Författare: Bodil Z

Jarun är Zagrebs största (korv)sjö. Precis som Bundek är det en avknoppad och putsad Sava-arm, en meander som gjort sig fri och sedan blivit ansad och tämjd av människan. Här simmade Miki för första och enda gången förra sommaren. Han har prövat och nu vet han helt säkert att vattnet inte är hans element. Han är erfaren och han är mycket bra på att sitta och ligga i skuggan av strandens träd. För att svalka sig doppar han tassarna och dricker lite av sjövattnet.

Han sitter i skuggan i vattenbrynet och spanar ut över sjön.

Ibland ser han änder och då blir han lite frestad att gå ut i vattnet, men han sitter kvar och låter frestelsen passera.

När Vesna eller jag simmar ut visar han ingen oro. Han hör inte till de hundar som känner en plikt att rädda människor ur vattnet. Han nöjer sig med att betrakta och låter dem göra det de gör. Att Vesna alltid simmar långt ut ändrar ingenting i detta.

Eftermiddagen var het och vi människor var mycket i vattnet. Ytvattnet var nästan löjligt varmt, så vi fick sticka ner benen djupt för att uppleva lite svalka. På stranden satt vi sedan i halvskuggan och pratade om sommaren och om resor. Vesna talade om Makedonien – och vem vill inte dit? Och jag talade om Bakar, den hemlighetsfulla staden i den trånga mörka viken med sina industriruiner, sina övergivna hotell och sin sugande lockelse i skrymslena vid det blanksvarta vattnet. Kanske åker Miki och jag dit längre fram i sommar, kanske med Eva, om hon vill.

Morgnarna liknar varandra så till förväxling, de är pärlor på en tråd, helt runda utan början och slut. Ingen behöver veta vilken morgon som är just den här eller var just den där. Hana bär ut kaffe till gamlingarna på bänken, Stanko och den gamle fotbollsspelaren från den där byn vid Neretva. Härom om morgonen beställde Stanko förresten en extra kaffe till mig från bänken och vinkade hövligt och kanske lite ironiskt, vänligt ironiskt. Fast det var ju en annan morgon. Den här var den här. Och på bilden skymtar ni alla de här tre jag talar om.

Mellan tentarättandet och arbetet med översättningen av Jergovićs text tog jag mig en paus för en simtur i Bundek. Det löjliga är att det blir så mycket mer av svett än av svalka, men samtidigt har vandringen längs Sava sin brutala charm. Den här gången tog jag en bild på den bruna stigen ner från nasip. Knastertorr.

Det var mycket få människor vid sjön idag och vattnet såg lite trött och liksom urvattnat ut, men fiskarna hoppade högt och svanarna flög bullersamt och verkade vilja återta sjön eller återta floden ur sjön.

På hemvägen över Most mladosti tog jag en bild på de gamla rostande pråmarna vid flodkanten. De ligger alltid där. De är en pråmbild av evigheten.

Och hemma väntade Miki. Han låg på det svala stället på golvet vid sängen, just där luften från skuggfönstret rinner in. Eftermiddagens skuggfönster alltså.

God kväll! Ja, det är nog en god kväll, lite svalare efter regnet, men det är inte det jag menar med ”god”, sval behövs inte för god. Jag har under dagen stångats en del med berättelsen ”Putovanje” i ”Sarajevski Marlboro” av Miljenko Jergović eller snarare med vår översättning av den. Vilka ”vi” är tänker jag inte gå in på nu, utan det mina tankar sysslar med är vem i Sverige som ska få ta emot den här översättningen. Och vart vägen sedan ska föra. Jag läser upp ett kort stycke på prov:

Gumman höll då tyst i kanske fem minuter och tjurade ett tag till, och han gick fram till henne, tog henne i famnen som för femtio år sedan, och viskade mjukt i hennes öra: ”Snart ska vi också till den andra sidan, precis som Omanovics.” Omanovics var ett äldre par på våningen nedanför, som förra vintern dödats av tjetnikarnas granater, medan de lyssnade på radionyheterna. Gumman tittade på honom och puttade till honom, så där som kvinnor ofta gör med män när de kommer med märkliga kärleksförklaringar.

Under fönstret hör jag röster och jag tittar ut mot Royal som verkar vara på väg att stänga, om det nu är möjligt.

Och jag minns kvällens början på Simpa med Marijan och de andra karlarna från fläktfirman. Vi pratade om pengar och firade Stipes födelsedag: 37 eller 62 eller något annat. Någon tyckte vi borde haft rakija eller whisky och inte bara öl, men det stannade vid prat. Miki lät sig klias och då och då suckade någon och sa ”joj”. Ja, så kan man säga, när dagen varit tung och kvällen inte riktigt verkar ge tillbaka det man berövats.

Dumdristigt tog jag mig till Bundek igår för ett bad eller två eller tre eller vad det blev. Eftersom kvällen innan hade varit mycket sen kom jag dit för sent, hettan hade redan ätit sig in och hemvägen längs nasip blev lång och flimrig. Denna vita väg längs evighetens kant!

Jag tänkte något suddigt om att jag måste nå hållplatsen vid Most mladosti innan det blev mer än 35 grader i skuggan. Men var är skuggan? Någon annanstans…

Men visst, allt gick fint och jag kom hem till Miki som vilade i luftkonditioneringen. Ja, jag har givit upp och använder den nästan varje dag nu, hur illa jag än tycker om den lömska vinden, men jag har den på tjugosju grader nu och då är det drägligt. Blabla. Jag damp ner på soffan i dunklet i tomrummet och föll huvudstupa ner i sömnen, i de vågiga drömmarna. Nej, jag minns inget.

Det blev kväll och på ett mycket vagt sätt svalare. Miki och jag tog spårvagnen in till stan för att träffa Christine för att sitta omkring på de små "obskyra" barerna jag nu har som favoriter. Vi steg oplanerat av vid Zrinjevac. Det var nog anblicken av de vita molnparasollerna som lockande tvingade mig och därmed oss.

Afrika låg i luften sedan gårdagskvällens samtal med Felix om Coetzee och Sydafrika, så när Toma ikväll föreslog att vi skulle undersöka en nigeriansk restaurang på en av Ilicas bakgårdar passade det väl in i mina tankelinjer. Vi tog spårvagnen till Britanski Trg och klev av och gick sedan in genom ett portvalv. När vi kom var det egentligen stängningsdags men det gjorde ingenting, det fanns ännu mat kvar. Inomhus var det mörkt och luftkonditioneringen var brutalt kall. Några män satt och tittade på en fotbollsmatch mellan Nigeria och Madagaskar. Vi valde att sätta oss ute i värmen på verandan och jag tyckte mycket om trägolvet och Miki gillade utsikten över kattlivet på gården. Medan vi väntade på maten drack vi lite gemišt, mangojuice och öl.

”Welcome to Mama Veek’s” stod det på en skylt vid dörren.

Och så kom Mama Veek ut med maten, två skålar med gulfärgat ris, kanske pumpa och kikärter, lite köttfärs och en röd sås. Vi funderade över vad det gula kunde komma ifrån, inte saffran väl, kanske någon sorts curry. Jag funderade på gurkmeja men kunde inte komma på något ord för det på något annat språk än svenska och till sist började jag undra om det verkligen fanns något som hette så.

Vi åt och blev mer än mätta och så pratade vi lite om det kladdiga plastbordet och kontrasten mellan det och den vackra träverandan. Jag sa något om att jag ville återvända för verandan, för den märkliga atmosfären i det inre och för att Miki inte sågs som något problem varken inne eller ute. Ja, och för att han själv verkade tycka att det var ett bra ställe. Dessutom borde vi testa att göra ett besök när det är öppet på riktigt.