönstret blåstes de ut gång på gång. Miki och jag gick ut en blöt och flygig sväng, grenar brakade ner i mörkret och jag såg Gabriel stå i öppningen till Simpas dunkla uterum. Han ropade något i sin mobil. Jag ritade en fråga i luften, men han visste förstås inte hur länge vi skulle vara strömlösa.

På natten sov vi ganska gott efter att vi vant oss vid visslandet från fönstret och dånet från fallande soptunnor på gården. När morgonen kom gick vi längs blöta gröna gren- och lövtäckta vägar.

De vackra nya löven och det yttersta av grenarna låg avslitna på marken, ja, inte bara det yttersta. Ibland fick vi kliva över en jättegren och på ett ställe pekade ett stort avbrutet träd mot den skränande gråluddiga himlen.

Människorna rörde sig snabbt och deras framåtböjda silhuetter gled hastigt utmed väggarna och runt hörnen. Jag tänkte på den där Rilke-dikten som någonstans i början säger ”Der Sommer war sehr groß” och sedan rinner orden iväg i det vi upplever just nu, även om det inte alls är höst utan maj, sköna maj, var är du? Och Miki och jag undviker yttervärlden så mycket det går. Jag rotar med mitt och Miki krafsar då och då i ulltäcket för att kanske få det att ändra form. Eller så ligger han bara där och tittar menande. Och vinden ylar och kastar saker.

Här någonstans har försommaren ställt upp sitt gröna tält. Ni ser lönnen, den rostklädda gamla piskställningen och de solbelysta balkongerna och ni ser att gräset och ogräset är ett i grönhet. Vem kan behöva mer än det här?

Vi strövar här i kvarteren, Miki och jag, och var och en av oss undersöker världen på sitt sätt, med sina medel. En hundnos, en människas ögon och sedan den där bearbetningen vi gör inne i våra huvuden. Stegen på marken är också ett sätt att försöka förstå tillvaron och där är kanske hund och människa ganska lika. Och lövprasslet hör vi väl båda, fast hunden upplever säkert fler nyanser. Och när hundar möts så vet de nästan genast vem de har framför sig, om det är en vän, en fiende eller någon att bara gå förbi. Vi människor har utvecklat många instrument för att förstå varandra eller kanske snarare överlista varandra, men inget är säkert och våra möten består mest i gissningar som inte så sällan överskuggas av att vi tror att vi vet eller ännu värre, att vi är helt säkra på att vi vet. Vi ”vet” på ett förfärande sätt vad det innebär att vara med i den ena eller andra gruppen (partiet, religionen, föreningen). Vi ”vet” med otäck precision hur en människa, som är med där eller där eller känner den och den, ser ut inuti. Detta tvärsäkra ”vetande” om andra människor hör till det mest skrämmande jag kan komma på. Jag vill i stället bära fram rosor och ängsblommor till tvivlet, den försynta osäkerheten, det förutsättningslösa undersökandet av det närmaste hörnet.