Igår eftermiddag såg jag från Gornji grad strax intill tornet Lotrščak det här panoramat framför och under mig.
Vi rusade ner från höjden mot Donji grad där vi tog våra spårvagnar, Daniela åt ett håll, Londi och jag åt det motsatta. Vi kom hem när de första dropparna föll.
Under natten trummade regnet mot rutorna och i drömmarna såg jag scener från somrar under mina barns barndom, scener från Pesaro, från den andra sidan av Adriatiska havet.
Månen rullade upp rund inatt över husen, över träden och påminde oss om jordens egen rundhet och om vår vandring på ett klot.
Londi och jag gick långt under månen längs de svagt belysta gatorna, tittade, kände och nosade tills Londi plötsligt slog upp sig själv som ett litet svart tält på trottoaren. Med mild uppsyn bestämde hon så, att nu var vi framme.
Denna morgon låter vi oss betraktas från ovan av en rödhårig katt med slutna ögon.
Håll i er nu, för nu bjuder jag ännu en gång på ett sådant där nördigt grävande och spinnande kring ord. Det kroatiska ordet för ”rad” är ”red”. ”Red” betyder också ”ordning” och ”kontor” heter ”ured” och det är ju mycket passande, för på ett kontor har man ju saker och ting ordentligt på rad, eller hur? Och för att ordningen eller raden ska bli perfekt så finns uttrycket ”u redu” som betyder ”okej”, ”i ordning” och ”på rad”. Äntligen förstår jag vad ”okej” betyder. Och dessutom fördjupar jag min kunskap om att ordning är att ställa saker på rad.
Nu hade det ju varit roligt om ”rad” och ”red” varit urbesläktade och egentligen var jag ”säker” på det, men det tycker i alla fall inte Hellquists etymologiska ordbok. Där får det svenska ”rad” ha rötter i indoeuropeiskans ”rota” (de diakritiska tecknen kan ni hitta i länken) och fornpersiskans ”rata”, som båda betyder både ”rad” och ”ordning”. Däremot förvisas det kroatiska ”red” (implicit) via fornslaviskans ”redu” med betydelsen ”ordning” till en annan rot, nämligen ”rendo-”, vars betydelse inte avslöjas. Här faller plötsligt ett töcken över den klara ordningen och raden förlorar sig i fornspråkens dimmor.
vandringsled i Krkonoše, Karkonosze eller Riesengebirge
Här och där utmed nattliga gator i Donji grad, den nedre delen av Zagrebs innerstad, kan man, om man är uppmärksam på det där sömngångaraktiga sättet, upptäcka gömslen ur paradiset. Under de tunga mörka husen andas och lever på sina ställen de märkligaste små trädgårdsrum omgärdade med höga rostbitna järnstaket. Ett av dessa rum är en sagans rosengård. Den är en grönskande famn full av prunkande rosor i alla de färger vi kan önska oss. Luften därinne är stilla, innesluten i sin egen doft och tiden står orörlig i mörkret och väntar. De upplysta fönstren berättar också om stillhet och om att vi ingenting alls kan veta om de yttersta tingen. Och ändå är det lätt att tro att det är just här allt det djupaste i hemlighet sker. Att detta är tillvarons tigande mjuka mitt.
