Författare: Bodil Z

Morgonen började med lugn osäkerhet: kommer vi till Köpenhamn och sedan Sverige eller inte? Får Miki åka ”togbuss” eller ej? Ja, dagen blev för full för att kunna sammanfattas ordentligt på kvällen, så jag stoppar som igår in mina råanteckningar från resan rakt här:

”Neustadt, vi försöker igen, sitter på en bänk/i gräset vid Hospitalkirche zum heiligen Geist, ”för moderna pilgrimer”, är vi moderna? sov gott trots gårdagens kaos, luften är vit och nordisk, folk talar som Thomas Mann beskriver det i Tonio Kröger, lite snabbt och hafsigt och ändå betänksamt (min tolkning av ett suddigt minne), vattnet är ljusblått och husen vita eller av ganska mörkt tegel, det luktar hav och måsarna skriker – denna jord, vi sitter vid kanten av munkliga små kryddtäppor, jag betraktar eller drömmer, Miki luktar och spejar, det finns också rosor, i denna stund tillhör dagen oss, tåget dröjer, så det går inte att ha bråttom, verkligen en resa, vi har åkt fram och tillbaka Neustadt-Sierksdorf tills vi slutligen nådde Puttgarden, ingen förstår men man kan inte förstå allt, färja Puttgarden-Rødby, förstår inte hur vi kom på men så satt vi där under måsarna och himlen,

framme i Rødby språngmarsch till en automat som hela tiden skrev ”husk kortet”, ja, jag hoppade hela tiden över något steg i min nervositet, men så till sist en biljett till mig och en barnbiljett till Miki, sedan sprang vi för jag visste att vi bara hade fem minuter på oss, vi hittade ersättningsbussarna (ja, Miki får åka den typen av buss även om någon sagt nej under mitt frågande) frågade, kom rätt och så hoppade vi på, ett par sekunder senare startade bussen tre minuter för tidigt, men i efterhand kan man inte oroa sig, vi far genom ett friskt landskap i grönt och gult och jag tittar ner på just den där lilla vita gården som jag tänkt på så ofta”

Ja, och vi kom fram till Köpenhamn alldeles för tidigt och jag köpte en biljett av Skånetrafiken, tror jag, fort gick det i alla fall, och sedan var vi på vår perrong och tåget kom och vi steg på. Det var trångt men de flesta log vänligt mot Miki. Jag hade väntat mig passkontroller på gränsen till Sverige, men det har man visst slutat med. Så var vi i Lund och hoppade av och gick enligt Suzannes instruktion ”den gamla vägen” genom tunneln, stretade på till busshållplatsen och bussen kom samtidigt med oss, vi kunde inte betala för det var fel på apparaten och så for vi iväg och hem till Suzanne och det blev ett glatt återseende. (I to je to.)

Medan vi åkte genom Sachsen-Anhalt från Halle till gränsen mot Niedersachsen, som jag undrade över var den löper, och sedan vidare mot Lübeck, var jag just så lugn som man bör vara när man ska möta en kris. Miki var också lugn och vilade en del, fast på morgonen hade han tittat så här på mig från under frukostbordet.

Jag tittade ut genom fönstret och på mina medpassagerare och antecknade lite av varje. Jag hade tänkt renskriva dem till kvällen. Vi skulle ju komma fram rätt tidigt till Lübeck. Nå, allt blev annorlunda, så nu får ni anteckningarna i råversion:

”Lövskogar, industriruiner, vid Dessau extra stora och hotfullt vackra, senare tallskog av det där slaget – snett framför mig satte sig en tjej med långa ben och ett blekt melankoliskt ansikte, hennes långa hår hade samma färg som tallstammarna,

alla dessa storslagna övergivna stationsbyggnader, ersatta av olyckliga biljettautomater, inga människor träffas snart längre i dessa vardagens utbyten, alla Schrebergärten men fler på gårdagens sträcka – mikrovärldar från DDR-tiden, nischer utom räckhåll (nästan) för statens bevakande öga och förtryckande hand, på tåget från(?) Magdeburg en mamma med två små pojkar, mamman berättade vad de skulle göra när de kom fram till Tangermünde och jag tänkte på en roman av Fontane som utspelar sig där, sedan sa hon till pojkarna att strax skulle stiga av Wo denn? frågade den större, Na, in Stendal, svarade mamman lugn och angav också det självklara med rösten, ja, var annars ska man stiga av, tänkte jag,

Stederdorf Niedersachsen, så kommer något danskt i landskapet och sedan de frodiga valnötsträden i Lauenburg an der Elbe, min tanke flyger sedan till ett annat Lauenburg, Uelzen, Hundertwasserbahnhof – hann inte titta”

Ja, där tog anteckningarna slut av ingen särskild anledning. Vi kom fram till Lübeck sent på eftermiddagen och allt verkade enkelt, men det var det inte. Först fick jag veta att det inte finns några platser på morgondagens tåg till Köpenhamn, sedan inget hotellrum utom ett hutlöst dyrt och jag tänkte så här mycket betalar jag inte om jag ändå inte kommer vidare. Jag tänkte hit och dit: Flensburg? Kiel? Travemünde? Men allt hade en hake och jag blev mer och mer desperat och skickade meddelanden och hjälprop till familj och vänner. Förslag rann in men inget var riktigt användbart. Vi åker till Puttgarden, tänkte jag, och så sitter vi där tills vi kommer på någon färja och sedan lirkar vi oss vidare från Rødby. Men tanken på att kanske behöva tillbringa en del av natten i Puttgarden eller Rødby lockade inte. Till slut kom jag att tänka på Neustadt (Holstein) som ligger en bit på vägen och där det finns hotell och liknande. Alex hittade några förslag och jag ringde runt och fick ett ja och så for vi iväg norrut. Under tiden fick jag veta att förbindelserna Neustadt-Puttgarden inte är helt enkla. Jag får medge att sträckan Lübeck-Neustadt är vacker och vägen från stationen till vårt hotell är också det. Se här!

Jag börjar med att lite lugnande – kanske mest för mig själv – säga att vi är i Halle och vi därmed har klarat vägen hit. Klockan är halv tio men vi är utmattade, men jag ska börja från början. Miki krafsar under tiden en bädd i heltäckningsmattan – han uppfattar den som präriegräs eller något annat bra gräs. Imorse gick vi en snabb runda i kvarteren kring Hotel Luitpold och åt sedan frukost i frukostrummet.

Sedan travade vi till stationen och gick in på Reisezentrum och jag köpte oss en Quer-durchs-Land-Ticket för regionaltåg och bad om en rutt till Halle, som jag sedan inte höll mig till. Först åkte vi till Hof, den gamla DDR-övergången som någon kanske minns, tillsammans med ett gäng ungdomar som var på mycket gott humör. Jag lyssnade lite på dem, särskilt på två killar som hade en rim-och-rapp-duell. De var roliga men tillsist storknade de andra och någon ropade: ”Hört auf zu rappen!” ”Das ist doch kein Rapp!” svarade en av dem och så fortsatte de. I Hof gick vi alla av. Ungdomarna rusade till anslutningen till Leipzig men Miki och jag släppte den. Vi behövde en paus så vi styrde stegen in mot stan. Många lokaler stod tomma och var till uthyrning, billighetsaffärer låg på rad blandade med arabiska eller turkiska mataffärer och kaféer. Här och där en spelhall, många kvinnor med slöja. Jag åt lite bruschetta hos en italienare och så gick vi runt domkyrkan – jag är inte säker på att det var just domkyrkan, men en stor kyrka var det – och så tillbaka till stationen. Strax innan vi nådde dit kom vi förbi ”Cabaret Petit-Paris” igen. Jag funderade på om de sönderslagna rutorna hörde till imagen.

Vi klev på tåget som var ganska glest besatt och slog oss ner i en ”fyra”. Strax innan vi skulle åka kom en äldre kvinna i svart dräkt och slöja in och när hon såg Miki ryggade hon tillbaka och mumlade något. Hennes ”kom till undsättning” och gjorde en hotfull gest mot Miki. Jag tänkte vad jag tänkte och så blev vi ensamma. Jag tittade lite på landskapet och såg stora ekar och små lugna åar och så tänkte jag lite på landskapen Oberpfalz och Vogtland och funderade lite över deras sträckningar. Sedan somnade jag med kopplets ena ände hårt lindad handen. Miki sov nog också. Folk steg av och på, många kom på i Gera. Och så till slut var vi i Leipzig och hade bara den korta sista etappen kvar, men den blev den svåraste för mellan Leipzig och Halle är det S-Bahn och det var helt fullproppat plus att en nitisk (jag skrev inte otrevlig) kvinnlig konduktör trängde sig fram till oss och sa att det Maulkorb-tvång på S-Bahn. Det är för kvavt, sa jag, men det hjälpte inte, så jag tog på den och Miki och stod först stilla men så drog han iväg utom alltför tydligt synhåll och började bearbeta korgen med klorna. Jag försökte lugna honom och klia honom bakom öronen och där och där. Till sist kom jag på att vi kunde gå in på toaletten. Där uppehöll vi oss de tio minuter som var kvar. Sedan gick triumferande ut på Halles bangård, där allt om existensen av någon S-Bahn snabbt glömdes. Nu kom nästa problem: Hur stort var Halle? Var vi nära centrum? Var skulle vi bo? Vi gick in på Reisezentrum och alla frågorna besvarades med ja i denna den bästa av världar. Stort men inte för stort, vi var nära centrum och det fanns hotell längs vägen. Vi travade glatt iväg eller nej nu överdriver jag, vi gick in mot staden med trygga steg. Efter kanske tio minuter var vi där centrum tog vid. Det första hotellet vi såg var ”Schweizer Hof” och vi klev in där, fick ett rum eller snarare två – ett allrum och ett sovrum – för en mycket rimlig summa och flickan i receptionen visade oss var vi kunde äta. Det finns en liten dold restauranggata som heter Sternstraße, om ni skulle komma till Halle någon gång. Tyvärr hade ”Zum Ritter” Ruhetag, så det får någon annan prova. Vi gick också runt lite i staden, till Markt som är omgiven av uppåtsträvande fantastiska torn på kyrkor och andra byggnader. (Jag bara återger mina syintryck, så vill ni veta på riktigt, finns det säkrare källor.)

Jag ville komma till Saale som ju är Halles flod, men vi lyckades inte nå längre än till en liten biflod, jag tror det är en biflod,men byggnaden utmed den var mäktig.

Nästan mittemot där vi bor finns ett runt fristående torn och i närheten finns andra fantasieggande byggnader. Men nu: God natt!

Ja, vi kom i hamn ikväll också, även om inget var planerat eller bokat. Vi är dödströtta, Miki har slocknat på golvet här bredvid mig och jag slåss med sömnen men tänkte ändå skriva några rader – i sömnen kanske eller med ”korthand”. Det blir några punkter: Den första gäller morgonens avfärd från Kranj. Det gick inte att köpa biljetter på stationen eftersom det är söndag, så vi klev på utan från den smala lilla perrongen där folk vänligt talade ”lite tyska” och ”lite slovenska” med varandra. Ingen biljettör dök upp förrän på den österrikiska sidan. Jag förklarade min eller vår belägenhet. Han log vänligt och sa att han inte kunde ta betalt för sträckan i Slovenien, så det fick bli biljetter från Jesenice och till Salzburg, fast då märkte jag att vi var i vagnen till Villach och vagnarna till Salzburg var proppfulla så det gick inte att ta sig in i dem, åtminstone inte med hund. Jag bestämde mig för att stiga av i Villach och konduktören tyckte inte att jag behövde betala för Miki, eftersom han knappt syntes, där han låg inkrypen under sätet. Jag tackade. I Villach gick vi en liten stadsrunda och jag åt en tallrik gulasch för att klara dagen. Och så var det dags att åka vidare. Nu minns jag väldigt lite av resan till Salzburg – antagligen gick den bra, jag minns i alla fall inga faror. I Salzburg gick vi in på Reisezentrum och jag pratade med en man från Deutsche Bahn om mina planer – att resa ganska rakt norrut genom Tyskland till Lübeck kanske, möjligen med en lätt östlig lutning på sträckan. Jag sa på prov något om Landshut och han sa ivrigt att det är en mycket vacker stad och att skulle fixa en Südostbayern-Ticket åt oss för det skulle bli riktigt billigt. Och så tyckte han att vi kunde åka vidare mot Hof imorgon, då skulle vi få den där lilla östliga riktningen. En halvtimme senare klev vi på ett sydöstbayerskt regionaltåg och dagens sista etapp kunde börja. Först gick det väldigt bra, vi hade gott om plats och det var luftigt i vagnen. Miki lät den bayerska eftermiddagssolen lysa i hans päls medan han spanade ut över fälten.

En grupp barn och ungdomar med sina ledare, alla i Johannes Döparens blåa tröjor, stormade in men Miki lät sig inte störas och stämningen i vagnen var god, bullersam och god. Någon timme senare steg alla blåtröjorna av och Miki blev orolig – av okänt skäl. Den sista halvtimmen blev mycket svår, han pep och försökte smita iväg, krafsade på fönstret och i Salzburg hade jag tappat hans sittörngott, så han fick hela tiden sitta på mig, när han inte var på golvet. När vi steg av i Landshut var jag alldeles färdig och Miki också. Han slängde sig frustande ut genom stationens utgång och jag tänkte att nu måste vi bara hitta någonstans att bo. Inget hade jag hade jag bokat och inget begripligt hittade jag i telefonen, så jag bestämde mig för att gå den gamla vägen. Vi gick tillbaka in i stationen och fram till tidningskiosken. Där frågade jag damen om hon visste något hotell, pensionat eller liknande i närheten. Hon pekade ut genom dörren mot den raka gatan in mot stan och sa att kanske två trafikljus framåt fanns Hotel Luitpold, ett litet enkelt hotell med kanske tjugo rum. Jag tackade och vi gick gatan fram tills vi hittade vad vi sökte och vi fick ett bra rum till ett lågt pris och sedan gick vi över Isar och in i Altstadt och därifrån har vi nu återvänt.

Jag har egentligen en annan historia om Landshut. Jag skulle ha flyttat dit när jag var ungefär femton år, men den historien berättar jag inte nu.

Jag visste redan att planer är något mycket bedrägligt, men nu vet jag det ännu bättre. I den inbillade trygghetens värld hade jag bestämt mig för en kort första etapp av våga lång resa. Kort och lätt, liksom. Vi skulle bara till Kranj, kanske tre och en halv timmars resa. Resan började lugnt. Vi var tre i kupén, Miki och jag och en äldre man som för sju år sedan hade flyttat till en by strax utanför Našice. Intressant nog för Miki och mig eller för mig genom Miki. Vi pratade lite om Miki, om Slavonien, om livet i byn och allt var lugnt och utan något speciellt. Miki satt på sitt örngott och tittade ut genom fönstret.

I Zidane Most steg en äldre kvinna av ”jugoslavisk typ” (nej, jag tänker inte förklara vad jag menar) och Mikis och mina två medresenärer började tala om hur det var förr. Det mesta var bättre. Vi kom förbi Litija och närmade oss så småningom Ljubljana. Kanske tvåhundra meter innan vi nådde stationen stannade tåget. Först hände ingenting, sedan kom någon av konduktörerna och talade om en olycka och att det här kommer att ta tid. Folk blev oroliga och började gå hit och dit i korridoren och fråga varandra vad som hänt. Miki blev nervös och kissade i korridoren. Kvinnan från vår kupé tog hand om honom medan jag sprang efter papper. När jag kom tillbaka hade han bajsat inne i kupén. Jag torkade snabbt upp kisset, sprang efter mer papper för bajset och sedan rörde jag mig envist fram och tillbaka mellan toaletten och kupén, torkade, tvättade, slängde papper ända tills det golvet var rent. Kvinnan höll Miki. Så fick vi reda på att någon begått självmord genom att kasta sig framför tåget som gick i motsatt riktning. Ingen förstod varför vi måste stå kvar, men kvar stod vi och det sås att vi väntade på polisen. Några av oss klättrade ner från tåget och ut på gruset och gräset i kanten av gruset. Vi fick höra att tåget skulle stå där i en timme. Tio minuter senare blev det bråttom in. Vi klättrade och hjälpte varandra att klättra. Sedan hände ingenting på en lång stund. Miki och jag hade nu kupén för oss själva för de andra litade visst inte på min rengöring. Tröttheten föll över mig och jag försjönk i ett slags halvdvala men så med ens var det dags för avfärd. Tåget ryckte igång och körde uppseendeväckande snabbt in på bangården. Folk steg av och på och Miki och jag fick sällskap av en dam från Hannover, som också hade ett äventyr bakom sig, och vi berättade lite för varandra. Så passerade vi Škofja Loka och vi pratade på. Någonstans i bakhuvudet började jag fundera över hur långt det kunde vara till Kranj. Jag sa något vagt till min medresenär om att det nog inte kunde vara så långt kvar dit. Så tittade jag ut genom fönstret och där dök skylten med ”Kranj” upp alldeles bredvid mig. Jag slet ihop bagage, tog Mikis koppel och stormade mot dörren. Ja, vi hann, men lite väl knappt var det allt. På stationen var det öde så när som på två albanskor (ja, de sa att de var det), som inte hade några svar på mina frågor. Vi gick över bron över Sava, för det kom jag ihåg att vi skulle.

Sedan frågade jag ett dövstumt och det gick inte heller så bra, fast de pekade in och uppåt mot stan och det var ju en bra idé.

Just när vi svängde runt hörnet för att börja gå uppåt mötte vi en äldre dam som såg både pigg och vänlig ut och hon visste allt direkt. Hon hade varit guide i Dubrovnik under jugoslavisk tid. Kanske talade hon andra språk också, men det blev så att hon guidade mig på slovenska med instuckna setbo-kroatiska ord och fraser. Jag förstod ganska mycket för hon var så trevlig och till slut blev det så att hon följde oss ända fram till vårt pensionat på andra sidan bron över Kokra. Ljuset hade fallit på vår väg och allt kändes lätt. Rummet vi fick är vackert och utsikten genom fönstret förtrollande. Det finns mycket högre berg åt andra håll, men den här utsikten vill jag inte byta bort.

Efter lite plockande med packningen och efter att Miki fått sin mat och jag ätit upp det jag hittat i kylskåpet på förmiddagen, gav vi oss ut på stan. Vi gick över Kokra igen och tittade ner i djupet från bron och sedan följde vi en stillsam förstadsgata tills vi nådde det långa torget i stadens mitt. På måfå eller på känsla valde jag efter en stund ut en bar där jag beställde mig en gemišt, som inte heter så på slovenska, och satt vi och tittade på dem som satt i närheten eller dem som gick förbi.