Bologna – Lucio Dalla

Bologna kom att bli navet som min lilla resa rörde sig runt. Det är en stad i varmt rödbruna toner i alldeles rätt storlek för att vara både vara överblickbar och ändå stor nog för att vara en egen värld – och här bor dessutom numera min dotter.

Under en av promenaderna längs den sköna Via Santo Stefano fick jag plötsligt syn på en gestalt från mitt italienska förflutna, Lucio Dalla, en son av staden sittade i en uteservering med pastatallriken och vinglaset framför sig. Senare såg jag på ett plakat att han skulle sjunga på Piazza Santo Stefano samma kväll:

Bakom scenen ser ni kyrkokomplexet Sette Chiese/Basilica di Santo Stefano, som är ett gytter av kyrkobyggnader med bland annat ett förkristet tempel inne ”i bunten”.
Jag väljer en av Lucio Dallas riktigt gamla och välkända sånger Gesù Bambino eller 4 marzo 1943:

Dice che era un bell’uomo

e veniva, veniva dal mare…

parlava un’altra lingua…

però sapeva amare;

e quel giorno lui prese mia madre

sopra un bel prato..

l’ora più dolce

prima di essere ammazzato.

Così lei restò sola nella stanza,

la stanza sul porto,

con l’unico vestito

ogni giorno più corto,

e benché non sapesse il nome

e neppure il paese

m’aspetto’ come un dono d’amore

fino dal primo mese.

Compiva sedici anni quel giorno

la mia mamma,

le strofe di taverna

le cantò a ninna nanna!

E stringendomi al petto che sapeva

sapeva di mare

giocava a far la donna

col bimbo da fasciare.

E forse fu per gioco,

o forse per amore

che mi volle chiamare

come nostro signore.

Della sua breve vita, il ricordo,

il ricordo più grosso

e’ tutto in questo nome

che io mi porto addosso.

E ancora adesso che gioco a carte

e bevo vino

per la gente del porto

mi chiamo Gesù bambino.

E ancora adesso che gioco a carte

e bevo vino

per la gente del porto

mi chiamo Gesù bambino.

Här i en inspelning från 1971, året då sången först hördes.

Florentinskt collage

Under ett par av mina nyss förgångna italienska dagar bodde jag hos vänner i Florens. Det blev dagar av samtal, måltider och kringströvande – på egen hand eller i sällskap – besök i bokhandlar och på museer.

Domkyrkans marmor var lika härlig som alltid:

Jag såg det jag brukar se men även en del nytt eller helt enkelt annat. En eftermiddag var jag på en de Chirico-utställning i Palazzo Strozzi:

I hemmet där jag var på besök låg ett urgammalt exemplar av La Divina Commedia på läspulpeten:

En gång bläddrade vi försiktigt i boken för att se på Gustave Dorés illustrationer:

Strax intill Ponte Vecchio på andra sidan Arno ligger skobutiken, arbetsplatsen:

När Florens inte är gnistrande marmor är färgerna ofta mässing, sand eller guldgrått. Här finns inte alls så mycket rött som i Bologna till exempel.

Och gång på gång ser man Arno, som här genom fönstren på butikerna på Ponte Vecchio:

Försommarvackert

Jag vill, innan jag för en liten tid ger mig av härifrån, visa ännu några bilder från den sköna försommarvärlden här. Först tar vi en sväng förbi rävgrytet:

Men Londi och jag har också andra vägar att gå. Ner till det som är kvar av torpet Kaserna till exempel. Ingen annanstans finns så många lupiner och nästan alla är de blåa. Tillsammans med det bladgröna bildar de ett blågrönt vattenfall nerför backarna långt inne i skogen.

På platån ovanför blomsterfallet står gammeleken, mäktig och tung.

Syrenerna blommar ikapp med lupinerna under denna den vackraste av årstider. Och den svarta hundklokan tassar fram under den vita hundlokan.

°°

PS Jag är tillbaka här om en dryg vecka.

Smärtan är klokare än modet

Någon gång om året brukar jag läsa en dikt av den estniske poeten Jaan Kaplinski här under pausträdet. Min källa är lyrikantologin Någonstans vid världens kant. I den har jag gång på gång funnit texter som talat förbluffande direkt till mig.

Smärtan är klokare än modet
den är klokare än hatet
ångern är knivar av eld
som skär genom köttet

gör dig fri från allt
du en gång ville vara
med öppna ögon ska du stå
under himlen bara

det invanda det sedda
blir plötsligt nytt och nära
det får alltmer av livet
du själv har mindre att bära

allt är bara jord och hav
vind och världens ljus
stenar moln och människor
tiden slutet börjans sus

°°

Översättningen från estniskan är gjord av Guntars Godiņš och Juris Kronbergs i samarbete med författaren. Det är förlaget Ariel Skrifter som givit ut antologin.

°°

PS Salongen går in i sommarvilan.

Ur ”Das Hebräerland”

Under våren och försommaren 1934 gjorde Else Lasker-Schüler en resa till Alexandria och Palestina. Efter återkomsten till Schweiz – hon kunde ju inte bo kvar i Tyskland längre – i juli började hon skriva på sitt prosaverk Das Hebräerland. Det är ingen reseskildring av konventionellt slag utan en bok om en resa genom ett land som inte är av denna världen. En av dem hon möter där är Gud. Hon skildrar ofta barn, gärna judiska och arabiska barn som leker tillsammans i gränderna. Hon lider med åsnorna som bär för tungt och ibland ingriper hon till någon åsnas försvar. Hennes blick glider över öknar och hav och hon följer ofta gamens flykt från Jerusalems höga murar. Den sköne Absalom låter hon färga en guldrand i det svarta håret, så att ”tinning förmäls med tinning under en baldakin av pärlor”.

Alldeles i början av boken efter en introduktion om gamens fjäderdräkt skriver hon så här:

Heute fahre ich wieder unten ans Meer. Neben mir sitzt ein Beduine im gestreiften Atlaskleid, den Kopf in ein gelbes Tuch gehüllt. Wir sprechen englisch zusammen, auch ein paar Worte arabisch, die ich wohl auf der Straße aufgefangen, aber deren Sinn ich nicht verstehe. Darum lacht der bunte Mitreisende verstohlen – ich weiß schon warum. Im Grunde versteht man sich im Heiligen Lande – ohne was zu sagen. Die Sonne bringt hier alles an den Tag. Sie scheint so hell durch die Sinne und Herzen der Geschöpfe, vergißt nicht, am geringsten Menschen ihr Rosengold, am winzigsten Tierlein und dem kleinsten Feigenbaum auf vergessenen Schutthaufen gewissenhaft zu verteilen.

°°

Idag far jag ner till havet igen. Bredvid mig sitter en beduin i randig atlasdräkt och huvudet är höljt i en gul duk. Vi talar engelska tillsammans, och också några ord på arabiska, som jag väl uppfångat på gatan, men som jag inte förstår innebörden av. Därför skrattar min brokige medresenär förstulet – jag vet allt varför. I grund och botten förstår man varandra här i det Heliga Landet – utan att säga något. Solen skiner så ljust genom varelsernas sinnen och hjärtan och glömmer inte att samvetsgrant dela ut av sitt rosenguld till den ringaste människan, till det minsta djuret och det obetydligaste fikonträdet på avfallshögen.

PS Jag har skrivit om Das Hebräerland förr, till exempel här: En ritt på tankens kamel.