Författare: Bodil Z

Vi odlar våra nöjen eller jag odlar i alla fall mina i hopp om att Miki inte ska vantrivas med det. Jag har valt ut ett nygammalt eftermiddagskafé åt oss, nu när Caffe Bar Goran tvingats stänga på grund av bråk och slagsmål. När jag kommer hem från arbetet går vi numera ganska ofta till Dalija – om hörnet från Marijans grönsaksaffär – och en av finesserna där är att det på ena sidan finns ett mycket lågt bord med två låga soffor. Det är Miki-höjd på hela garnityret och vill han får han dessutom sitta i soffan.

Barägaren kallar mig ”susjeda”, granne, och det är jag väl på sätt och vis, och kaffe med mjölk kostar nio kuna. Och buskaget runt kaféet skyddar mot bullret från Vukovarska och överdriven insyn. För några timmar sedan satt vi där: Miki höll uppsikt över passerande hundar och jag drack mitt kaffe och funderade över boken med sardiska myter jag läser just nu, fast dessa myter presenteras i boken som sanning och det var egentligen det jag funderade på. Och jag tänkte på hur lite vi vet och hur vi hela tiden bygger märkliga luftslott av inbillat vetande och gärna talar vitt och brett om det, hur besynnerligt intensivt vi önskar oss vetande om stort och smått. För nog är denna vår vetgirighet en gåta, när det enda som skyddar oss mot undergångspanik och välmotiverad förtvivlan är just vår brist på vetande. I ett sådant sammanhang ter sig vårt beskäftiga låtsasvetande och vårt tvärsäkra babblande om våra inbillningsfoster, som långt klokare, eftersom dessa saker inte har något alls med sanning att göra. De är enkla droger som gör oss lugnare.

Nyss var vi ute i den magiska kvällen, mötte nästan ingen, bara ljuskäglor över väggar och sedan himmel blå över popplarna. Huset längst bort på gatstumpen som nog kan heta både Hvarska och Lopudska vände tydligt ryggen och ur en skarv i betongen stack en spretig fikonbuske ut sin pinniga kropp. På framsidan finns en skylt med texten Autoškola Europa, men jag har aldrig kommit underfund med om denna bilskola existerar. Ibland tittar jag genom ett öppet fönster in i något halvmörkt kontorsrum, men jag har hittills aldrig förstått vad som försiggår därinne. Kanske händer där aldrig något.

Ja, kvällen har ett magiskt ljus och när vi sedan gick längs Rapska bytte tallarna vid det ena huset gång på gång skepnad och här i bilden verkar den ena vilja känna på husväggens skrovliga struktur med sina långfingrade barrvippor. Gatan andades ut sin efterregnslukt och det ena fönstret släppte himlen igenom sig.

Och vi svängde förbi det där lilla huset jag nog inte vågar köpa, eftersom jag inte kan försvara det. En stund stod vi vid grinden, Miki nosade på spjälorna och jag sörjde lite över att det inte står i min makt att göra det lilla huset till vårt. Kvarterets gamla vita hankatt, som egentligen inte längre är vit utan smutsgrå, gled hastigt-smidigt över gatan och in i trädgården bredvid och Miki frustade till och ryckte i kopplet.

Det är den tiden på året eller snarare en av de två tiderna, när Gabi och jag kommer på att den väldiga parken Maksimir finns och ligger inom räckhåll för oss, för var och en av oss från sitt håll. Hela året ligger den där, men långa tider finns den inte i medvetandet mer än som ett slags avlägset minne.

Gabi, Miki och jag gick in genom huvudingången och följde sedan den raka promenadvägen fram mot utsiktstornet med kaféet på höjden. Det var ganska mulet men luften var ljum och det luktade vatten och något blommigt.

Nedanför tornet svängde vi åt höger och slank in i en allt grönare och frodigare värld. Utan något egentligt mål följde vi de små vägarna i spiraler och halvcirklar och lite uppför och lite nedför.

Vi kom förbi sjöar och små paviljonger som var insmugna bland träden lite här och där. Gabi och jag talade om stormen för här och där såg vi omkullblåsta träd och vi talade om järnvägen längs Balaton. Miki hälsade på hundar vi mötte och gjorde några försök att smita in i skogen.

Så knatade vi uppför en backe för att som vanligt titta på Švicarska kuća, det schweiziska huset, som förr hade en servering, men som nu bara står där och vänder ryggen åt alla håll. En snygg rygg i och för sig. Vi läser på en skylt att det också kallas för det tyrolska huset och vi skrattar lite åt att Tyrolen och Schweiz får vara samma sak.

Nu var det lite nedförsbacke mot serveringen vid utsiktstornet, så vi följde vägen dit och för att sluta cirkeln och avsluta promenaden med en kopp kaffe. Då och då tittade solen fram och det blev lite svettigt och vi människor lutade oss lite mot väggen medan Miki bekantade sig med en ung labradortik.

Imorse klev Miki och jag på spårvagnen och åkte för omväxlings skull utåt mot förorten eller de stora markerna. Dagen innan hade Ivana från Našice (Mikis hemtrakter) skickat ett meddelande om att hon och Suzana skulle till Zagreb och träffa lite hundar och hundmänniskor, bland annat den återkomna lilla Hera som varit eftersökt i över en vecka. Ville vi vara med? Ja, det ville vi, så vi stämde möte i en hundpark lite öster om oss längs spårvagnslinjen. Vi klev av vid Ferenščica, fyra stopp från oss. Runt omkring var allting grönt och vidsträckt, lite halvfula hyreshus från jugoslavisk tid, lite bondstugor från tidigare tider, och jag kände att allt var perfekt och att Miki och jag höll på att erövra nya marker.

Jag frågade en dam efter vägen till hundparken och hon pekade åt ett håll och vi följde hennes anvisning. Vi gick över fält och ängsmarker förbi några fula och inbjudande kaféer i betonghusens bottenvåningar. Och så såg vi en inhägnad mitt i det gröna och när vi kom lite närmare såg vi Ivana och Suzana stå och vinka. Jag vinkade tillbaka och vi skyndade på stegen och gled till sist in genom grinden. Och så hälsade vi på alla. Miki tyckte allt var spännande och sprang hit och dit och lät sig klappas och klias av människorna och hundarna nosade och hoppade han på. Och det bjöds på godis.

Jag fick höra historien om Hera som först varit försvunnen i dagar och sedan blivit påkörd av en bil och förd till sjukhus. Jag fick höra om ägarnas oro och hur de till slut fann henne på sjukhuset och hämtade tillbaka henne hem efter den hjärnskakning hon fått. Det syntes att hon fortfarande var lite chockskadad och hon låg mest vid våra fötter medan de andra hundarna sprang omkring och lekte eller bara lät sig klias.

Medan vi pratade om allt möjligt sa Ivana till mig att Miki och jag är välkomna att bo på Farmica – hundgården som också har grisar och åsnor och gäss – för nu finns det sovplatser där också för människor. Så ja, någon gång i början av sommaren ska vi hitta på ett sätt ta oss dit och uppleva den där speciella världen, den vidsträckta underbara slavonska världen och den egenartade lantliga lilla staden Našice.

Hera blev trött och det blev tid att bryta upp och gruppen föll isär och Ivana och Suzana fortsatte till andra hundvänner och Miki och jag gick över fälten bort mot vår spårvagn.

När vi kom till hållplatsen igen tänkte jag lite förstrött att jag skulle vilja flytta hit, till detta gamla Jugoslavien. Och nu anar jag risken för att bli missförstådd, så jag försöker förklara väl medveten om att jag kanske bara förvirrar. Med ”Jugoslavien” kan jag mena många saker och en del av dem har med diktatur och gråtristhet att göra medan andra har med ett slags enkel vardaglig medmänsklighet att göra och de här stora inte överdrivet välskötta ytorna och alla de gamla bänkarna man sitta på och låta tiden gå förbi. Och vill någon ta mig i det ena eller andra örat, så kanske jag svarar, men troligen kommer jag att helt ignorera alla uppfostringsförsök. Jag tar inte emot uppfostran längre. Och jag funderar på att flytta just hit till Ferenščica och gå bort mot skogen här bakom med Miki om dagarna. Och tänka precis vad jag vill om världen och människorna.