Det senaste numret av Lyrikvännen har just kommit ut. Så här presenterar Anna-Lina Brunell detta nummer:
Hur många är vi inte som först mött den tyska lyriken genom ”Wanderers Nachtlied”, den dikt av Goethe som inleds med det berömda ”Über allen Gipfeln / ist Ruh”. Jag minns den sällsamma pauseringen, fördröjningarna, som andrum. Och så raden om fåglarna: ”Die Vögelein schweigen im Walde.” De tiger, och skogen ljuder av tystnad.
Ja, ibland är tala bara silver. Ibland är språket otillräckligt, överflödigt, hjälplöst. Alice Kassius Eggers konstaterar att orden tar slut i mötet med döden – att döden, med Rainer Maria Rilkes ord, är för stark: ”Allt försvinner, pratas bort.” På samma sätt skriver Ingeborg Bachmann-översättaren Linda Östergaard om ordens banalitet, det våld som finns i att tolka, översätta, förstå. ”Vad är det jag för över, genom mina tankar, min kropp, mina fingertoppar?”
Europas 1900-talshistoria har slagit upp stora revor i det tyska språket, lämnat efter sig tomrum och tystnader av flera slag. Böcker har bränts och beslagtagits, människor har belagts med skrivförbud eller tystats ned för gott. Gertrud Kolmar, en av poeterna som presenteras i detta nummer, hann ge ut tre diktsamlingar innan hon deporterades till Auschwitz. Horst Samson hotades till livet i diktaturens Rumänien – i en dikt som vi publicerar på både tyska och svenska beskriver han orden såsom drabbade av en ohejdbar tumör. Numret inleds med en essä av Axel Englund som funnit traumatiska minnesspår i W.G. Sebalds dikter.
Många ville hävda att tyskan var ett förbrukat språk efter 1945. Men författarna fortsatte skriva. Vi publicerar ett urval av Oskar Pastiors absurdistiska språkexperiment, Friederike Mayröckers hänförande prosalyrik och Monika Rincks eklektiska dikter. Falska foreller sjunger, natten sprättas upp, spräckta naglar kraxar. Som Rincks översättare Cecilia Hansson skriver: ibland känns faktiskt det poetiska språkets möjligheter oändliga!
Bläddra gärna vidare i den andan och läs bland mycket annat nyöversatta dikter av Philip Levine, årets Poet Laureate i USA. Ann Lingebrandt har fördjupat sig i Gösta Ågrens senaste diktsamling och poeten Elise Ingvarsson berättar om ett starkt diktmöte. Författaren Elisabeth Hjorth bidrar med en nyskriven dikt om tragedin i Norge.
En annan röst har gått till vila. Poeten och översättaren Augustin Mannerheim gick bort i slutet av augusti, 96 år gammal, mitt under arbetet med detta nummer. Vi publicerar här två av hans sista Goethe-tolkningar.
°°
Jag är både glad och stolt över att Horst Samsons dikt RUMANIA BY NIGHT finns med i det här numret i original och översättning, en översättning jag ju diskuterade med er en hel del här. Och den diskussionen satte förstås spår i översättningen.
°°
PS I Salongen publiceras idag det avslutande avsnittet av den långa Musil-inspirerade essän.
Tack för hänvisningen – inspirerad av förordet har jag beställt det senaste numret.
Hälsningar
/ ga
Jag hade äran att samarbeta med Augustin Mannerheim kring en översättning av Prometeus för en artikel jag skrev i Aorta på temat Geni. Undrar om det är en av dikterna i Lyrikvännen? Han var mycket skarp – jag visste inte att han var så gammal.
Hej Jelena,
nej, dikterna är ”Parabel I” och ”Parabel II”. Förresten gjorde jag för länge sedan ett inlägg här om en text Mannerheim skrivit för översättartidskriften ”Med andra ord”.