Jag har låtit blicken irra runt på facebook igen efter en tids nästan-uppehåll. Javisst, det där med facebook är ett val, men kanske också en slapphet. En slapphet blandad med en viss nyfikenhet. Varför har jag så många fb-vänner? Ja, jag vet att det finns många som har många fler, men ändå, jag tycker jag har rätt många och de flesta känner jag inte på riktigt. En enkel och ointressant orsak är att jag brukar säga ja, om vi har åtminstone ett par – för mig inte alltför främmande – gemensamma bekanta, en annan och möjligen skummare orsak är att jag är nyfiken på hur människor tänker, särskilt sådana som jag inte har mer än ytterst lite gemensamt med. Det är ju så att på facebook ser man mycket av människors (innersta?) tankar, man hör inte bara deras ord inordnade i diverse artighetskoder, som man gör när man träffar dem. Jag talar alltså inte om nära vänner nu. Och det märkliga är att många talar så att man tydligt märker att de befinner sig hemma vid det egna köksbordet, kanske i underkläderna, och de pratar helt distanslöst och utan minsta diskretion, tillrättavisar tvärsäkert och vet på ett fantastiskt sätt bäst. Jag har idag till exempel läst flera texter som talar om vilket parti jag ska rösta på i EU-valet, för att annars ”är det mitt fel om det går illa” eller liknande; jag undrar lite över vad man anser att rösträtten är till för (att rösta rätt?). På andra ställen kan jag läsa att jag är dum eller kanske till och med ond om jag inte tänker som vederbörande i en viss fråga. Sådant här är på sitt sätt underhållande och i någon mån intressant, men också en påfrestning och någon gång känner jag mig som om jag sett något otillbörligt, som om jag smygtittat på någon. Det händer att jag måste sätta mig på händerna för att inte tappa fokus på mitt ”projekt”, detta att undersöka hur människor tänker när de glömmer att det kan finnas någon som lyssnar väldigt noga. Avsiktligt eller oavsiktligt har det blivit så att de flesta av mina fb-vänner inte tycker som jag när det rör en hel mängd saker. Även om detta ibland går mig starkt på nerverna vill jag inte ändra det. Trots obehagen är det nog bra att ha den där vissa överblicken för det är spännande att lära sig och bredda sitt vetande. Jag läser texter om att världen ska gå under om något eller några tiotal år och texter – gärna skrivna av samma personer – där man uttrycker oro över att kärnavfallet kommer att vara kvar hundratusentals år i berget. Jag försöker bygga en bro mellan dessa två former av oro. Kanske blir det regnbågen. Och så läser jag om vems fel det ena eller andra eländet är och vem som har rätt, gärna alltid rätt. Och det kryper lite i mig och jag sätter mig på händerna igen för att inte plocka bort den ena eller andra korstågsriddaren ur min dockteater. För att lugna mig tänker jag på att tystnaden finns och att vi alla går mot döden. Det går inte att komma ifrån att det är något försonande med döden. Mot döden har ingen rätt. Fast ännu lever jag – och ni som läser detta också – och vad ska vi göra innan vi dör? Vad är värt något om vi ska stå ut? Vänskap? Kärlek? Extas? Rus? Nu har jag nog skakat av mig de flesta, tänker jag lite febrigt. Fast jag vill också säga att den bästa texten jag läst på länge på facebook är den här av Adela Toplean. Den är från igår:
As a scholar, you are not allowed to speak your mind anymore.
You are (less and less) kindly asked to leave aside every ambiguous detail. Your mission is to make every confusing aspect of reality seem like a mistake; or worse, like sheer nothing; or – the worst – like a toxic weapon against the innocent minds of the many. Every shade of opinion could be a trigger for conflict and grudge.
If you still want to make some use of relevant nuance, you need to start writing fiction! You need to make someone talk confusingly, put some ambiguity into someone’s mouth, make someone stumble and fall for no apparent reason, get it out of your system!
But you have to do it TODAY. In five years from now, all grudge will be forgotten. People will be simply unable to acknowledge relevant nuances and uncertainties.
They will CANDIDLY reject your books as incomprehensible. And then you’ll have to give up writing altogether and do something perfectly unequivocal with your life; like producing and selling vegan ice-cream.
Men jag läser alltså också väldigt gärna texter jag inte alls tycker om.
