Liten installation

Efter ett par dagar av blötsnö och rått gråväder blåser ”južina” hit värme och min frukt- och grönsaksman är tillbaka vid sitt stånd med sitt vanliga vänligt goda humör, som smittar av sig så. Miki och jag stannade ganska länge där och jag köpte ”cvjetni med” (blomsterhonung) och äppelsaft eller snarare juice, några saftiga apelsiner och lite småäpplen. Vi pratade om den ljumma vinden och om olika honungssorter och om att solen snart skulle komma fram.

När vi kom hem kände jag mig så till freds med mina inköp att jag ställde upp dem på golvet i balkongrummet och bad Miki inta några lämpliga positioner som ”Gastgeber der Bilder”. Han var med på det och fick sin belöning efteråt.

Efter frukosten eller frukostarna – jag äter numera alltid två frukostar för att jag tycker om att äta frukost – ringde det på dörren. Det var min underbara granne Lidija som räckte mig en påse kiwi och clementiner i gåva, så nu har jag allt och utanför fönstret skiner solen allt starkare.

Tillbaka vid nunnornas stängsel

Så här spännande är tillvaron: Under morgonrundan i parken gick Miki och jag fram till nunnornas stängsel och trängde oss förbi rishögen där i hörnet. Miki lät mig förstå att det fanns något intressant på andra sidan. Vi kikade in – jag från min höjd och Miki från sin – och där satt en liten svart katt.

Den gick med ett visst övermod fram till stängslet och kröp hastigt igenom ett hål i nätet och så var den på vår sida. Den tog ett litet skutt och jag såg att den skiftade i brunt på sidan och att svansen var väldigt kort, kanske avbiten. Kopplet spändes hårt, så det var inte läge för någon bild, och så var katten tillbaka på sin sida igen. Miki försökte pressa sig genom det smala hålet men det gick inte. Han lät höra ett kort klagande rop, men lugnade sig snabbt igen och trängde sig fram till ett ställe där han hade bättre utsikt.

De två djuren spände ögonen i varandra och blickutbytet pågick i en evighet av den typ av tideräkning som passar till sådant här.

Och jag iakttog från mitt människohåll denna intensiva scen ur jordelivet.

Gårdagens ljuspunkt

Idag är solen visserligen tillbaka men jag vill ändå återvända till gårdagens ljuspunkt, en liten rart ljusbrun varelse. Miki och jag gick längs Brijunska i snöslasket, när vi plötsligt fick syn på en liten söt hundflicka bland bambubuskarna i den ena trädgården. Hon skuttade fram till staketet för att hälsa på både Miki och mig. Och vi hälsade förstås tillbaka, var och en på sitt sätt.

Medan hundarna nosade på varandra och jag tog den ena bilden efter den andra fick jag syn på en kvinna en bit in i trädgården. Jag hälsade och hon nickade till svar, men jag fick en känsla av att hon tittade strängt på mig. Saboterade vi kanske hennes ”vakthundsuppfostran”?

Kanske är det meningen att den lilla hundflickan ska bli en arg vakthund så småningom? Lite vagt hoppades jag att hon i så fall – för alltid – skulle komma att göra ett undantag för Miki och mig…

En hund och en människa

Det blötsnöar ”för alltid” och himlen är en tjock grå smet, marken blato-hal och slirig. Envist går vi ut ändå för vi måste eller halvmåste. Nyss – eller kanske inte så nyss – gick vi vår runda i parken. Miki kläddes snabbt i elegant ”salepepe” och vi släppte bollandet och smög oss fram till stängslet till nunnornas trädgård.

Något spännande som jag inte kunde upptäcka verkade hända vid nunnornas skjul. En råtta? En katt? Men nätet är ogenomträngligt även för Miki som är hård som en stålborste när han visar den sidan. Fast kanske skulle han kunna gräva sig en gång under om han fick, men han fick inte.

Vi smög en stund utmed stängslet och jag var sex år igen, en av mina vanligaste åldrar, tror jag. Ingen människa, ingen hund i närheten. Bara Miki och jag i detta hörn av parken, av världen.

Lopta

Mitt favoritord på kroatiska är ”lopta”, fast egentligen har jag många favoritord, men kanske är ”lopta” ändå allra bäst. På andra språk jag brukar använda finns det också bra ord för det här, men inte lika bra: boll, Ball, palla, ball. Alla de här fyra orden markerar med vokalen plus l:et bollens rundhet och det svenska ordet har dessutom rent grafiskt en boll i sig.

Mikis och mitt liv cirkulerar mycket kring detta runda föremål. Jag kastar och han hämtar – men lämnar bara när han har lust och det har jag inga invändningar emot. Vi bollar ju inte för att följa några regler.

Men vad är det som gör ”lopta” så speciellt? Ja, kanske hör ni det. ”Lopta” är inte bara en statisk beskrivning av en form, ”lopta” är dynamiskt och visar bollen i rörelse. Ordet illustrerar studsen: Lopta, lopta, lopta… Ni hör att den far upp från marken om och om igen. Tills Miki fångar den: