Författare: Bodil Z

Ikväll har Miki och jag träffat vår vän Felix från världen (om Kina, USA och Kroatien räcker till världen). Jag hade för mötet valt ut den där speciella undangömda baren på en av Frankopanskas innergårdar. På vägen dit gick vi förbi Kino Europa för att jag ville se om det verkligen är sant att man tagit detta kulturens hjärta från Zagrebborna och världen. Och ja, även om jag såg affischer med texten ”Ne damo Kino Europa”, så är det sant. Byggnaden är igenbommad och stolarna och borden som brukade stå där utanför är borta. Allt ser dött ut och jag tänkte att det en gång kommer att finnas sånger om tiden när Kino Europa fanns och världen ännu var… Vi gled in på en sidogata och jag tog en bild som fick peka tillbaka mot den tid som är borta, den epok som är avskuren.

Och så gick vi runt på något sätt och kom ut på Varšavska, som vi följde till Frankopanska. Ganska snart efter det var vi framme vid portvalvet som för in till den där bakgården där den kanske namnlösa baren som jag upptäckte (för andra gången) med Alex för kanske en vecka sedan. Jag valde bordet längst bort vid den halvvissna bambuplantan och slog mig ner och beställde gemišt åt mig och vatten åt Miki och just då dök Felix upp som beställde samma dryck som jag. Ett år eller mer hade gått sedan sist, kanske ett och ett halvt, långa tider i Kina låg emellan. Vi känner varandra på ett avskalat sätt och när jag träffar henne tänker jag alltid något om att vi lever i världen, vi har mycket få gemensamma upplevelser, den tydligaste är kanske tågresan Zagreb-Ljubljana för kanske två år sedan eller kan det vara mer? Nej, jag tror inte att Londi levde när vi först träffades, det snittet gick genom tillvaron före vår tid. Just för att detaljerna nästan helt saknas kan vi tala med väldigt djupa andetag om ”allt”. Vi tittade upp mot balkongen i gårdens ena hörn och Felix sa att hon tycker om balkonger och så funderade vi över hur människorna i världen förändrats under de senaste åren.

Vi talade om alla de nya gränserna mellan människorna, om nyansernas pågående utplåning, om allt som inte längre går att säga, om de utdöende samförståndsförsöken. Vi talade också om Sydafrika och om raser, om Coetzee och hans böcker och den kanske avgörande skillnaden mellan Sydafrika och Australien, om att vara amerikan i Kina, om bomullsodlingens förskräckande historia, om djurens liv, om Farmica och Našice, om teodlingens våndor i vår tid, om tågresor i Kina i den gamla sortens tåg, om Mikis och min förestående resa med Europas tåg. Mörkret föll och vi satt lite till men sedan så reste vi oss och betalade och ute på Frankopanska skildes våra vägar.

Det är kväll och jag har just lyssnat igenom ett antal ljudfiler där olika röster säger ”Hon gav mig ett äpple.” och ”Vilket år är du född?”. Ingen av ägarna till rösterna förstår det sagda och min uppgift är att bedöma uttalet utifrån en femgradig skala. Det hela är ett moment i ett MA-arbete. Jag vet inte hur många språk det är som ingår, men ganska många, tror jag, och Gabi har stått för den ungerska delen, det vet jag. Inne i huvudet känns det luddigt och jag hoppas att jag slipper höra någon av de här två fraserna den närmaste tiden, för risken är att jag inte förstår vad man säger till mig då. Annars har jag rotat ihop nya tentor och nu känner jag mig fri att titta lite på bilder från dagarna när Alex var här. Jag har valt ut tre bilder från en av kvällarna strax innan solen hade dragit sig tillbaka. På den första ser vi Hrvatski Državni Arhiv (kroatiska statsarkivet). Jag funderar på om det är baksidan och så undrar jag över statyn, som ser så bekant ut, fast egentligen tog jag bilden för hundarnas lek i det gröna och jag minns att Miki tittade längtansfullt åt deras håll. Varför jag inte släppte honom? För att han inte kände de andra hundarna och för att det finns bilar, även om de inte syns på bilden.

Jag minns inte riktigt hur vi gick men ganska snart efteråt var vi vid Nationalteatern (HNK) och där stannade vi en stund vid ”Zdenac života” (Livets brunn) av Meštrović. Här stannar jag alltid.

Och sedan fångade den stora tujan (om det nu är en tuja) min uppmärksamhet, så den fick bli en kontrast till teatern och Muzej za Umjetnost i Obrt (Konst- och hantverksmuseet). Det växande gröna är mäktigt.

Och nu är det en annan kväll och genom fönstret hör jag röster från Royal och någonstans skäller en hund, kanske är det Aron. Snart ska Miki och jag gå vår sista runda innan natten tar över.

Det är en av de där varma nätterna, en sådan där natt som följer på en brännhet dag. Dagen minns jag inte längre, jag arbetade nog och sov sedan middag under luftkonditioneringen, den förhatliga som Mikis flåsande fick mig att göra en eftergift åt, den första den här sommaren. När kvällen kom vaknade vi upp igen och gick ut i den ännu kladdiga värmen. Vi strövade lite planlöst och Miki bestämde det mesta utom själva huvudriktningen, som gick i ett slags ojämn cirkel. På slutet kom vi förbi Simpa, eller vi kom snarare inte förbi Simpa. Marijan och de andra männen från fläktfirman hindrade oss att gå vidare, eller ja, det var väl Marijan som stoppade oss genom att peka på en stol för mig och en plats vid sina fötter för Miki. Och så gick han in till Ivan och fick ut en gemišt åt mig, även om han tycker att det är en löjlig dryck, att jag borde dricka öl, men den här gången gjorde jag inte som han sa, för varmt. Ja, och så satt vi där och pratade om hundar och människor och svetten droppade och tiden gick. De andra männen reste sig och vi satt lite till och jag kände att världen var i balans, att ingenting fattades. Så måste Marijan hem till sin by och sin hund och han ville beställa en gemišt till för mig att vänta på Vesna med, som ju skulle komma, men jag sa nej och att han skulle köra försiktigt, så där som kvinnor gör, tror jag. När han gått runt hörnet till sin bil reste Miki och jag oss för att gå ett varv runt ”parken”. Vi gick rätt långsamt och när vi kommit runt satt Vesna redan där på terrassen och hade beställt till oss båda, mig och Vesna alltså, Miki hade kvar sitt vatten. Och så pratade vi lite om kroatisk politik och om att Plenković vill efterträd Juncker som vad han nu är i EU. Vi skrattade lite åt Kolinda och Vesna torkade svetten ur ansiktet med en duk, som hon hade med sig just för detta ändamål, en svetteduk, kantänka. Vi gick igenom en historia om en förstörd vänskap och vände än en gång på detaljerna och så tog vi in eller snarare ut varsitt glas till. I avdelningen med tältduken blev männen bullersamma och högröstade, men Ivan kom ut och skapade ro – utan att göra någonting alls. Vi beundrade hans ”handlag”. Ivan vet hur man sköter en bar. Någonstans i fjärran blixtrade det men inget regn föll och ingen åska hördes. Så kom stunden när Ivan började plocka bland sittdynorna och vi betalade och reste oss och Miki och jag följde Vesna hemåt. Värmen låg kvar men då och då strök en mild och vänlig vind förbi oss och torkade svetten i pannan. Under Vesnas fönster skildes vi åt och Miki och jag strosade hemåt i sakta mak.

Natten och sommaren stod stilla bland träd och buskar och i fjärran hördes röster från människor på hemväg.

Nu är veckan med Alex förbi och ingen talar längre sanskrit med mig. Hon har åkt tillbaka till Padova. Lindarnas sötma har tunnats ut eller bränts bort för i år. Det är hett och jag sitter i balkongrummet och minns vad vi gjorde, alla de nattliga strövtågen genom staden. Alla samtal under träden eller i de dunkla barerna på bakgårdarna.

En kväll hade vi Babylon på Vespa med det vanliga gänget, alltid detsamma, alltid annorlunda till sin sammansättning. Och jag blir mer och mer säker på att Vespa är en bra plats för oss, nu när Kino Grič har sålts och tagits ifrån oss.

Mörkret mellan husen är bra där under berget och på sommaren är det lite svalare än på andra platser.

Hur det kan bli till vintern kan jag inte föreställa mig, men det finns en hel del plats i Vespas inre. Nu sluter sig sommaren kring oss och de som kan flyr den heta staden. Fönstret mot ”parken” är öppet, jag går igenom tentor och Miki ligger så utsträckt han kan. Det gäller att göra sig tunn och liksom genomsläpplig.

Härom dagen – ja, så lyder tidsformeln – satt Alex, Miki och jag i en bar på Dolac. Vi drack kaffe och vatten och Alex läste sanskrit och jag jämförde ord ur mitt persiska förråd med sanskritord. Då och då spanade vi bort mot Amfora för att se om det skulle bli plats vid något av borden där. På Amfora äter jag alltid ”lignje na žaru”, men det vet ni säkert redan. Mellan Amfora och vår bar upptäckte vi en intressant judisk bar och vi bestämde oss för att dricka kaffe där någon gång längre fram.

Plötsligt hörde vi klapper av hästskor och Miki spände musklerna och slet i kopplet. Han är på ett lite farligt sätt ”hästintresserad”.

Ute på torget pågick en parad och vi skymtade hästar och ryttare mellan betongpelarna och vi hörde taktfasta steg och rop. Snart insåg vi att detta var slutpunkten på uppvisningen, för snart strömmade hästar och ryttare förbi oss under valvet. Alla – eller i alla fall männen – hade tagit sikte på en bar runt hörnet bakom oss. Barens ägare kom ut med glas med mousserande vin.

Männen drack och skålade och tände cigaretter.

Vi följde uppmärksamt varje steg av skådespelet, Miki med hårt spänt koppel.