Här någonstans har försommaren ställt upp sitt gröna tält. Ni ser lönnen, den rostklädda gamla piskställningen och de solbelysta balkongerna och ni ser att gräset och ogräset är ett i grönhet. Vem kan behöva mer än det här?
Vi strövar här i kvarteren, Miki och jag, och var och en av oss undersöker världen på sitt sätt, med sina medel. En hundnos, en människas ögon och sedan den där bearbetningen vi gör inne i våra huvuden. Stegen på marken är också ett sätt att försöka förstå tillvaron och där är kanske hund och människa ganska lika. Och lövprasslet hör vi väl båda, fast hunden upplever säkert fler nyanser. Och när hundar möts så vet de nästan genast vem de har framför sig, om det är en vän, en fiende eller någon att bara gå förbi. Vi människor har utvecklat många instrument för att förstå varandra eller kanske snarare överlista varandra, men inget är säkert och våra möten består mest i gissningar som inte så sällan överskuggas av att vi tror att vi vet eller ännu värre, att vi är helt säkra på att vi vet. Vi ”vet” på ett förfärande sätt vad det innebär att vara med i den ena eller andra gruppen (partiet, religionen, föreningen). Vi ”vet” med otäck precision hur en människa, som är med där eller där eller känner den och den, ser ut inuti. Detta tvärsäkra ”vetande” om andra människor hör till det mest skrämmande jag kan komma på. Jag vill i stället bära fram rosor och ängsblommor till tvivlet, den försynta osäkerheten, det förutsättningslösa undersökandet av det närmaste hörnet.