Malinskas ”underlighet”

I Malinska finns också en ”underlighet”. En morgon begav Londi och jag oss dit för inspektera denna, men först tog Londi trots förbudet – men med min tillåtelse – ett kort dopp i den utkant av badstranden som vetter mot hamnen. Hon hann bekvämt svalka av sig lite innan vi blev bortjagade.

Vi gick förbi hamnen och vidare mot udden i andra änden.

Det är den ni ser här:

Bakom ett pinjejalusi med en bård av tujor och småbuskor i underkanten döljer sig till hälften ett jättelikt hotellkomplex statt i vittring, ett hotell byggt av det snabba förfallets betong- och gipsplattor med lite tegel inklistrat här och där. Jag undrade över detta redan vid besöket här i februari och inte vet jag mer nu, så jag fortsätter att peka på texten jag hittat i tyskspråkiga wikipedia:

An der Küste am Ortsrand der Ortschaft befindet sich ein Hotelkomplex mit ca. 2.500 Betten. Das Hotel ist seit dem Krieg mit Serbien nicht mehr bewirtschaftet und wurde von einem russischen Investor gekauft, der es verfallen lässt.

En skev solstol med sittyget nedhasat över en axeln blickar ironiskt ut från en av de tomma våningarna. En plats för en annan typ av turism?

Kväll i Malinska

Om man vill tänka sig en stad någonstans i närheten av den lilla byn Porat, så måste det nog vara Malinska som får ta på sig den rollen. Egentligen är det mest en hamn och lite bebyggelse utspridd runt en vackert välvd bukt. På vintern är det helt tydligt att det är så. På sommaren döljs tomrummen och litenheten under en tjock matta av turister och turism. I juni är den möjligen bara ganska tjock, men under juli och augusti tätnar den – enligt uppgifter jag fått från olika håll.


vi promenerar i hamnen


oleandern blommar överdådigt


kvällen sänker sig över vattnet och strandremsan

Die Zeit der Mirabelle

Här i Sigečica börjar klarbärens tid gå mot sitt slut, men det gör alls ingenting för en ny fruktsäsong är redan i gång: ”Die Zeit der Mirabelle” kallar jag den och tänker på en bok som jag inte säger vad den heter och som jag aldrig läst, men som jag nog en gång ska läsa. Vi går under plommonträd, små mirabeller, tror jag att det är och då och då sträcker jag in en hand i bladverket och hämtar ner ett litet guldgult klot – de här plommonen är faktiskt nästan helt runda. Ibland ger jag Londi en halva, men om den inte är alldeles perfekt mogen spottar hon ut den igen.

De här plommonträden står nästan alla utanför trädgårdarna. Ut ur trädgårdarna tittar i stället en för mig okänd sort av blommande träd. Ja, jag har säkert sett dem förr, men jag känner inte deras namn. Så här kan de se ut:

I ena handen håller jag en käpp, för nu löper Londi igen och de lösgående hanhundarna följer Londi i hasorna. I morse fick jag fäktas ordentligt med två gråraggiga bestar i ett gathörn. Londi är naturligtvis inte nöjd med mitt vaktande, men hon finner sig i det. Vad ska hon göra? Som tröst får hon träffa den lille trebente för han når ju inte upp.

Krk – Porat

På vintern eller förvåren ser Krk ganska ökenartad ut, också på regnsidan faktiskt. Nu i sommaren är det en helt annan ö. För så där en vecka sedan bodde vi ett par dagar i byn Porat, strax utanför den lilla ”staden” Malinska. Kanske går det att se var Porat ligger på den här kartan:

Från vårt pensionat följde vi ofta en stig genom en skog av lövträd och pinjer och strax var vi nere vid havet.

Michele, Alexandra och Londi ser ut över vattnet i seneftermiddagen:

En av våra närmaste grannar var en liten bondgård med kor i en hage och hönor i sin höga murade bostad.

Tidiga morgnar var det bara Londi och jag som gick ner till vattnet. Vi ville ta vårt morgondopp innan hettan slog till.