Vädrens makt

Sedan igår eftermiddag är försommaren någon annanstans. Här spänner stormen musklerna och det tjuter i fönsterspringorna. Igår kväll hade vi två och en halv timme av ”stenålder”, svart som i en säck och huset blev knäpptyst och jag insåg hur mycket oväsen själva huset för i sin vardag. Jag letade fram några stearinljus och tände dem, men nära fönstret blåstes de ut gång på gång. Miki och jag gick ut en blöt och flygig sväng, grenar brakade ner i mörkret och jag såg Gabriel stå i öppningen till Simpas dunkla uterum. Han ropade något i sin mobil. Jag ritade en fråga i luften, men han visste förstås inte hur länge vi skulle vara strömlösa.

På natten sov vi ganska gott efter att vi vant oss vid visslandet från fönstret och dånet från fallande soptunnor på gården. När morgonen kom gick vi längs blöta gröna gren- och lövtäckta vägar.

1IMG_6330

De vackra nya löven och det yttersta av grenarna låg avslitna på marken, ja, inte bara det yttersta. Ibland fick vi kliva över en jättegren och på ett ställe pekade ett stort avbrutet träd mot den skränande gråluddiga himlen.

2IMG_6334

Människorna rörde sig snabbt och deras framåtböjda silhuetter gled hastigt utmed väggarna och runt hörnen. Jag tänkte på den där Rilke-dikten som någonstans i början säger ”Der Sommer war sehr groß” och sedan rinner orden iväg i det vi upplever just nu, även om det inte alls är höst utan maj, sköna maj, var är du? Och Miki och jag undviker yttervärlden så mycket det går. Jag rotar med mitt och Miki krafsar då och då i ulltäcket för att kanske få det att ändra form. Eller så ligger han bara där och tittar menande. Och vinden ylar och kastar saker.

3IMG_6332

2 kommentarer till “Vädrens makt”

  1. Jamen ändå – trygg som en muminfamilj.
    Förvissning om allting osäkrat, och tryggheten i det.

Kommentera