Världen växer

Imorse klev Miki och jag på spårvagnen och åkte för omväxlings skull utåt mot förorten eller de stora markerna. Dagen innan hade Ivana från Našice (Mikis hemtrakter) skickat ett meddelande om att hon och Suzana skulle till Zagreb och träffa lite hundar och hundmänniskor, bland annat den återkomna lilla Hera som varit eftersökt i över en vecka. Ville vi vara med? Ja, det ville vi, så vi stämde möte i en hundpark lite öster om oss längs spårvagnslinjen. Vi klev av vid Ferenščica, fyra stopp från oss. Runt omkring var allting grönt och vidsträckt, lite halvfula hyreshus från jugoslavisk tid, lite bondstugor från tidigare tider, och jag kände att allt var perfekt och att Miki och jag höll på att erövra nya marker.

1IMG_6360

Jag frågade en dam efter vägen till hundparken och hon pekade åt ett håll och vi följde hennes anvisning. Vi gick över fält och ängsmarker förbi några fula och inbjudande kaféer i betonghusens bottenvåningar. Och så såg vi en inhägnad mitt i det gröna och när vi kom lite närmare såg vi Ivana och Suzana stå och vinka. Jag vinkade tillbaka och vi skyndade på stegen och gled till sist in genom grinden. Och så hälsade vi på alla. Miki tyckte allt var spännande och sprang hit och dit och lät sig klappas och klias av människorna och hundarna nosade och hoppade han på. Och det bjöds på godis.

2IMG_6351

Jag fick höra historien om Hera som först varit försvunnen i dagar och sedan blivit påkörd av en bil och förd till sjukhus. Jag fick höra om ägarnas oro och hur de till slut fann henne på sjukhuset och hämtade tillbaka henne hem efter den hjärnskakning hon fått. Det syntes att hon fortfarande var lite chockskadad och hon låg mest vid våra fötter medan de andra hundarna sprang omkring och lekte eller bara lät sig klias.

3IMG_6355

Medan vi pratade om allt möjligt sa Ivana till mig att Miki och jag är välkomna att bo på Farmica – hundgården som också har grisar och åsnor och gäss – för nu finns det sovplatser där också för människor. Så ja, någon gång i början av sommaren ska vi hitta på ett sätt ta oss dit och uppleva den där speciella världen, den vidsträckta underbara slavonska världen och den egenartade lantliga lilla staden Našice.

4IMG_6356

Hera blev trött och det blev tid att bryta upp och gruppen föll isär och Ivana och Suzana fortsatte till andra hundvänner och Miki och jag gick över fälten bort mot vår spårvagn.

5IMG_6354

När vi kom till hållplatsen igen tänkte jag lite förstrött att jag skulle vilja flytta hit, till detta gamla Jugoslavien. Och nu anar jag risken för att bli missförstådd, så jag försöker förklara väl medveten om att jag kanske bara förvirrar. Med ”Jugoslavien” kan jag mena många saker och en del av dem har med diktatur och gråtristhet att göra medan andra har med ett slags enkel vardaglig medmänsklighet att göra och de här stora inte överdrivet välskötta ytorna och alla de gamla bänkarna man sitta på och låta tiden gå förbi. Och vill någon ta mig i det ena eller andra örat, så kanske jag svarar, men troligen kommer jag att helt ignorera alla uppfostringsförsök. Jag tar inte emot uppfostran längre. Och jag funderar på att flytta just hit till Ferenščica och gå bort mot skogen här bakom med Miki om dagarna. Och tänka precis vad jag vill om världen och människorna.

Kommentera